Vattnet började sakta koka i den gröna kastrullen jag som vanligt ställt på vår portabla gasspris. Varje morgon äter vi ett halvt dussin bruna ägg tillsammans och dricker en kopp 3 i 1 kaffe som vi tar varannan klunk av. Det blir alltid Polle som dricker den sista skvätten, han hatar att slänga mat och dryck men jag, jag gillar inte att dricka när det blivit kallt. Jag visste att detta var sista morgonen på länge som vi skulle sitta på verandan, slå ihop våra mediumkokta ägg och säga "skål" innan vi tar första tuggan. Tårarna har legat och tryckt på i ögonvrån i flera dagar. Som när man använder en för liten kastrull och fyller upp alldeles för mycket vatten, när det då börjar koka väller allt bara över. Men jag vet ju att detta inte är något slut, inget riktigt hejdå. En liten paus bara, i den Indonesiska vardagen jag lyckats skapa tillsammans med honom. Som vanligt låter vi muggen stå kvar. Jag vet att Polle inte kommer diska den förens han behöver använda den nästa gång. Då kommer den vara fylld av små, små djur som drar dit sockret är. Jag vet också att vårt diskmedel är slut, men jag säger inget till honom. Istället tittar jag på honom när jag blickar ut över Lemboade. Stället jag kommit att älska. En plats som är fylld av kärlek vänner emellan. De är alla killar som vuxit upp tillsammans, eller lärt känna varandra på senare år. Gemensamt har de att de alla kommer från samma ställe, Bima. Det är en otrolig fin vänskap de har till varandra. Alla behandlas som bröder, och nu systrar. Vissa har det svårt att få ihop pengar till mat, men då hjälps alla åt. Ingen behöver gå hungrig. Det är en plats där alla är välkomna och accepterade som man är. Det finns mycket att säga om sättet några av de lever på, fördomar och åsikter. Men en eloge till dessa varma människor som är otroligt ödmjuka och öppna. Jag tror att alla kan lära sig mycket av dessa, inte minst hur man beter sig mot varandra. Många lever hårda liv, har levt ett hårt liv, gått igenom mycket, vuxit upp i fattiga förhållanden, upplevt död och förluster. Men trots detta är de är fyllda av glädje och tacksamhet.

När jag ser Polles bruna ögon blir jag med ens ännu mer ledsen. Jag tycker då att det känns orättvist att jag inte ska få vara med honom hela tiden. Inte en tanke har jag på de som i flykt tvingas ifrån hela sin familj och aldrig mer får träffa dem de älskar. Jag ska bara hem, till min familj, jag kommer få träffa honom snart igen. Det är ingen flykt, det är ingen som jagar iväg mig. Men i den stunden tänker jag inte på något annat än mig själv. Hur ledsen jag är.

Polle ställer sig upp och går in i rummet. Det har blivit väldigt tomt där inne sedan jag packade min väska. Han påpekar detta med en nedstämdhet i rösten. Jag får med ens en stram känsla i magen. "Det är klart att han är ledsen också", tänker jag förvånat. Det är ju jag som lämnar honom. Han packar sin lilla gröna väska han fick i tidig julklapp av mig. Stänger sedan till dörren och blockflöjten som han har fäst på två spikar övanför ramlar som vanligt ned och han böjer sig och sätter tillbaka den. Frågar sedan mig om jag har allting, jag biter ihop käkarna för nu är tårarna på väg. Nickar, utan att säga något, och reser mig upp. Vi kliver vant ned för den lilla trappen och jag ser att han är på väg mot "common area" som vi kallar det. Där alla andra killar sitter. Paniken inom mig växer. "I can't go there!", utbrister jag. Han frågar varför och jag svarar i gråten som nu väller fram att jag inte klarar av att gå runt och säga hej då till alla, det blir för jobbigt. "But for real?", säger han och jag hör irritationen i hans röst. Vi börjar gå åt andra hållet och jag tittar ner i marken, skamsen. Jag vet att jag gör fel. "Its really rude, they deserve a good bye you know", säger han och jag vet att han har rätt. Men det går bara inte.

Hand i hand vandrar vi mot hamnen, han med min stora väska på ryggen och jag med tre stycken små, hängandes lite kors och tvärs längst kroppen. Svetten dryper under klännigen men jag har äntligen fått tårarna att torka. Väl framme checkar vi båda in, jag ser Nikki komma på sin cykel och vet direkt att nu börjas det. De jobbigaste farvälen. Det är ingen solig dag denna måndag. Jag får en lapp att fästa på min väska. Med klumpiga fingrar och tårarna rinnandes ned för kinderna försöker jag få fast lappen, men det går inte. Jag blir irriterad men lyckas tillslut. Båten kommer på håll och det är dags att säga hejdå. Av ön och Nikki. Jag vet mycket väl att vi ses snart, det dröjer bara några veckor. Nikki och jag alltså. Men lika jobbigt ändå är det att släppa kramen och behöva kliva på båten som drar mig sakta, sakta längre ifrån detta andra hem. Så somnar Polle i mitt knä i takt till vågorna. Jag fryser utanpå men är varm inombords. Det är en stark aircondition som håller mig kyld, men all kärlek värmer som en kamin. Nu är det bara han och jag i några dagar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det börjar lida mot jul, och min riktiga hemresa. Jag bokade flyget för bara någon minut sedan och sitter nu på min favoritbar med en ångestkänsla i magen. Min favoritkille sjunger och när jag tänker på att det snart dröjer flera månader tills jag får se honom igen, bildas den där envisa onda klumpen i halsen. Jag försöker hela tiden tänka positivt. Jag kommer hem perfekt till min favorittid på året, jag har mycket att se fram emot de kommande månader. Inte minst hans resa till Sverige. Och jag längtar faktiskt lite hem, men jag önskar så att jag på något sätt kunde ta med honom. Det är ju det här som är ett distansförhållande och det som jag absolut inte gillar med den typen av förhållande också. Men vem gör det egentligen?

Jag har idag tatuerat en rosa ros med en väldigt personlig betydelse. Jag fick tatueringen av Polles bästa kompis som tatuerar. Han vägrade ta emot pengar. ”För vi är ju familj”, sa han. Det gör ju inte mitt hejdå av ön och alla personer här lättare. Jäkla separationsångest alltså. Jag grät i september när jag skulle lämna Sverige fastän jag så gärna ville hit, så det kvittar ju egentligen vart jag är. Att säga hej då (om ens för en stund) till människor jag tycker så mycket om, det är nog det värsta jag vet.

Jag har också förberett mig på den dagen då jag kommer lämna Polle här, ända sedan jag satte mina fötter på ön den 7 september tidigt i höstas. Så jag borde ju vara rätt förberedd. Men nej.

Piss och skit, nu sjunger han en sorglig låt. Bara håll käften snälla! Bitterljuvt... jag tycker lite synd om mig själv också. Det frambringar ännu fler tårar. Rätt töntigt när jag tänker efter :)

Likes

Comments

Jag fick ett besked om begravning av mina föräldrar. Bokade ett flyg hem till Sverige och ett tillbaka till Bali. Jag kände mig otrolig tacksam som fick möjligheten att åka hem samt chansen att åka tillbaka för ytterligare tre veckor på Gili för att fullfölja min resa. Lugnet spred sig inom mig och jag gjorde mig redo på onsdagen. Packade lilla väskan med kläder jag tröttnat på och några böcker jag läst ut/eller helt enkelt inte kommer läsa. Polle och jag gick iväg mot hamnen för att checka in mig vid Eka Jayas kontor. Ska man åka till Bali på eftermiddagen är Eka Jaya absolut bästa alternativet då vågorna är större men båten likaså. Jag kände mig vemodig, jag visste vad jag åkte hem till och trots att jag var glad över att då åka och komma tillbaka var jag ledsen. Ledsen för anledningen till att jag åkte. Glad för att få träffa min familj som jag saknade mer än någonsin under dessa veckor. Ledsen för att lämna Polle, trots att jag då visste att en vecka senare skulle jag vara på väg till honom igen. Men ni vet hur det är att vara kär.

Efter försening ser vi båten på avstånd, närma sig sakta. Jag kunde inte riktigt titta på Polle, inte heller prata på grund av klumpen i halsen. Försökte övertala både mig själv och honom att jag skulle iväg på en ”mission” och umgås med familjen, sedan komma tillbaka och då känna mig lugn och inte lika ledsen som innan. Jag vet att jag de senaste veckorna varit ett litet vrak, reagerat starkt på småsaker, gråtit väldigt ofta och varit extremt sentimental. Så tanken och förhoppningen var att jag skulle känna att resan hem skulle ge mig ny energi. Vilket den också gjorde.

Nu har jag varit hemma en vecka ungefär. Jag är otrolig glad och tacksam att jag åkte hem, och fick vara med på begravningen. Träffa min familj och umgås med dem. Men jag är också redo att åka tillbaka för att avsluta med tre veckor innan jag åker hem för julen och tillbaka till jobb.

Men så hände vulkansituationen. Den som vi väntat på i flera månader nu. Såklart ska detta ske när jag är i behov av att flyga. Jag har fått ett flyg inställt, sitter nu i Stockholm hos Ulrika och hoppas att flyget går ikväll men om inte annat att jag får boka om mig och flyga till Jakarta istället och därifrån ta mig till Lombok. Jag hoppas, hoppas att Qatar Airways är medgörliga och låter mig flyga en annan rutt om Denpasar flyget faktiskt blir inställt även ikväll (vilket jag tror).

Jag lämnade större delen av min packning på Gili, typ min dator. I annat fall får tjejerna kanske klämma ner några viktiga grejer när de åker hem, om inte annat får Polle dra med sig det när han kommer hit till Sverige, när det nu blir. Så sakerna är minsta problemet. Men jag vill verkligen åka nu! För mig är julafton årets viktigast dag, så det finns inte på kartan att jag ska missa det. Därtill är min vistelse på Gili tidsbegränsad till ca 3 veckor. Jag känner mig därför stressad och tänker också att ju längre tid som går och jag är i Sverige, desto dyrare blir min sista tid på Gili innan jag tillslut isåfall åker hem. Iom att flygbiljetten redan är betald och dagarna blir färre och färre, ni förstår nog hur jag menar. Därför är det viktigt för mig att snarast få ge mig iväg, skulle de dröja fler dagar kommer jag inte kunna åka. Och då lämna många frågetecken hos mig... när får jag se Polle igen? När ska börja jobba? Ska jag boka om resan till efter jul? Kan jag jobba en månad och sedan vara ledig tre veckor till? Vad ska jag göra med lägenheten?

Det är jobbigt att vara vuxen och ta beslut tycker jag. Men jag får se det som att universum håller på med en plan till mig, och jag får helt enkelt bara luta mig tillbaka och lita på att det som händer är meningen av olika anledningar som jag så småningom om kommer förstå. Som Polle alltid säger till mig ”dont panic and think positiv, be patience”. Allt jag då istället gör är att panika, blir negativ och har dåligt tålamod...

Men detta blir ju också en upplevelse som ger mig erfarenheter inför framtiden. Tänk positivt!

#jävlavulkan

Likes

Comments

Det är ofta jag undrar vad gubben uppe i moskén varje dag håller på att tjata om. Han sjunger och babblar om vartannat. När jag är medveten om nuet hör jag honom, klart och tydligt. Det finns dock dagar då tankarna är på annat håll och ljudet från moskén inte stör. Det här är dock sådant jag absolut inte borde säga högt enligt mina troende vänner. Men jag har pratat mycket om religion med Polle. Berättat att jag tycker det är orättvist att en religion är så vokal utåt, hörs så mycket liksom. Han förstod vad jag menade och berättade då också att gubbarna i just dessa två moskéer ibland pratar ”crazy”.

För mig har verkligen denna resa och den människan öppnat mina ögon. Jag är inte jätte påläst när det handlar om religioner utan precis som så många andra, läst vad media delar. När det då delas om islam och muslimer är det sällan i positiv anda i och med terrorism, extremister och särskilt Isis. Men jag är tacksam för mitt öppna sinne och att jag inte är överdrivet trångsynt. Trots att det är mycket inom islam som jag kanske inte håller med om så finns det mycket fint med religionen. Speciellt hur människorna jag känner här, utövar den. De tror starkt på att inte ljuga, att tala enbart gott om människor när de inte hör, det är också fint att de faktiskt (utifrån en person som inte är jätte troende i sin egen religion) tror på ett liv efter döden. Jag önskar att jag verkligen trodde på det. Det skulle lindra min starka dödsångest tror jag.

Vad jag inte håller med om inom tron är bland annat halal-slakt. Och det är väääldigt svårt här att undgå mat (kött) som inte är halal-slaktat. Jag håller mig mest till skaldjur dock, bäst skulle ju en helvegetarisk kost vara. Dock står det till och med ”halal” på kakförpackningar vilket lämnar mig lite förvirrad. Men det finns säkert en bra förklaring till det också.

Likes

Comments

Förlåt. Men jag måste få skriva. Jag är ledsen. Och jag är väldigt ensam trots att jag har vänner omkring mig hela tiden. Men jag tror att ni förstår. Jag är glad att jag ändå är på en plats där jag har människor som älskar mig, som jag känner mig trygg med och som kan vara substitut till den familj jag har hemma. Som jag saknar fruktansvärt mycket just nu.

När dur blir till moll och taggarna på rosorna kommer fram. Det gör ont. Det får göra ont har jag fått sagt till mig. Så därför måste jag få skriva.

•••••••

Det var tidig förmiddag. Luften låg som ett tungt täcke och lämnade svettpärlor att singla ned för våra pannor. Vi sitter på verandan, den som Polle varje dag sopar men som ändå oftast är täckt av damm. Vinterhalvåret närmar sig och här märks det genom det gröna som börjar växa igen efter torrperioden. Sakta tittar en växt fram och atmosfären blir mer levande samtidigt som de täta grupperna av turister som varje dag kliver av båtarna minskar.

Vi sitter och pratar. En fjäril seglar i vinden, ned framför våra ögon. Hon bär en klar brun nyans på sina vingar och stannar en kort stund på den torra marken precis intill oss. En varm känsla smyger fram i bröstet på mig. Jag vet inte om det är positivt eller inte. Jag kan inte tolka det jag känner. Min blick är fäst på fjärilen. Jag tänker, ”aldrig någonsin har jag sett en fjäril här”. Det som berör mig mest med denna fjäril att den ser ut precis som de vi har i Sverige. Som jag så många gånger lagt märke till när jag på sommaren suttit med mina bara ben i gräset hemma, eller med fötterna i vattnet hängandes ifrån bryggan i Fjälla. Jag och Nikki tittar på varandra. Vi säger först inget. Seda utbrister Nikki något som jag precis satt och hade inom mig, men inte kunde forma orden till. Jag vet att det hon säger är sant och jag vet att det är mig det handlar om. Hon kanske inte vet det. Men jag vet, för jag kände det direkt när fjärilen kom. Den kom inte hit till verandan och visade sig för mig utan anledning. Inte denna fjäril.

Dagen går och jag kan inte släppa tanken på fjärilen. Jag är nervös och lite rädd. Orolig för att min mobil ska ringa, men jag tittar hela tiden på skärmen. Önskar att telefonen ska fortsätta vara tyst och dementera det jag trodde imorse. Jag vill att det ska bli så. Att det inte ska ske. Hoppas inte telefonen ringer!

På stranden har vi satt oss med varsin kaka. Kakorna ligger på tunga glastallrikar och vi skrattade när vi klev ut från La boulangeri. Oh, det är något av det godaste jag har smakat. En choklad-eclait, helt perfekt saftig med mörk choklad både inuti och utanpå. Men jag spar en bit som jag kan ta med hem till Polle, han bad om att få smaka. ”Bara lite räcker”, sa han och tittade på mig med sina fina, bruna ögon likt en hundvalp. Min telefon ringer. Jag hade nästan glömt bort! Hjärtat bultar i bröstet och jag får en knivvass känsla i halsen när jag försöker svälja. Det är min pappa som ringer. ”Det är nära nu, vi alla håller vak”. Min värld faller samman, jag flackar med blicken och tårarna rinner snabbt, snabbt nedför mina kinder. De hinner ikapp varandra och bildar stora tårhav som samlas vid mina käkben, några fortsätter ner på halsen medans andra droppar mot bordet där min kaka ligger och väntar på att bli uppäten. Jag kan inte andas längre. Nikki föser mig ned till strandkanten och jag sätter mig på en solstol. Det bränner överallt. Kinderna blossar, halsen gör ont, ögonen svider men mitt hjärta det brinner redan.

Så väntar jag igen. Jag håller i min telefon genom två hela nätter trots att jag vet allt om strålning och exploderande iPhones. Jag bryr mig inte längre. Denna väntan är hemsk, för jag vet vad det är jag väntar på. Det är ännu ett samtal, ett samtal som kommer dra bort marken under mina fötter. Ett samtal som förändrar min värld och lämnar mig i sorg och saknad. Jag vill bara skrika rakt ut, jag vill slå på något och jag vill skada mig själv när jag ser min pappas namn på mobilskärmen. För det gör så ont när telefonen väl ringer. När inga ord kan trösta och ingen beröring hjälpa. Det gör så ont. Så slutar jag blinka, jag stirrar rakt ut och tårarna rinner ännu en gång längst mina kinder. Men jag stirrar och jag tror för en stund att jag drömmer. ”Det här är inte min verklighet, vakna!”, vill jag skrika till mig själv. Men jag fortsätter stirra. Min ena näsborre är fylld av snor och jag får det svårt att andas. Jag känner mig så ensam och så skamsen. Hur kan detta ske när jag är så långt hemifrån, tänker jag och tittar upp mot himlen och sedan ut mot havet.


Jag åker hem, lägger mig i fosterställning på den tunna madrassen och Polle håller om mig. Jag vet att hans hjärta brister för han går igenom precis samma sak. Jag vet hur jobbigt han tycker det är att se mig gråta och veta anledningen. Att det snart är han som gråter och jag som håller hårt om honom. Bara för att finnas. Nikki knackar plötsligt med sin knutna hand på sidan av dörren, det är en tyst knackning men den väcker mig ur mitt apatiska tillstånd. ”Jag vill bara berätta att vi såg fjärilen”, hon är glansig i ögonen när hon säger det. Jag hör vad hon menar. Jag förstår det direkt. Jag vet också att fjärilen kom hit igen av en anledning. Allt är bra nu äntligen. Nu får hon sova och bli sig själv. Återgå till den mormor jag växt upp med, som jag så innerligt älskar. Och som jag saknar. Som jag alltid kommer sakna. Men jag glömmer dig aldrig mormor, i varje fjäril finns du. Jag vet att det är så och jag älskar dig ännu mer för det.



••••

Jag är i en väldigt jobbig fas just nu. Där jag inte vet vad som förväntas av mig, vad jag ska göra. Vad jag själv vill. Vad jag kommer ångra om jag inte gör. Men det kanske inte ens är en tvekan. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag är ledsen. Men tacksam att jag får ta in det som hänt i en miljö där jag kan slappna av. Jag behöver inte gå till ett jobb, där människor förväntar sig saker av mig som proffesionell. Jag kan ta det i min takt. Jag kan lyssna på havet och njuta av den tid som jag har kvar här. Då jag inte alls vet när det blir färd hemåt för mig längre. Jag vet inget, inte när, om eller hur.

Men jag har två jättefina vänner här att tacka (och en pojkvän).

Nikki som varit en riktig stöttepelare. Jag minns. Det var inte länge sedan hon ringde mig och vi hade ett långt samtal om livet och döden. Och jag fick leda henne att se ur ett perspektiv som tårar ofta gömmer när man är i sorg. På samma sätt som hon nu fick leda mig att inte tappa fotfästet när samma situation hände mig. ••• Den syster jag aldrig fick.

Och Ottilia. Som jag bara haft i mitt liv en väldigt kort period. Men den har varit intensiv och vi, alla tre, har redan gråtit och skrattat otaliga gånger ihop. Om jag och Nikki är systrar är Ottilia den lilla sladdisen som fortfarande försöker hitta sig själv men som samtidigt ibland förvånar och mer känns som en storasyster. ••• Visa, lilla Lia med det stora hjärtat.

Och tillslut Polle som jag så länge vägrade inse att jag var kär i. ”Inte ännu ett distansförhållande!”. Det var det sista jag villa komma hem med från förra resan. Men hur jag än försökte undvika så letade han sig ändå in i mitt hjärta. Och han är helt fantastisk. Det gör mig ont att inte veta när jag måste lämna honom. Ovetandes om nästa gång vi ses.

Likes

Comments

Jag är tillfällig sambo med killen jag är kär i. Då min budget är snäv blev homestay ett för dyrt alternativ för mig. Jag vet inte vad som hände med planeringen av pengar men trots väldigt lite festande och förtäring av nästan enbart lokalmat, så har pengarna försvunnit snabbare än väntat. Så nu bor jag i hans bungalow. För att spola i toaletten måste man ösa vatten, och jag duschar i saltvatten. Vi delar på en decimeterhög madrass cirka 80 cm bred. Eller nej, vi delar inte om jag ska vara helt ärlig, det är jag som har madrassen. Polle sover på golvet.

En vanlig morgon ser ut som så att jag vaknar i svett på grund av en liten fläkt som enda luftkonditionering. Sedan cyklar polle iväg till närmsta ”kiosk” för att köpa ägg och 3 in 1 kaffe (smakar inte ett dugg kaffe, men jag har vant mig nu). Därefter åker han vidare till en warung (liten familjedriven restaurang) & ber att få koka äggen och låna/köpa varmvatten till kaffet. Sedan cyklar han vidare hem, oftast med ett glas i handen då kvinnorna i närmsta warungen inte har take-awaypåsar. Så sitter jag på verandan och äter mina ägg (som oftast är så lösa att jag får shotta från skalet), dricker mitt kaffe och njuter. För jag har det faktiskt jättebra här, i allt det enkla. Trots saltvattnet och ösningen i toan, och att jag alltid vaknar av de galna tupparna utanför. Men jag antar att det är så man ska vakna egentligen. Bara det att tupparna är har lite svårt att hålla tiden, det är liksom inte kl 7 de gal utan mer hela natten och hela dagen... det är mindre kul. Men sånt man får ta när man bor i djungeln helt enkelt.

Likes

Comments

"Upstairs, upstairs", ropar kvinnan som efter varje stopp noga sett till att dörren till övre plan på båten varit stängd. Efter Lombok skulle vi få gå upp på däck hade jag hört henne säga tidigare till ett par killar som promt ville upp på direkten. Men så äntligen tillät hon oss gå upp för trappan och ut till friska luften. Nere i båten sitter folk med filtar och huttrar. "Like Europe", skojjar en kille från besättningen till en stackars tjej som ligger som en frusen liten burrito på sätet. För mig som åksjuk är luft prio ett när jag åker båt, så ut vill jag. Och ut kom jag. Direkt när kvinnan ropat åt oss knuffar jag mig fram och blir först ut. I det stilla lugnet som sedan omfamnar mig inser jag vilken hetsig aura jag hade omkring mig innan jag visste att vi tre skulle få en plats. Jag skäms lite då jag alltid tycker att folk som tränger sig fram i köer och skyndar på är pinsamma. Nu är jag alltså en av dem. Efter några minuter i tystnad och skam släpper jag tanken och njuter av luften. Vi köper in varsin Bintang och låtsas att vi är backpackers igen, på väg till en ny plats och ett nytt äventyr.

Så sätter båten av i fart och vinden tar så starkt att både ögonlock och fransar fladdrar så mycket att jag inte ser ett skvatt. Jag tar av mig linnet, sätter igång musiken i hörlurarna jag tagit på mig, sluter ögonen och låter tiden gå.
Väl framme på Bali inser vi att tiden är knapp. Vår redan betalda shuttlebuss ska ta oss 3 timmar och därmed förkorta anledningen till att vi faktiskt åkte, shopping. En särskild butik stänger klockan 18 och vi behöver hinna dit i tid. Svettiga och med fulla blåsor väljer vi det dyrare alternativet som vi så hårt tidigare försökt att undvika. Vi betalar 400 000 extra för en privat chaufför, sedan 5000 för att få kissa i ett hål rakt ner i marken. Det är inte det allra lättaste som tjej att pricka rätt i en sådan toalett, en håltoalett alltså. Så att betala pengar för att nästan kissa på sig själv är inte en ultimat utgift. Men så fick det bli och till Kuta Bali kom vi cirka en timme senare.


Iväg till en musikaffär då instrument ska inhandlas, sedan huvudattraktionen: ett shoppingcenter. Vi går loss inne på h&m och pull&bear (vissa mer än andra). Med påsar fyllda och tomma magar tar vi en Blue Bird-taxi till Seminyak för att förtära Asiens godaste hamburgare. Förra resan gjorde jag och Nikki en studie om Asiens bästa hamburgare där Wacko Burger i Seminyak vann. Så det finns inget annat alternativ än att åka dit även denna gång, tredje gången gillt. In beställes mac n' cheeseballs, onionrings, vitlöksbröd och sedan hamburgarna. Mätta, belåtna och mycket trötta åker vi tillbaka till Kuta för att ha slumber party och sedan sova.


Morgonen efter åt vi alla pannkakor och väntade otåligt på vår shuttlebuss som skulle ta oss tillbaka till hamnen, båten och slutligen Gili Trawangan. Efter en 15 minuters försening anländer bussen och vi inser att vi kanske kommer bli ensamma. Därefter kör vi en liten bit och hämtar en till tjej. "Inga problem med det", tänker jag och fortsätter äta mina cha cha's. De är nästan exakt som m&m's, finns med både jordnötter och utan, de är dessutom beroendeframkallande. Så kör vi en bra bit. Men står mest still. I köer. Och väntar. Nervositeten trycker på, hinner vi med båten? Bussen hämtade oss kvar över 10, på båtbiljetten står det avgång 11. Klockan blev kvart i elva och vi vet inte vart vi är. Så frågar Nikki chauffören när båten går. Hans svar gör oss lugna då det visar sig att båten inte går förens klockan 14. Men ont i rumpan får vi då färden denna gång faktiskt tog 3 timmar. Mitt i allt stannar han dessutom och säger att vi ska byta buss. Detta är alltså minibussar jag pratar om. I en vägkant stannar han och ber oss gå ut medans den andra tjejen stannar kvar. Vad som möter oss är en buss med tre tjejer i, två lediga platser kvar. Först trycker vi in all packning och sedan oss själva. Nikki och Ottilia hamnar på en plats, och jag på en annan. Det är verkligen en backpackerkänsla som har infunnit sig hos oss nu när vi förutom att känna oss som packade makrillar, också får näring genom snacks i form av choklad och chips. "Detta har jag inte saknat", säger Nikki från baksätet och jag kan inte annat än att hålla med.


Efter den obligatoriska väntan på båten får vi äntligen hoppa på och återigen inväntar vi att dörrarna upp ska öppnas och luften även denna gång hjälpa mig med åksjukan. Som vanligt känns tillbakavägar snabbare och äntligen ser vi vårt kära Trawangan på håll. Det pirrar i min mage precis som om vi varit borta i flera månader och ska få träffa alla igen, fastän det bara gått ett par timmar. Båten stannar och vi tar oss försiktigt ner för de extremt konstiga trappstegen till sanden. Sanden som varje gång får mig att känna tacksamhet för att jag har hittat ett till hem långt ifrån hem-hemma.

Bilderna både uppe och nere är tagna av mig & Nikki.

Likes

Comments

Jag börjar med en ursäkt. Jag har varit allt för usel med uppdateringar här. Men det har sina förklaringar. Dels har jag varit sjuk i mer än en vecka men också utan vidare bra wi-fi. Det som har hänt är en kort visit på Lombok/mataram för förlängning av visum. Då passade vi också på att äta burger king samt shoppa matvaror i en riktig matbutik á la maxi-isch. Livet flyter på här och det ska egentligen vara regnperiod nu men vi väntar fortfarande på att regnet ska anlända. Mest för att lätta på trycket i lyften. Jag försöker hitta wi-fi bra nog att öva på låtar hemifrån inför Beyonce-tribute-konserten jag ska sjunga på i vår. Det går inget vidare bra med det. Pga wifiet då.


Bilderna nedan visar:

1. Min båtbiljett till mataram. Rachel. Inte Rachel som i hon i vänner utan tänk ”raschel”... det är så de säger mitt namn här. Vet inte vad jag tycker om det uttalet faktiskt.

2. Ottilias pizza. Hon beställde en vegetarisk Hawaii. Fick en med salami på. Skickade tillbaka och fick då en vegetarisk pizza. Efter en uppäten bit kommer personalen helt plötsligt tillbaka till vårt bord och tar ifrån henne tallriken med pizzan. Byter den mot den som bilden visar. En vegetarisk Hawaii. Kruxet är då att vi senare ser en man få hennes pizza som hon redan har ätit på... indoneser alltså...

3 och 4. Mataffären i mataram. Typ allt var i ”plock-form”.

5. Jag på vårt förra homestay. Med kniven i högsta hugg glad för vårt kök. Som vi efter en vecka lämnade på grund av bedbugs, inte i köket dock utan mer i sängen.

6. Jag i min immigration-outfit. Ny regel är att man måste täcka axlar och knän, klä sig propert. Tjejerna skrattade dock åt min outfit då de tyckte jag såg väl ”muslim-inspirerad”-ut. Jag själv fattade inte där och då hur fin outfiten faktiskt var så jag gick då snällt in och bytte till något så vanligt som en blå t-shirt.

7. Den här bilden borde vara högst upp då den föreställer våra vänner och bärhjälp till vårt ”förra-nya-boende” (det med bedbugs). Dit anlände vi en morgonen och fick sedan vänta i 6 timmar på att få våra rum då personalen tydligen hade åkt på bröllop.

Likes

Comments

Åter på Lombok. Denna gång med en annan tjej och en annan kille. Sammanlagt är vi fyra personer så jag har därtill med mig samma kille som sist. Men under tiden min vapendragare är i Bima tar vi andra en minisemester på Lombok, närmare bestämt Kuta. Jag ogillade ju Kuta på Bali ganska mycket. Molnigt, jobbiga försäljare och bedbugs bland annat. Kuta Lombok gillar jag dock desto mer! Här är det väl ungefär samma typ av turister, surfare som håller på att lära sig. Men turister som söker sig till ett lite annat ställe än Bali, lite mer nytänkande kanske då Bali är ganska exploaterad och turistanpassad. Där möter du fler turister än lokala, typ. Här är det tvärt om. Positivt enligt mig, och vi har hittills åkt en ganska bra bit upp och ner för backarna för att komma till en stor strand. Dit åkte jag utan solskydd. Summan av det överlåter jag till er att klura ut själva då jag tror att ni fortfarande har hjärnor (vilket jag antog redan i förra inlägget). Igår år vi sushi. Första gången för en av herrarna men det blev succé! Det var riktigt gott och kostade cirka 40 spänn för 8 stora bitar med både lax, rom och lite annat gott och blandat. Så ett tips till er som får för er att åka hit, kolla in sushirestaurangen, Its a must!

Vi har även ätit på två olika "warunger", en i kuta och en i mataram. Älskar indonesisk mat. Billigt och väldigt gott.

Som ni själva märker är detta ett helt vanligt jävla inlägg utan särskild eftertanke eller ansträngning textmässigt. Men så får det vara ibland, och idag är ibland. Så nu tänker jag slänga in lite bilder och som ni ser är bekymmersrynkan min med även här i Indonesien. Cant live without it.

Likes

Comments

Det är mycket med Gili som skiljer sig från Linköping och Sverige. Alla självklara anledningar avstår jag från att dela med mig av, ni har egna hjärnor. Men här tänkte jag nu då istället dela med mig av lite påhitt som kanske inte är särskilt självklart för er där hemma, som ni mycket möjligt aldrig tidigare sett eller hört om.
•••••••••••
Skulle det vara så att du blir påkommen med att stjäla straffas du på så sätt att du får bära en skylt och gå runt hela ön. Självklart ska det stå klart och tydligt att du är en tjuv på skylten också, alla måste få veta!


Här ligger ditt take away-kaffe i en liten påse av plast mellan restaurangen och hemmet. Sen väljer du självklart själv om du vill spara disk men samtidigt utmana ödet och dricka ur påsen, eller safe:a och hälla över det i en mugg. Up to you!


Vi har hemma i Sverige fågelholkar och vattenbad för fåglarna på trädgården. Här gör man istället små skålar av tomma petflaskor och sätter upp på träden. Fyller skålarna med vatten och låter sin Geckoödla som bor högt uppe i trädet, njuta av sitt dricksvatten utan att behöva lämna hemmet.

Turist på vift! Är det jobbigt att simma och ölen redan är uppstucken(som du självklart sitter med i vattnet). Då kan du alltid använda ölflaskan till att ösa vatten på dig själv med. Så har du helt plötsligt fått dubbel användning av flaskan!

Detta är egentligen inte annat än en konstig men god frukt. Ser ut som ett drakägg.

Likes

Comments