"Idag vaknade vi upp till nyheten att Brasiliens President Temer har beordrat Brasiliens väpnade styrkor att ta över säkerheten i Rio.
Dem kommer ta över kontrollen över alla de olika polisorganisationerna, räddningstjänster, säkerhetstjänster osv.
Detta efter ett väldigt våldsamt 2017 och våldsam start på 2018.

Det är inte många månader sen ca. 10.000 militärer sändes hit för att bekämpa bland annat drogkartellerna.

Kan bli "spännande" att se om det blir någon kontroll eller om det bara blir ännu blodigare."

Skriver min gode vän Johan Norén på fb.

Rubriken ni läser stämmer.
För min egen del handlar det om något helt annat är den oro som sker i Rio, och varför jag inte åker som var tänkt.

Efter en mycket omtumlande termin på Kulturskolan i Hässleholm valde jag tillslut att säga upp mig.

Eftersom jag har börjat på ett nytt jobb fanns det tyvärr inte möjlighet för mig att ta tjänstledigt för tre månader i Rio.
Min nya chef känner dock till mina planer och är villig att ge mig tjänstledigt vid ett senare tillfälle. Det känns ju bra! Resan till Rio finns ju kvar.

Nu så här efteråt så känns det rätt okej med tanke på dess oro och våld som sker i staden.
Fast det kanske nu det är som säkrast att vistas i Rio när militären har kontroll över kriminaliteten i landet. 

Jag tänker, att nu har jag desto längre startsträcka här hemma i Sverige och hinner lära mig portugisiska lite bättre innan jag far.
Istället för att deppa ihop så väljer jag att se det positiva. Det finns alltid en anledning  varför saker och ting sker, tänker jag. 

Nu har jag ett jobb jag trivs med. Fantastiska kollegor och en fantastisk chef.
En arbetsmiljö där glädje och positiv energi genomsyrar alla.
Min arbetssituation fick prioriteras denna gång.

Rio finns alltid kvar!

De som blev mest glada av att jag stannar hemma denna sommar blev mina barn.
Axel blev bara lite ledsen för min skull då han visste hur mkt jag längtat.

En vacker dag ska jag vandra längst Copacabana och Ipanemas stränder.
Jag ger inte upp mitt resmål!

Här och nu! 🇧🇷👍
💙💚💛

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Mina drömmar talar till mig på ett helt nytt sätt.
Känner så igen mig i drömmarna.
Ser mig utifrån hur jag vandrar längst Ipanema/Copacabanas stränder. Hur jag pratar med människor som ser ut som jag och använder hela kroppen som jag när de talar.
Jag förbereder mig mentalt inför resan. Det märks på mig då jag lätt drömmer mig bort, eller får tankarna att sväva åt ett annat håll. Min närvaro kan vara lite i obalans ibland.
Känns som jag är bara på besök i Sverige.
Märker att mina sinnen förstärks och jag ryser i hela kroppen min när jag tänker tanken, tanken på att jag ska hem igen.
Hem till den plats som är mitt hem.
Mitt hem Rio!

Jag känner ett lugn inom mig. En känsla jag inte kan beskriva i ord.
Som detta var bestämt sedan jag föddes, att den här dagen skulle komma.
För mig är detta äventyr något över det vanliga.
Att se människor som påminner om mitt utseende.
Människor jag kan spegla mitt yttre i.
Frågan är om jag känner igen mig i deras inre tankar och deras värderingar. Ska bli spännande att få ta reda på det. Där kanske vi krockar. Eller också känns allt så himla RÄTT!

Där kanske det är tillåtet att visa sina känslor fullt ut.
Att dansa när känslan infinner sig. Att skratta högt och låta tårarna komma naturligt.
Att bara få vara JAG fullt ut utan att bli dömd.
Det är så drömmarna visar mig.
Litar på dem!

Nästan så jag känner vinden i håret och hör vågornas brus. Jag hör alla främmande ljud som sköljer över mig i mina drömmar.
Alla mina sinnen är helt öppna och redo att möta den nya värld som väntar mig.

Efter jul ska jag skriva in mig på den skola jag ska studera portugisiska. Skolan är även CSN-berättigad. Skolan ligger vid Ipanema.
När det är gjort blir det att boka flygbiljetten från Kastrup till Rio de Janeiro!

SNART SKA MINA DRÖMMAR FÖRVERKLIGAS!
FORTSÄTTER ATT DRÖMMA VIDARE OCH LYSSNA VIDARE PÅ MITT HJÄRTAS RÖST! 😊💛💚💙

GOD JUL! 🎅

Likes

Comments

Nu är det sex månader kvar tills jag sitter på planet på väg till min födelsestad Rio de Janeiro.
Känns helt otroligt när jag tänker på det.
Bara tanken att jag ska resa dit helt själv får mig bli, på något sätt stark. Jag växer i tanken att jag ska fixa detta. Känner mig så redo.
Jag kan förstå att en del kanske tänker, "Varför har du väntat så länge på att fara tillbaka?" "Och hur kommer det sig du vill lära dig språket nu, vid 47 års ålder?"
Tyvärr kan jag inte ge något direkt svar på det, varför?
Utan jag kan nog bara svara att mitt hjärta och min själ är redo nu. Livet har sina tidpunkter när saker och ting måste falla på plats först, innan man är redo att ta nästa steg.
Och nu har den tidpunkt kommit. Bättre sent än aldrig!
Min kära mor sa alltid, "att studera blir man aldrig för gammal för". Dessa ord tar jag med mig.
Jag tänker att när man är som mest redo för saker och ting, blir allt så mycket lättare. Då finns både viljan och lusten med. Utan lust och engagemang tror jag man får kämpa desto mer.

Att födas i ett land och växa upp i ett annat land är för mig berikande. Tänk jag har två länder där jag känner mig välkommen att leva och bo i.
Det är för mig en häftig känsla.
Att ha två medborgarskap, bara det är rätt coolt.
Det är så svårt att beskriva känslan att snart få landa med fotsolurna på brasiliansk mark. Som att landa på månen, kanske!? Jag kan tänka mig det kommer bubbla i hela kroppen av känslor. En riktig känslostorm kommer infinna sig.
Just nu tampas jag med känslan, rädsla. Rädslan att jag kanske upptäcker att det är ju i Rio jag känner mig som mest hemma och på riktigt hemma. Att det är där jag vill leva och bo resten av mitt liv. Dessa tankar har dykt upp många gånger. Dessa tankar kanske jag måste få ha för att jag ska orka med detta äventyr.
Det kanske inte är så konstigt jag har dessa rädslor och tankar, menar jag.
Vad som kommer hända med mig som person efter tre månaders tid i Rio, får jag återkomma med när jag är där. Men spännande ska det allt bli.

Min tvillingbror Marcus har inte samma behov.
Där är vi olika. Men jag kommer helt klart tänka mycket på honom när jag är på plats.
Blir många långa mail jag får skriva till honom. Jag kommer ha så mycket att vilja berätta. Han är ju en del av mig.

Ni får vara beredda på att mina blogginlägg under min vistelse i Rio kan bli rätt känslosamma. Hoppas det är okej!?
Har alltid haft lättare att uttrycka mig i känslor. Sådan är jag och det är jag så glad för.
Jag känner på mig att mitt sätt att vara som människa accepteras mer och uppskattas på ett helt annat vis i Brasilien. Att visa sina känslor här i Sverige har inte alltid varit så lätt. Det skapar osäkerhet hos människor.
Har fått så mycket kritik för att jag visar mina känslor och att jag vågar prata känslor. Varför sticker det i ögonen på människor? Vad är de rädda för?
Att blotta sig och våga visa vad man känner och tycker är en styrka i människor, tycker jag. Desto närmare man kommer sina känslor, desto lättare blir det att öppna upp sitt hjärta för sig själv och andra. Då kan vi också mötas med öppna armar och kärlek. Kärlek till varandra och livet.
Så våga visa vem du är, våga vara sårbar. Du mår bättre som människa då. Tro mig!
Alla bär vi på fasader. Ett skydd vi tar fram när vi känner oss osäkra. Egentligen inget konstigt alls. Men av erfarenhet vet jag att när väl dessa fasader spricker, mår vi så mycket bättre och vi blir bemötta på ett helt annat vis. Då blir vi äkta och sanna både mot oss själva och andra. Så tänker jag! Då försvinner vår räsla att vara människa helt och fullt ut.

På min resa och tid i Rio ska jag leva helt fullt ut!
Har inget att förlora, utan massor att vinna! 💚💙💛🇧🇷

TACK! ❤

Likes

Comments

Då fick jag äntligen Träffa Bengt.N på brasilianska konsulatet i Stockholm.
Till och med Bengt kände Gunnar Westberg, ni vet prästen som hjälpte mina föräldrar att adoptera oss.
Världen är liten!

Vi pratade länge. Passade på att be Bengt översätta några av mina adoptionshandlingar.
Mycket intressant.
Det visade sig också att Bengt, min bror och jag är födda i samma stadsdel. Ett medelklassområde.
Numera heter stadsdelen något helt annat. Ett namnbyte skedde 1976.

Hur som helst känns det så skönt att mitt brasilianska pass snart blir klart. Den 8/12 far jag till Stockholm igen för att hämta ut det. Säkrast så!

Nu känns det verkligen som jag är ett snäpp närmare mitt mål. Resan till Rio sker om sju månader.
Som jag längtar! 😊🇧🇷

Fortsättning följer, mina kära vänner...❤

  • 164 Readers

Likes

Comments

Jag, Maria dos Santos och min tvillingbror Marcos dos Santos.
Det var våra första passbilder som togs i Rio de Janeiro 1970.

Eduacandário Romão
de Mattos Duarte
Rua Paulo VIn 60
Botafogo

Barnhemmet vi kom till när vi var endast tio dagar gamla.

Elsa Karlsson var kvinnan som hämtade mig och min bror till Sverige från Rio de Janeiro 1970 den 20/12.

Elsa Karlsson föddes 1903 i Stockholm.
Hon gifte sig med Alberto Karlsson.
De flyttade till Rio där Alberto arbetade åt Elektrolux.
1930 föddes sonen Berndt.
Alberto fick Tbc och dog 1942. Hans grav finns på Teresopolis i Rio. (Ska försöka hälsa på hans grav när jag är på plats)
Elsa och sonen Berndt for till Sverige och bodde i Stockholm 1945-1950.
Sedan flyttade de tillbaka till Rio.
Berndt gifte sig med Ecelia och de fick sonen Erling 1966.
Från 1970 hade Elsa sitt hem på Jakob-Westinsgatan i Stockholm.
Under några år gjorde hon flera resor till Rio och hämtade adoptivbarn - totalt 20 barn.
(Marcus och jag var de första adoptivbarnen hon hämtade.)
1980 dog Elsa i sviterna av bröstcancer. Hon är begrabd i Stockholm. En gravplats jag besökt många gånger.

Elsa blev vår gudmor och mormor.
Minns henne så väl. Hennes röst var mycket speciell och hon gav alltid så mycket pussar och kramar.
Så när vår dotter föddes var det viktigt för mig att hon skulle få bära namnet vidare. ❤

Tack Elsa Karlsson, du finns djupt inne i mitt hjärta! ❤


Vår historia började den 17 april 1970 när vi inlämnades av en socialtjänsteman till barnhemmet.
I den maskinskrivna rapporten står det att "De är barn till Suemar dos Santos utan bostad.
Födda den 7 april 1970.
Inga handlingar eller uppgifter medföljde.

Vid samma tid som detta hände tog mina adoptivföräldrar, Greta och Sören kontakt med Gerd och Gunnar Westberg i Sandviken. (Gunnar har arbetat som präst i Sandviken i många år. Även i Rio. Tyvärr lever han inte idag.)
De undrade om de hade någon kontakt med någon person i Rio som skulle kunna hjälpa dem att hitta något föräldrarlöst barn de kunde få adoptera.
Gerd och Gunnar Westberg berättade då om Elsa Karlsson, en svensk kvinna som arbetat på svenska sjömanskyrkan i Rio. Hon var god vän med dem och Gerd tog genast kontakt med Elsa.

Elsa och min adoptivmamma Greta började brevväxla med varandra. Alla brev är sparade och många brev blev det.
Ett av breven har jag fastnat starkt för. Så här skrev Elsa i det brevet.

"Bästa fru Lundin!

Tack för ert brev!
Det var glädjande att höra att varken er make eller ni har något emot lite färg på barnen. Likaså att ett par tvillingar är välkomna.
När jag fick ert brev dröjde det endast minuter innan jag for till barnhemmet.
Där mötte jag nunnan som har hand om spädbarnen. Till min ledsnad talade hon om att modern till barnen tagit dem tillbaka. Då hon såg hur ledsen jag blev sa hon att de har ETT ANNAT TVILLINGPAR. Då fick jag se dem och mitt hjärta slog en volt, när det lilla krypet (Maria) smålog mot mig.
Det är en flicka och en gosse. Maria och Marcos, fyller 4 mån den 7 aug trodde nunnan.
Jag bad för mitt liv att hon inte skulle visa dem för någon annan.
Båda gånger jag varit där har Marcos sovit, men lilla grynet Maria har tittat stort"....(Brevet fortsätter vidare, men stannar här.)

Hade det första tvillingparet som de hämtade tillbaka inte återvänt till deras biologiska föräldrar hade vi inte blivit presenterade för Elsa. Ödet!

Det var mycket som skulle ordnas. Viktiga papper som skulle fyllas i, översättas, skickas till Sverige där de fylldes i av Greta och Sören, sedan skickas tillbaka till Rio och översättas igen osv.
Myndigheterna tog verkligen tid på sig. De var inte helt säkra på om de ville skicka iväg oss. Marcus och jag var de första barnen i Brasilien som adopterades utanför Sydamerika. Innan skedde endast adoptioner i landet/Brasilien från just detta barnhem.
Elsa var noga med att det skulle gå lagligt och rätt till.
Så när vi hunnit bli 9 månader gamla kunde vi fara till Sverige och möta våra adoptivföräldrar.

Den 20 december 1970 landade vi på Arlanda. Elsa hade även ett till barn med sig från ett annat barnhem. Marcello som idag heter Georg och bor i Kinna.

På Arlanda väntade Greta och Sören, vår nya mamma och pappa. Marcellos adoptivföräldrar.
Gunnar och Gerd var också på plats.

Piloten bar på Marcus.
En flygvärdinna bar på mig.
Men när de väl kom fram till Greta och Sören som stod och väntade på oss med öppna armar, bad Elsa flypersonalen att få lämna över oss var och en själv till mamma och pappa. Det fick hon.
Jag kan tänka mig det blev ett starkt första möte. Mina föräldrars annorlunda "förlossning" helt enkelt.

De brev Elsa och mamma Greta skrev till varandra under den tiden vi var i Rio är som Gretas graviditet.
Att läsa dessa brev är som en saga. Vem vet en vacker dag kanske det får bli ett teatermanus.

Nu är det snart dags för mig att resa tillbaka till min födelsestad och kyssa marken under mina fötter.
En resa jag bara MÅSTE göra.
Jag vill se hur mitt liv kunde ha blivit.
Vem är jag som den Maria jag är idag fast i Rio.
Jag vill att varje cell inom mig ska få återupplivas igen i den miljö jag en dag föddes i.
Få kunna kommunicera på portugisiska.
Känna känslan av att jag är närmare mina biologiska föräldrar.
Att leta reda på sina rötter är en sak. För mig handlar det om att få UPPLEVA mina rötter.
Nyfikenheten är den styrka jag har som fört mig till detta beslut.

1995 var jag för första gången tillbaka i Rio de Janeiro tillsammans med mamma plus en väninna till Greta och hennes dotter Julie. Julie kom året efter oss till Sverige. Elsa hämtade även henne.
En resa jag sent kommer att glömma. Min längtan att vilja åka tillbaka har alltid funnits.
Livet här hemma har gått vidare sedan dess med utbildningar, bröllop, två födslar mer mera.
Det fick ta den här tiden helt enkelt.

I vår ska jag studera portugisiska 30 hp på universitetet via skype innan jag far.
I Rio fortsätter jag studera språket på en skola som heter, " Fala Brasil School".

Den 1/6 2018 åker jag. Blir borta i tre månader.
Ser fram emot den dagen när jag ska visa resten av min familj min födelsestad.
För tro mig, fler resor till Rio och Brasilien väntar i framtiden. 🇧🇷❤






Likes

Comments

Sitter med barnens barnvakt Kajsa och lär mig allt om att blogga.

Snart är jagi full gång!

Likes

Comments

Välkomna till min blogg som ska handla mycket om de förberedelser som väntar mig kring min resa och vistelse i Rio de janeiro, 2018 🇧🇷

Här kommer jag dela med mig utav mina upplevelser och ventilera mina inre tankar och känslor, om det jag får uppleva i min födelsestad Rio.

Jag kommer såklart visa vackra bilder från resan som jag hoppas ni ska tycka om.

Här passar jag även på att skriva om det jag för stunden känner känns viktigt för mig att lyfta fram. 

Jag ska göra mitt bästa så att ni ska tycka om att läsa mina inlägg. Jag utgår utifrån mitt hjärta. Då blir det ärligt och äkta. ❤


Varmt välkomna! 🇧🇷☺❤


Likes

Comments