Förlossningsdepression

Förlossningsdepression

Jag har länge velat fram och tillbaka om jag ska skriva detta inlägg eller inte, antagligen för att det är ett ämne som man inte pratar om i samband med att man får barn. När man läser om hur det är att bli mamma läser man nästan aldrig om de kvinnor som faktiskt inte mår bra så bra i samband med att man har blivit mamma. För min del var allt bra i början, allt flöt verkligen på super bra med vår lilla kille och vi hade besök av alla nära och kära. Det var verkligen som att man svävade på rosa moln, men när det började närmade sig att min sambo skulle börja jobba började jag känna en enorm stress. Tankar som "hur ska jag klara detta?" kom fram och jag började tvivla på mig själv som mamma. Min sambo skulle börja jobba på en torsdag (vilket också var min födelsedag). Jag bestämde mig för att vara hos min mamma hela dagen istället för att sitta själv hemma. VI hade en jättemysig dag jag och mamma och på kvällen firade vi mig med resten av familjen. Hur mysigt vi än hade kände jag aldrig mig riktigt glad den dagen/kvällen. På dagen när jag och mamma satt i soffan började jag gråta och frågade mamma hur jag skulle klara mig. Mamma pushade mig och sa att jag skulle klara det alldeles utmärkt. På fredagen när min sambo åkte till jobb kändes det okej och jag bestämde mig för att detta kommer jag klara. Dagen gick och allt gick jättebra. När min sambo kom hem från jobb hände något, all min energi försvann och jag kände mig väldigt nere. Vi skulle åka på middag hos min sambos pappa den kvällen. Jag åt lite middag, men sa nästan ingenting och efter middagen somnade jag på soffan.

På lördagsmorgonen vaknar jag av att lillkillen behövde äta, jag satte mig upp i sängen och började amma och sen brast jag. Jag grät och hulkade som om jag satt på en begravning. Kommer ihåg att jag puttar på sambon och sa "du måste hjälpa mig". Han vaknade och trodde att det hade hänt något med vår son, men han förstod snabbt att allt var okej med honom men att det inte var okej med mig. Sambon tog hand om vår son och jag fick sova vidare, men tårarna kunde inte sluta rinna. Jag hade bestämt med min syster att jag skulle komma till henne och hennes barn och jag ville inte "svika" hennes barn eftersom de vår så stolta och glada att deras lilla kusin skulle komma på besök. Jag skrev ett sms till min syster att jag var trött men att jag skulle komma ändå. När jag stannade bilen utanför min syster var hon och barnen ute på gatan. Syrran öppnade min dörr och sa "du hade inte behövt komma om du var så trött". Det räckte för att jag skulle brista ut i gråt och sedan slutade jag inte gråta den dagen. Jag låg bara i deras soffa hela dagen och grät, det enda jag klarade av var att amma vår son. Jag orkade inte äta något själv och jag hade ingen kraft att ens sitta upp i soffan. Min kära syster och hennes fantastiska barn tog hand om vår lilla prins den dagen. Min syster tittade på mig och sa att det verkar som om jag har fått någon form av förlossningsdepression. Jag började att förstå det själv också, men det var skönt att veta att min omgivning också förstod det och visste vad det var. Den kvällen sov jag mer eller mindre hela tiden, vet att min syster kom hem till oss på kvällen men annars minns jag nästan ingenting.

På söndagen kom min mamma hem till oss på morgonen. Hon frågade om vi ville flytta hem till dem så att vi kunde få lite avlastning från henne och pappa. Vi packade väskorna och flyttade hem till mamma, hem till mitt gamla rum. Det kändes jätteskönt att flytta hem till dem och slippa vara hemma i lägenheten där allt började. Jag grät stora delar av dagen och åt nästan ingenting. Massa hemska tankar snurrade i hjärnan, bland annat om hur dålig mamma jag var som inte orkade att ta hand om vår fina lilla son. Den absolut värsta tanken jag hade var "tänk om han skulle dö av plötslig spädbarnsdöd och så är det såhär jag har tagit hand om honom. Fy fan vilken dålig mamma jag är". Det var den absolut jobbigaste tanken som kom upp och när den dök upp i hjärnan då brast jag. På söndagkvällen ringde jag och pratade in ett samtal hos min bvc sköterska, jag är än idag förvånad över att hon förstod något av samtalet då jag hulkade och kämpade med att få fram orden.

Tidigt på måndagsmorgonen ringde hon upp mig och herregud vilken hjälp hon var. Hon berättade vilken hjälp det fanns att få och att detta kommer bli bra. Det kan ta tid, men det kommer bli bra sa hon. Jag ringde till min vårdcentral och fick en akuttid samma dag hos en läkare. Han såg hur dåligt jag mådde och sjukskrev mig i två veckor direkt. Det kändes som en otrolig lättnad att veta att min sambo skulle vara hemma två veckor till med oss. Samma eftermiddag ringde min bvc sköterska igen och sa att hon hade ordnat en tid hos en psykolog nästkommande dag. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för all den hjälp som min bvc sköterska gav mig, kommer aldrig glömma henne!

Så var det tisdag och dags för tid hos psykologen. Jag och sambon åkte dit och min mamma passade vår son under tiden. Jag grät igenom hela samtalet, men lyckades få fram ord mellan tårarna. Jösses vad jobbigt det samtalet var, men samtidigt så otroligt befriande att få prata av sig. Vi kom fram till att jag har ett ofantligt stort kontrollbehov och graviditeten i sig går inte att kontrollera, förlossningen går inte att kontrollera och ännu mindre går det att kontrollera ett nyfött barn. Allt detta i kombination med att jag samtidigt ville ha det tip top hemma när vi fick besök blev nog helt enkelt för mycket för mitt psyke och slutade i kollaps. Efter samtalet hos psykologen var det en liten sten som lättade från hjärtat, det var långt ifrån över men det var till en oerhört stor hjälp att få prata med henne. Vi bokade in en ny tid veckan efter.

Dagarna gick och det blev sakta men säkert bättre. Jag fick fortfarande gråt attacker och var osäker och rädd, men det blev bättre. Efter fem dagar hos mina föräldrar flyttade vi hem till vår lägenhet. Jag var rädd, jätterädd att det skulle bli värre igen när vi kom hem till platsen där allt hade startat, men det blev det inte som tur var. Jag märkte att min dippar (läs gråtattacker) kunde härledas till om jag var trött eller hungrig, då blev minsta lilla problem ett enormt problem. Mot slutet av de två veckorna som jag blev sjukskriven kändes det faktiskt bra, inte jättebra men ändå under kontroll. Sambon kunde börja jobba och jag tog en dag i taget. Märkte jag att jag var påväg att få en dip var det bara till att ta det lugnt och försöka lugna ner mig och inte försöka vara den duktiga flickan som ska klara allt på egen hand hela tiden. Efter ytterligare några veckor började jag att må mer eller mindre som vanlig, vilket var oerhört skönt. Förlossningsdepression kändes som en evighet och nu äntligen var det dags att släppa den.

Idag är det ett år sedan jag började känna av små tecken på förlossningsdepression och det har tagit mig ungefär ett år att skriva detta inlägg då det har varit väldigt känslosamt att skriva ner allt och öppna upp mig såhär mycket. Jag har valt att vara öppen och ärlig om detta då det är något som drabbar många kvinnor (även män), men vi väljer att inte prata om det. Det måste bli en ändring på det. Om du lider av förlossningsdepression och läser detta, våga berätta om det, du är INTE ensam!

Sist men inte minst vill jag tacka alla er som har ställt upp för mig under min depression, ni vet vem ni är och jag hade aldrig klarat det utan er. TACK! <3


Gillar

Kommentarer

Hemmahossaraj
Hemmahossaraj,
Så modigt och viktigt att skriva det här inlägget. Känner igen en hel del från första tiden med min lilla dotter, allt var verkligen som en bergodaglbana och inte det man förväntat sig om första tiden med bebis och känner så väl igen den skulden man känner för att man är ledsen istället för överrlycklig. Hade precis samma tankar!

Hittade din blogg efter att du besökt min. Så här har du en ny följare, hoppas du vill följa min blogg också 😊 Kram /Sara
nouw.com/hemmahossaraj
carroat
carroat,
Starkt av dig att berätta, det kan säkert hjälpa många! 😍nouw.com/carroat
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229