Det är dags igen, såklart

Vem försökte jag lura när jag i juni blev friskförklarad och utskriven från psykiatrin igen. Idag var jag tillbaks som om ingenting hänt. Emetofobin är bättre än förväntat men depressionen äter upp mig inifrån. Det är kväll och jag tänker, alldeles för mycket, som vanligt. Min psykolog frågade idag hur dåligt jag mådde på en skala 1-10 där 1 var felfritt och 10 var det värsta möjliga. Det var skrämmande men jag kunde inte besvara frågan. Jag har ju fightats med psykiskohälsa i 16 år, jag kommer tyvärr inte ihåg hur det känns att må ”felfritt”. Depressionen har blivit en del av mig, även om det är lätt ibland så finns den alltid där och vakar runt hörnet och när man minst anar är man nere igen, nere på mörkrets botten. Allt är jobbigt och allt är mörkt. Att äta är en kamp ta sig ur sängen är en kamp för att inte prata om att träffa sina vänner om man nu någon gång ens orkar med det vill säga. Jag är isolerad i min fina lilla lägenhet, jag är isolerad i min depression och jag tar mig inte ut, varken från lägenheten eller depressionen.
Men det blir bra säger dom, det har dom sagt i 16 år så det är dags nu.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229