5 månader

USA

När jag skriver detta är det exakt fem månader sen jag satte mig på ett flygplan på väg mot ett nytt äventyr. Jag har mindre än fem månader kvar till jag äntligen får krama om alla jag älskar igen, men också mindre än fem månader kvar till jag ska lämna det jag nu kallar mitt hem. Det känns så långt borta men ändå så nära. Jag har lärt mig så mycket under dessa fem månader. Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle eller kunde göra. Jag har träffat helt fantastiska människor som jag kommer ha med mig för resten av mitt liv. Jag har börjat om på nytt, i ett nytt land och en ny kultur.

Jag tänkte på detta häromdan, det här med språk. Jag har haft engelska i skolan sen jag var väldigt liten, 7 kanske. Jag kommer fortfarande ihåg hur extremt svårt det var att uttala "th" och att alla uttalade det som f istället. Berättade detta för några kompisar här för ett tag sen och de tyckte det var asroligt. Jag har alltid tyckt jag har varit helt okej på engelska, men det var inte först när jag åkte till Oxford som jag började känna mig säker i att uttrycka mig muntligt. Så när jag åkte hit var jag väldigt säker på att jag skulle klara mig bra, och det gjorde jag väl. Upplevde aldrig riktigt den trötthet som många andra har beskrivit, när man hela tiden måste tänka och översätta allt. Jag hade aldrig det problemet, däremot tänkte jag hela tiden på när jag sa saker som var grammatiskt fel, och det gör jag än idag men det stör mig inte lika mycket som för några månader sen. Jag vet inte när det hände, skulle gissa på efter kanske två månader, när jag började tänka på engelska. Kommer ihåg att min hjärna var jätteförvirrad under några veckor, antagligen när den gick över från svenska till engelska. Och helt plötsligt kändes det naturligt att allt var på engelska. Efter ett tag här slutade jag ha undertext på filmer och serier, satte inte ens på engelsk text som jag ofta gjort för att kunna hänga med men ändå lära mig mer, utan slutade ha det helt. När jag gjorde mina läxor började jag tänka högt för mig själv på engelska istället. När jag skrev ner små anteckningar och påminnelser var de helt plötsligt på engelska istället. Nu, efter fem månader, när jag pratar med folk hemma är det ofta hänt att jag råkar säga saker på engelska istället. Det är i princip omöjligt att hålla en konversation på det ena språket och samtidigt skriva på det andra, svårast är nog att prata med er i Sverige och samtidigt smsa en kompis här, då kommer jag definitivt börja prata på engelska. De första tre-fyra månaderna här tyckte jag det var jättejobbigt när folk frågade om jag kunde säga något på svenska eller berätta vad något ord var på svenska men nu när någon frågar känns det typ naturligt. Ser även det som en milstolpe, att inte längre tycka det är jobbigt att behöva översätta saker. Dock när någon frågar vad något heter på svenska och jag säger ordet mitt i en engelsk mening får det svenska ordet någon konstig dialekt som jag inte riktigt kan placera.

Det är verkligen fantastiskt hur mycket man lär sig på bara några månader. Har gått från att vara helt trygg i en kultur och vetat om varenda liten sak i min stad till att inte veta något alls, det var som att vara fem år igen och behöva lära sig alla sociala normer. På fem månader har jag hunnit lära mig nästan lika mycket som jag lärde mig under 16 år i Sverige, och det kommer vara svårt att lämna allt detta. En annan sak jag tänkt på också är det här med saknad. Jag skulle inte påstå att jag saknar Sverige, jag längtar efter Sverige. Jag längtar efter att åka tunnelbana till skolan, kunna sitta ute under sena sommarkvällar och mellanmjölk. Jag längtar efter alla jag älskar mer än vad jag saknar dem. Det är ganska skönt, jag tror det hade varit jobbigt att sakna allt. Istället längtar jag efter det jag inte har här, och det har även lärt mig att uppskatta allt som jag oftast tagit för givet hemma i trygga Sverige. Jag har inte haft mycket hemlängtan, absolut har vissa dagar varit jobbiga men jag har aldrig känt att jag inte kommer ta mig igenom dagen för att jag saknar allt så mycket. Jag saknar hemma, lite, men inte lika mycket som jag längtar efter det. Missförstå mig rätt, jag älskar allt här, jag har världens bästa värdfamilj och världens bästa vänner. För varje dag känner jag att jag blir mer och mer en del av min familj, och samma sak med vardagen här. Jag får uppleva helt fantastiska saker och jag lär mig så mycket hela tiden, det är helt underbart. (Om ni funderar på att åka på utbytesår tycker jag verkligen att ni borde göra det! Det är en ovärderlig upplevelse.)

Jag längtar efter att få komma hem, men samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna lämna allt här. Dagen jag ska sätta mig på det där planet hem är inte en dag jag ser fram emot, det kommer vara jättesvårt. Men samtidigt så skönt, att äntligen få komma hem igen.

Gillar

Kommentarer