Idag var jag på återbesök efter behandlingen av missfallet. Jag tog tabletterna och behandlingen den 5 och 6 februari. Jag var lite osäker på om allt kommit ut och dagens besök handlade om att kolla så man fått ut allt. Jag träffade en väldigt trevlig läkare idag och allt kändes avslappnat och bra. Vi satt först och pratade lite innan vi gick till ett annat rum för att göra ett vaginalt ultraljud. Det är alltid lite obekvämt att sitta i en gynstol, tror nog inte många tjejer uppskattar detta. Jag har aldrig tidigare gjort vaginalt ultraljud förutom denna graviditet, så nu har jag gjort det 3 gånger på kort tid.

Läkaren gjorde undersökningen och visade på skärmen hur det såg ut i livmodern. Hon visade att det fanns lite kvar, dock tror jag ej från fostret utan att det var lite blod kvar i livmodern. Dock var det såpass lite kvar att hon kände sig nöjd och jag slipper skrapning. Det kändes så skönt att vi nu kan lägga detta missfallet bakom oss. Hon sa dock att jag bör ta ett gravtest om 4 veckor och skulle det vara positivt skulle jag höra av mig åter. Sen kollade hon även på båda äggstockarna och sa att det fanns mycket ägg så det känns ju skönt.

Hon nämnde även att det var viktigt att man läker både fysiskt och psykiskt innan man försöker få barn igen. Helst tyckte hon att man skulle vänta 2 menser (heter det ens så?? haha) innan man försökte igen. Detta för att då lättare kunna beräkna vilken vecka man är i osv.

Så nu är jag bara glad att det är över så vi kan gå vidare!

Denna text på tavlan gjorde mig på bra humör!

Igår var det dags att ta kuren med Cytotec. I onsdags var vi hos barnmorskan och jag fick då första tabletten (Mifegyn) som man måste ta när de kollar på. Cirka 24 timmar senare var det dags för att ta kuren i hemmet.

Mina föräldrar kom på förmiddagen för att hjälpa till att ta hand om Elton, Ajax och mig. Alltid mysigt att vara med sina föräldrar när man är nere och de hade även tagit med mat. Igår lämnade jag inte huset på hela dagen men ibland får det bli så.

Vid 15 tiden var det dags att ta de fyra första tabletterna av Cytotec. Till detta tog jag samtidigt Alvedon och ibumetin. Mina föräldrar var med på dagen bara för att umgås lite. Men när jag tog dessa tabletter var det Tom som var hemma med mig. Jag hade börjat få liten liten blödning innan jag tog dessa. Jag trodde smärtan skulle komma ganska fort men fick bara lite ont i ryggen.

Så efter 3 timmar tog jag 2 tabletter till, denna gången under tungan. Måste bara säga fy vad äckligt och svårt det är att hålla två tabletter under sin tunga i 30 minuter. De blev grynigt, smakade inte gott och fick ont på min tunga och halsen. Det tog inte lång tid innan jag kände smärtan bli värre i ryggen och magen. Det var lite som barnmorskan förklarade som kändes som förvärkar. Smärtan kom i intervaller, jag började frossa och mådde inte bra. Valde därför att ta en oxynorm, har aldrig tagit något starkare än alvedon/ipren tidigare så visste inte hur mycket det skulle hjälpa.

Under den värsta smärtan hoppade jag in i duschen och spolade varmt vatten och det hjälpte. Jag hade ont ungefär en timma sen var det över. Något som är jobbigt är att jag inte vet om lila bönan kom ut eller inte. Ska till läkaren om cirka 2 veckor för kontroll. Jag är dock glad att jag nu gjort behandlingen och trots att det gjorde ont så gick det fort. Jag trodde jag skulle gråta men det känns som jag redan har fällt mina tårar. Jag har kommit en liten bit i min bearbetning då jag vetat om detta i cirka 2 veckor. Jag har även varit väldigt öppen om det och pratat om det. Att jag har varit såpass öppen om det har hjälpt MIG! Sen fungerar alla olika.

Självklart kommer detta vara som ett sår i mitt hjärta hela livet, och jag kommer troligtvis gråta. Nästa graviditet kommer vara tuffare och mer oro men nu är vi en erfarenhet rikare. Dock en erfarenhet man inte vill att någon ska behöva ha.

Inatt sov jag bra utan någon smärta, och idag mår jag med bra. Känner av lite svagt i min ländrygg men inget som gör speciellt ont. Nu hoppas jag verkligen allt gått bra och kommit ut. Jag vill verkligen inte behöva göra en skrapning!

Här är vårt första ultraljud vi gjorde. På denna undersökningen såg vi hjärtat slå.

Jag visste inte om jag skulle dela med mig av detta eller när. Det jag kommer skriva om är många tysta om men jag känner att det är viktigt att dela med sig om det (om man orkar). Jag är väldigt öppen av mig och känner att jag vill skriva om det då andras berättelser och blogginlägg har hjälpt mig. Trots att det inte finns så mycket om det.

Som jag skrivit innan så vill vi självklart ha ett syskon till Elton. Innan trodde jag att jag ville ha 4 år mellan barnen men sen Elton kom så har jag känt att jag velat ha ett till barn tidigare. Vi var på klinisk genetik i november och efter besöket bestämde vi oss att för att försöka få ett barn till. Vi hade världens tur och blev gravida direkt. Från plusset på stickan var jag både glad och så orolig.

Tanken var att vi idag skulle göra ett moderkaksprov då jag idag skulle vara inne i vecka 12. Istället blev det idag ett besök för att få piller då jag fått ett uteblivet missfall. Ordet missfall har alltid skrämt mig och jag trodde inte vi skulle få vara med om det. Ett uteblivet missfall är när kroppen inte själv stött ut embryot/fostret. Utan man fortsätter med sina graviditetssymtom.

För cirka 2 veckor sedan var jag hos barnmorskan, jag bad då om ett ultraljud för att vi skulle veta lite mer exakt med vilken vecka jag var i då jag skulle göra moderkaksprov. Barnmorskan kunde då inte se något på ultraljudet (var då i Vecka 9). Så jag fick komma åter efter helgen då läkaren skulle kolla med ett vaginalt ultraljud. Jag och Tom hade gjort ett ultraljud cirka 2 veckor innan och då såg vi hjärtat slå (vi blev dock flyttade bakåt i tiden). Så det kändes konstigt att hon då inte ens kunde se fostret då jag varken blött, haft smärta och mått skit av mitt illamående.

Helgen var tuff och vi hade tid på måndag eftermiddag. Vi började göra ett ultraljud och man såg direkt fostret, de mättes till vecka 9+0 och enligt mitt senaste ultraljud skulle jag vara i vecka 9+2 den dagen. Men vi såg inget hjärta slå. Vår lilla älskling i magen levde inte längre. Jag förstod det direkt när han letade efter hjärtat. Så tårarna började rinna längst med kinderna.

Vi fick en ny tid nu i måndags för att vara helt säkra att hjärtat slutat slå och för att sen få remiss för medicinsk behandling för att få ut fostret. Som jag var inställd på så fanns det inget som levde. Idag fick vi tid till en barnmorska för att ta första tabletten i behandlingen och imorgon är kuren som ska sätta igång allt så jag får ut vår lilla böna.

Jag börjar med att berätta detta och kommer snart skriva om hur jag mår, mina tankar och allt annat. Vill inte att inlägget ska bli längre än vad det redan är. Har hört lite olika statistik men cirka 15-20% slutar i missfall. Så det är något som är rätt vanligt. Dock pratar inte folk om det. Trots att det är så vanligt så känns det som hela ens världen går under.