skämmas över min sjukdom

Detta måste nog vara mitt mest ångestladdade blogginlägg hittills , Jag ska alltså besätta om min diabetes och varför jag skäms så otroligt äckligt mycket över den..

När jag var 10 år gammal, var jag uppe i Säfsen med husvagnen och åkte sidor. Något jag älskade.

Men någonting hände.. Jag orkade som inte åka? Jag var trött, drack hela tiden osv.
Jag personligen fattade ingenting tyckte allt var normalt tills en bekant till min far förstod att något var fel.

Vi åkte in till sjukhuset och dem konstaterade att jag hade diabetes. Jag förstod ingenting och jag blev inlagd.

Jag fick lära mig hur diabetes var, är, vad de bror på osv.
Jag gilla väll mest läget för jag fattade inte riktigt 100.

Än idag 7 år senare tar jag mig själv inte som en diabetiker. Utan det är mer som en vardag för mig. Att kolla blodsockret, att ta insulin. Knappast någon i min omgivning märker av det inte ens jag själv ibland.

Det är inte ofta jag berättar detta vars egentligen detta är ett måste ifall det skulle hända nånting. När jag pratar för första gången med en tränare, arbetskollega, lärare, bekant eller vän slinker jag bara in lite fort ''aa jag har diabetes'' ifall det behövs. För jag vill helst inte att det skall bli ett samtalsämne om det. OM det inte absolut behövs tillexempel till en tränare under cup eller golfen så berättar jag det för ledarn såklart.

Än idag på 7 år har jag svimmat pga min diabetes 1 gång vars min pappa var med under golfträningen.

Jag förstår inte själv varför jag har så svart att prata om detta och vill verkligen verkligen verkligen inte att folk ska förknippa mig med min sjukdom eller ha stämpeln som diabetiker.

Dock är det närmare 450 000 svenskar som lever med diabetes och okunskapen är stor därför är jag glad att det finns galor där det tas upp och uppmärksammas av andra. Stort tack till dem. Diabetes typ 2 är vanligare än typ 1(Jag har typ1) .

Men jag själv ser inte diabetes som något speciellt på mig själv, Jag kan jag kan äta, dricka vad som helst bara att jag tar insulin till det. Att ta insulin sitter i ryggmärgen det sker som automatiskt.

Och idag finns det handenheter som ser ut som mobiler som underlättar extremt.



Det värsta. absolut värsta är när folk märker att man har nånting på magen. Speciellt när en kille märker det? Förstår inte själv varför, men det känns som nästan alla (oavsett kön) märker det men ingen vågar fråga vad det är. Jag har aldrig blivit ''retad'' av detta, utan folk har mest tyckt ''synd'' om en (vilket jag såklart är väldigt tacksam för)

Men även en utav de värsta är när pumpen piper. När pumpen piper för mig så går en kall kår igenom hela kroppen.


Jag kan inte bara stå upp för mig själv. Jag känner mig ensam på hela planetern över detta.

  • Hälsa

Gillar

Kommentarer