Två kontinenter, sju länder, tjugosex destinationer, tretton flygresor och gud vet hur många bussresor senare, är vi på svensk mark igen. Suprise. Fasen vad sjukt det låter. Tjugosex destinationer. Det är en del det. Hemma lagom till jul. Det fick bli så helt enkelt. Eller lagom och lagom, det blir att springa och köpa julklappar dagen innan julafton. Men det brukar jag ju göra i vanliga fall också så.

Jag ska göra så gott jag kan för att undvika att det här inlägget blir för ostigt. Lättare sagt än gjort dock. Särskilt när man är jetlaggad och när någon gråtlåt av Ed Sheeran spelas i bakgrunden här hemma. Varning för känslosam Amanda. Hur sammanfattar man ens en sådan här resa? Hur fan ska man försöka förklara dom här fyra månaderna? Det går nog faktiskt inte. Man har ju inte ens hunnit smälta det själv. Jag visste att det skulle bli en helt otrolig resa. Men jag visste inte att den skulle bli SÅ bra. Undrar om det är någon som har åkt iväg på en sådan här resa och inte trivts. Går det ens? Inte om man verkligen älskar att resa. Nä, nu sitter jag här och svamlar.. Som vanligt. Redan två veckor in på resan sa Ida till mig "fan Amanda du är rätt...flummig" och viftade lite med händerna över huvudet. Kanske är lite uppe bland molnen ibland. Men bara ibland. Nä. Ser ni. Nu har jag redan försvunnit iväg i tankarna.

Okej. Först av allt kan jag ju börja med att besvara frågan som alla ställer när man kommer hem. (Förutom "hur känns det att vara hemma?" då). Svaret på den frågan är att det känns förjävligt. Nädå, nu skojjar jag bara. Det var oslagbart att få se madre och padre på Landvetter och få hänga med mina knäppa bröder igen. Det känns väldigt konstigt att vara hemma bara. Att kunna dricka vatten direkt ur kranen, duscha i varmvatten (!) och ladda mobilen i eluttaget utan att behöva leta reda en adapter först. För att inte tala om den här helvetes kylan. Jag fryser konstant. Går liksom runt med mössa inomhus. Men för att komma till poängen. Den (näst) mest ställda frågan man får, är vilka av alla dessa platser som vi tyckt bäst om. Så jag tänkte göra en topp tre. Jag och Ida är hyfsat överens ändå. Iallafall om förstaplatsen.

1. Singapore (Singapore). Ja, det är både en stad och ett land.

2. Byron Bay (Australian). Det var här jag surfade för första gången.

3. Boracay (Filippinerna). (Hoppas du överlevde tyfonen Daniel...jag tycker det är lite dålig uppdatering på bloggen din).

Vi har varit väldigt nöjda med alla tjugosex destinationer vi har fått se faktiskt. Förutom Bali. Usch, vi gillade inte alls Bali. Skulle nog inte ens rekommendera någon att åka dit faktiskt. Finns sååå mycket finare, häftigare och billigare ställen att besöka. Asien är väldigt annorlunda mot något jag sett innan (no shit Amanda). Men jag tycker om Asien jättemycket. Det är kaos, korruption och oerhört fattigt. En motsatt till livet här hemma i tryggheten. Men det är också en sjukt intressant världsdel. Jag är riktigt glad att jag har fått se Asien på riktigt. Och inte som en turist som bara ser ett fräscht resort utan några skavanker. Man har lärt sig mycket om hur världen fungerar. Och framför allt lär man sig att uppskatta det allra nödvändigaste provianterna. Jag kommer utan tvekan att åka tillbaka iallafall. Det finns ju massvis med länder i Asien som vi inte hann åka till.


Man sparar det bästa till sist, som det sägs. Och nu Ida, nu ska du få din kärleksförklaring som du väntat på. Passande nog har turen gått vidare till Khalid på Spotifys spellista. Måste vara ett tecken. Ja, det var nog det konstigaste med att komma hem. Att säga hej då till Ida på Landvetter efter att ha suttit ihop dygnet runt i fyra månader. Fan vad jag saknade dig när jag käkade frukost imorse. Det var tomt utan dig. Vissa kanske blir förvånande av att vi inte har tröttnat på varandra efter en så lång tid. Tvärtom skulle jag säga. Både jag och Ida är människor som trivs bra på egen hand, men jag har redan abstinens efter henne. Och jag är rätt säker på att hon saknar mig med (eller?). Man kommer varandra jävligt nära när man gör en sådan här grej, det är nog svårt för andra att förstå. Man kan förändras rätt mycket när man är borta så länge, så långt ifrån allt som händer här hemma. Det har varit som att befinna sig i liten bubbla i fyra månader, bara jag och Ida. Har kanske blivit lite för bekväma med varandra till och med. Haha. Vi är två väldigt lika personer faktiskt. Och det är ju kärleken till att resa och törsten efter att få se hela världen som gör att vi fungerat så jävla bra tillsammans. Ja, det finns nog ingen som känner mig så bra som Ida gör. Eller som förstår mig. Hade det funnits ett vem-känner-Amanda-bäst-quiz är jag rätt säker på att Ida hade stått som segrare.

Hon lyckades aldrig bota tidsoptimisten inom mig (det är nog ett hopplöst fall) men jag kunde fan inte ha önskat mig en bättre resebuddy.


Ja. Då har vi kommit till slutet av den hör bloggens kortvariga liv. Det har varit roligt att så många verkar ha uppskattat mitt babbel här. Kan mycket väl hända att jag väcker den till liv snart igen. Om allt går som planerat kommer det bli mycket resor nästa år och och många månader hemifrån. Det är faktiskt bara fyra ynka små veckor kvar innan jag sitter på ett flyg påväg till andra sidan jorden igen...

Nu ska jag käka tacos.


Safe travels!

/Amanda


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vilken glitterfest det blev här i Bangkok igår. Vi landade tidigt som fasen, var redo att ge oss ut på gatorna redan klockan tio på morgonen. Tog en sväng förbi en skönhetssalong och fick våra naglar målade (glitter såklart) och ögonbryn vaxade. Det är ju så himla billigt med sådana behandlingar här. En får passa på. Fram mot kvällen blev det nattmarknad igen! Såklart. Marknaderna i Thailand är verkligen en sort för sig. Lite av en upplevelse, skulle jag säga. Ida är en jäkel på att pruta ska ni veta. 1000 bath till 700 bath som tillslut blir 300 bath. Vi traskade hemåt med både nya ryggsäckar, skor (med glitter på) och en del presenter.
Kul (mest tragisk) kuriosa. Nattmarknaden ligger i stadens Red Light District. Det kryllar alltså av strippklubbar och prostituerade. Det är så jävla hemskt att se alla nätta små tjejer trippa omkring i sina stilettklackar och små underkläder. Oftast ser man rakt in i strippklubbarna också. Och man kan se hur olyckliga dom är när de står uppe vid varsin stolpe och rör på höfterna lite försiktigt. I otakt dessutom. Nä, fyfan. Vem som helst kan se att dom blir tvingade till den där skiten. Man blir ju så arg att man helst vill slå ner alla feta västerlänningar till män som sitter och dreglar på klubbarna. Eller störta in och dra ner varenda liten flicka från scenen och ta med dom hem. Mest komiskt var det ju nästan att massa försäljare ropade efter mig och Ida och försökte sälja in en ”sexy show”. Jomen absolut, jag stödjer ju gärna en industri som förtrycker min egen art. Idioter.

Okej, då tar vi och lugnar ner oss lite. Vad gjorde vi mer igårkväll...Just det. Sist men inte minst var planen att ta en drink på samma rooftop bar som vi var på förra gången vi var här. Kommer ni ihåg? Har man sett Hangover-filmerna vet man vilken jag pratar om. Men det nämnde jag nog förra gången också. Iallafall. Jag drog på mig mina nyinköpta glitterbyxor och åkte upp till toppen. Det blåste dock något fruktansvärt. Kallt också. Det är inte alls lika varmt här som det var för två månader sedan. Hur som helst. Det blev ingen drink i kylan. Istället njöt vi av utsikten en kort stund. Som är heeeelt fantastiskt. Favoritstället i Bangkok, utan tvekan. Sedan var det läggdags. Rätt slut efter en späckad dag. Om möjligt är jag ännu mer sliten idag. Vaknade inatt av att jag kallsvettades som en gris. Trots att jag dragit på mig mjukisbyxor, hoodie och tshirt under täcket. Man är ju inte dum, fattade rätt snabbt att jag hade fått feber. Och mycket riktigt så visade tempen att jag låg på 38 grader. Vi har ju kommit fram till vem av oss som har bäst immunförsvar iallafall...Ida har varit lite snuvig. Som mest. Min lista behöver vi ju inte ens rabbla upp. Men jag tycker nog ändå att jag har kommit rätt lindrigt undan än så länge. Man har ju sluppit sjukhus iallafall.

Likes

Comments

Tja alla mammor, amigos, kollegor och stalkers. Eller vilken kategori ni nu tillhör.

Igår rörde vi oss inte långt från Vanessas bostadsområde minsann. Vanne var iväg på jobb, som jag nämnde. Jag och Ida fick en något sen start på dagen. Allt tack vare att jag och Vanessa käkade varsin dålig chicken wrap dagen innan. Men man har ju blivit van. Det var inget att gnälla över, några timmar senare mådde jag prima igen. Vi hann med en simtur i poolen igår igen. Jag älskar den där jädra poolen. Fatta va lyxigt att kunna klättra upp till taket varje kväll för att simma några längder. Sedan hängde vi mest i Vanessas lilla lya. Spelade musik, kletade på varsin ansiktsmask (därav första bilden), njöt av en lång dusch och lagade kvällsmat lagom tills att Vanessa kom hem från jobbet vid tio-tiden på kvällen.
Då tyckte jag och Vanessa att det var dags för party. Och så blev det. Vi gick till en klubb som hette Black Market. Blev en kul kväll minsann. Sjukligt ovant att kleta på smink i ansiktet bara. Fick en chock varje gång jag gick förbi en spegel.

Hört att det är mycket snö hemma nu. Mysigt, mysigt. Känns konstigt att man ska vänja sig vid kyla och slask när man kommer hem igen. Mysko att komma hem överhuvudtaget liksom. Det här är ju vårt liv nu. Och lika svårt som det var att sitta hemma i sängen i somras och föreställa sig att man snart skulle kånka omkring på en ryggsäck i någon storstad i Asien, ja lika overkligt är det att förstå att man kommer sitta där hemma igen. Jag trivs så bra utomlands. Fast man börjar ju sakna min familj minsann.

Inatt åker vi vidare. Tillbaka till Thailand! Närmare bestämt Bangkok. Tur att jag tyckte om den staden. Ska bli kul att få spendera några dagar där igen! Jag har siktet på rooftop baren. Oh yes.

Likes

Comments

Då var vi tillbaka i stadsmiljö igen då. Efter att ha spenderat 3 veckor ute på små harmoniska paradisöar kändes plötsligt all trafik, alla människor och alla avgaser som en rak höger i fejset. Helt slut blir man iallafall.
Vi har hunnit med en hel shoppingdag (tror vi besökte typ fem olika gallerior). Hur vi ska få plats med våra fynd i ryggsäckarna blir morgondagens problem...
En annan förmiddag tog vi hissen upp till högsta våning och hängde vid poolen som finns på taket (lyxigt?). Vanessa bor i en jättefin lägenhet och byggnad. Det var fullt ös i lobbyn igårkväll. Julorkester och en green screen (som vi inte var sena med att utnyttja). Iallafall. Efter en simtur satte vi oss på närmsta café och beställde en kaffe, passade på att njuta av wifi en stund. Vid skymning sprang vi upp till högsta våning igen, klättrade upp på en liten avsats och satt där och dinglade med benen och njöt av en otrolig kvällshimmel. Kolla in bilden va.
Sist men inte minst packade vi med lite filtar och drog oss mot VIP-biografen. Det blev Star Wars. I de bekvämaste fåtöljerna jag någonsin suttit i. Drickan vi beställt var redan framdukad vid våra platser och efter en stund kom även popcornen in. Gratis påfyllning, om man så önskade. Men jag var rätt mätt efter två påsar. Filmen var bra den också, tycker jag (Ida är nog dock INTE beredd att hålla med om det).
Idag är Vanessa iväg på jobb. Får se vad dagen har att erbjuda för mig och Ida helt enkelt.

Likes

Comments

Satt och scrollade igenom mitt bildarkiv och insåg, inte bara att jag har gått loss med kameran på den här resan, utan också att jag har ett ton med bilder som aldrig har fått se ljusa dagen här på bloggen. Så, nu ni. Nu är det dags för mig och Ida att bjuda på oss själva...(om vi nu inte redan har gjort det).

Jag tycker vi börjar med, kanske, årets bild. Såhär kan det se ut när Amanda (till sin förskräckelse) får syn på en lös hund. Som dessutom är påväg rakt emot henne. Någon som tvivlar på att jag är hundrädd? Nä. Tänkte väl det.

Såhär kan det se ut när Ida duschar. Fager dam, tycker ni inte det? Badhatten passar henne, pensionären i duon. Läggdags klockan tio och lite weinergum på det, då är hon nöjd minsann.

Ja...det här ju blivit en del tappra försöka till att sova på buss/flyg/träbänk. En del mer lyckade än andra. Lärde mig rätt snabbt att Ida sover med både öppen mun och öppna ögon. Vill inte veta hur många gånger jag antagligen haft en konversation med mig själv när jag trott att Ida varit vaken...

Inga kommentarer...

Vi har inte bara levt ett pensionärsliv och gått och lagt oss innan skymningen på den här resan. Det har blivit en del sena kvällar också. Tidiga mornar, skulle man också kunna kalla det. Någon gång hade mataffären precis hunnit öppna för dagen lagom till att vi lämnade klubben. Tur för mig. Vi har nämligen konstaterat att jag får ett konstigt sug efter bröd sådär på småtimmarna...

Som sagt. Jag gillar bröd. Typ lika mycket som Ida gillar ananas. Och då är det ju inte så konstigt att ta ett kort på en baguett med Operahuset i Sydney som bakgrund. Eller...?

På tal om cravings. Ida började tjata om julmust och tomteskum redan innan Halloween...

Man kan ju inte vara glad hela tiden. Särskilt inte när man vissa dagar fått stå ut med att män ropar och visslar efter en på gatan som om man vore en hund som det gick att locka på. Beter sig ungefär lika moget som barnen på dagis. Herregud...på den fronten har man ju en hel del historien alltså.

Förutom lite krångel med visum, förseningar av flyg, en matförgiftning och ett antal biljetter som bokats på fel dag eller klockslag har vi ju ändå haft ett jädra flyt på vår resa? (Peppar, peppar, ta i trä).

Ida nämnde någon gång att jag har svårt att vara seriös på bild?

Throwback till Thailand och när jag trodde att jag blivit biten av vägglöss. Ida grät nog mer än vad jag gjorde. ”Nu är det kört, nu tvingas vi åka hem”. Men sedär. Det löste sig ändå och här är vi, fortfarande på resande fot.

När det är svindyrt att äta ute i Australien kom jag på den briljanta idén att bli kompis med två pizzabagare på stans finaste pizzeria som kunde bjuda en på en liten (specialbeställd dessutom) pirre efter stängning. Döpte pizzan till ”the swedish dynamic duo”. Fråga mig inte varför. God som fasen var den iallafalll.

Det här var ju definitivt höjdpunkten av vår vistelse i Kambodja. Att vi mötte upp Idas kollega, alltså. Inte drinken. Den var svinäcklig.

​Avslutar det här inlägget med en rykande färsk bild. Bara någon dag gammal. När middagen med våra svenska vänner blev till förfest ock förfesten blev till ett dansgolv. Det är minsann bara här borta man går ut helt osminkad, i sina slitna flip flops och med bikini under kläderna. Ser ut som skit... men jag lovade ju att vi skulle bjuda på oss själva. 

Likes

Comments

Säg hej till våra nya vänner. Casper (hunden) och Daniel. Ser ni hur überkrullig han är? Casper alltså. Inte Daniel.
Hur som helst. Här är bildbevis på att jag klappar hunden (frivilligt!). Misstänker att folk inte skulle tro mig annars. Sakta i backarna, jag är fortfarande hundrädd. Men när det bor en hund på var enda jäkla boende i hela Asien, ja då vänjer sig till och med jag vid de fyrbenta små monstrerna.
Imorgon lämnar vi Boracay. Det känns inte alls bra faktiskt. Jag har haft en så sinnessjukt bra vecka (och en halv) här. En typisk vecka för en sån där social backpacker kanske. Många nya ansikten och minst lika många härliga skratt. Kliché.
Idag har regnet hängt i luften mest hela dagen. Då kollar jag väl ikapp på julkalendern då, tänkte jag. Men internet bestämde sig för att lägga ner. På tal om jul, insåg jag att det är julafton nästa vecka? Märks rätt tydligt här borta faktiskt (tro det eller ej). Filippinarna ligger inte i lä när det kommer till julpynt inte. Det står redan pyntade julgranar på stranden och butiksbiträdena har burit tomtemössor i flera veckor. För att inte tala om julmusiken. Mysigt är väl det. Men, tillbaka till vår eftermiddag. ”Ska vi sätta på en film?” frågade vi Daniel till slut. Det blev Divergent. Stackars Daniel hade ingen talan när det kom till val av film.
Ja. Det var det.
Nu drar vi till Manila för att hänga med Vanessa. Hon sponsrar oss med gratis boende och låter oss flytta in i hennes lägenhet drygt en vecka. Snällt, eller hur?
Internet lär vi inte ha dock. Men kika in här ändå vettja, jag har ett riktigt roligt (om jag får säga det själv) inlägg pågång.

Likes

Comments

Fullt ös medvetslös. Så det ska vara. Spelar ju ingen roll om det är tisdag eller söndag...feststämningen här verkar aldrig ta ledigt. Igårkväll tyckte jag dock att det fick vara nog med fest för denna veckan. Faktiskt. Kan ju inte komma hem till sveariket med en ölmage liksom (även om det hade varit bra med lite extra isolering inför kommande vinter).
Så vi gjorde det enda rätta och hängde på vårt hostel hela kvällen (kanske blev en eller två öl ändå...).Vi käkade hemlagade bananburgare och drack San Miguel Apple. Yummy. Slatten i glaset är inte vätskeersättning (även om det borde varit det) utan lite färsk kokosnöt-rom som någon snäll själ på boendet bjöd mig på. Kan väl säga som så att en vätskeersättning hade smakat bättre...
Så där satt vi till sent på kvällen och snackade skit. Med en (före detta) ulricehamnare. Hör och häpna. Daniel kom fram till oss i receptionen häromdagen, efter att ha hört vår kindbo-dialekt (ej något jag är stolt över). Det finns mycket intressant att snacka om när man kommer från samma trakter. Det är i och för sig kul att prata med holländare, tyskar eller kanadensare också (och världens alla andra nationaliteter för den delen). Det råkar bara krylla av holländare, tyskar och kanadensare här. Hur som helst. Tillbaka till Dan (jag vet att han läser det här). Vi hade några intressanta diskussioner om både Lisbeth Salander, knäppa dormmates och metoo-kampanjen. Trevligt, trevligt. Dan har en blogg han också. Minsann. Ännu en sak gemensamt.

Nämnde jag förresten att vi bor på ett grymt hostel? Tror jag gjorde det. Checka bara in sista bilden från poolfönstret i lobbyn liksom.






Likes

Comments

Hurra! Nu är vi uppe i så mycket som hundra dagar med våra ryggsäckar. Det ni. Känner ju spontant att jag aldrig vill hem. Hur fasen ska jag klara av att sova utan Ida på nätterna liksom? Käka middag utan henne? Nä. Får ångest när jag tänker på det.
Middagen häromdagen slutade förresten med öl och dans på lite olika barer hela natten (skräll). Vet inte om det är filippinare som är bra på öl eller atmosfären på ön, men det blir ju rätt ofta att man avnjuter en öl på stranden här nere. (Fun fact, mitt nyårslöfte för 2017 var att lära mig att tycka om öl. Antar att jag kan bocka av det från listan alltså). Till och med Ida dricker öl. Här och häpna. Har dåligt inflytande på henne.
Idag har det varit en klassisk dag på stranden. Tror vi har nått maxgränsen vad gäller vårt pigment på kroppen nu. Vi har slutat använda solskyddsfaktor för längesedan men blir ändå inte brunare. Aja. Håret däremot. Jösses, jag kom hit som brunett men kommer lämna Asien som en blondin. Matchar väl min personlighet helt enkelt (skämt). 
Vi bor förresten på bästa boendet någonsin. Tänk alla superlativ man kan komma på. Vi har en hemlig strand fyrahundra meter ner för gatan. Pool. Bergsutsikt. Pannkakor till frukost. Och vi bor i ombyggda containrar. Japp, containrar. Übermoderna. Ni hör ju. Och nä, det var inte så att vi bestämde oss för att lyxa till det i några dagar. Kostar oss 70 kr natten men det känns som vi har hamnat på ett lyxresort. Chillax Flashpackers Hostel, heter det. Är snäll och delar med mig av det här smultronstället nu ifall någon skulle ha vägarna förbi Boracay och Filippinerna liksom.
Imorgon är det helg, inte så stor skillnad för oss egentligen. Kommer säkert bli händelserika dagar om det fortsätter i den här takten. Mycket möjligt att vi får besök av Vanessa också. Kalas ju!

Likes

Comments

Tystnaden ekar tom här numera. Tyder på händelserika dagar, antar jag.
Vi har hunnit att byta ö, är numera på det beryktade partystället Boracay. Dubbelt (räcker inte ens...mer trippelt) så många turister här. Helt sjukt. När solen håller på att trilla ner från himmelen samlas turisterna på stranden likt myror vid en myrstack. Sjukaste jag sett. Inte så konstigt att turister samlas här dock, kolla bara på bilderna. Det är ju verkligen värsta drömmen.
Ja, sen sist har vi hunnit med en hel del. Strandhäng i timmar och öl i solnedgånge med lite goa människor! DET är väl inget att klaga på. Det är fasen lite komiskt att vi stöter på samma folk, var vi än åker. Vi bor grannar på samma boende för en andra gång eller stöter på resefolket när man promenerar på gatan. Världen är liten minsann (jädrigt tur för mig att jag är bra på att känna igen ansikten).
Nä, nu ska vi ut och käka igen, ett större gäng den här gången.
Ni hör säkert från mig alldeles snart igen. Annars kan jag lugna er med att säga att en lever livet här nere (skryt).

Sholong!

Likes

Comments

Gör er beredda på bildbombernas bildbomb. Filippinernas fantastiska miljöer gör det svårt att INTE gå lös med kameran. Nåja.
Vi har faktiskt slagit rekord (inte i att posera framför ett vattenfall...även om man kan tro det). Nej, vi har slagit rekord i att ha varit på ett och samma ställe i hela NIO nätter. Det ni! Så länge har vi minsann inte stannat på något annat ställe under resan. Och Bohol är verkligen så fint. Lugn ö, fina stränder och massvis med fin natur att upptäcka. Ja, jag är nog lite kär.
Vi har hunnit med ytterligare en dag vid stranden. Tackar, tackar. Och idag hyrde vi en liten moppe (igen) för att ja...utforska ön ytterligare. Vi svängde vänster vid korsningen istället för höger, som alla andra, och hittade till ett fantastiskt vattenfall. Okej, det där lät mycket enklare än vad det i själva verket var. Det var väl snarare en jakt efter vattenfall som pågick i sisådär fyra mil. Men vi hittade dit! Mitt ute i ingenstans (och då menar jag verkligen mitt ute i ingenstans) hittade vi ett någorlunda orört vattenfall. Det bästa av allt - vi var där helt ensamma. I flera timmar dessutom. Wunderbar, säger jag bara.
Jag var som vanligt ivrig över att få hoppa ner i vattnet, men Ida var något mer skeptisk. ”Man vet inte om sjöodjur finns på riktigt”. ”Och dom som vet det, ja dom ligger ju där nere på botten. Döda”. Ja ni. Har jag nämt att Ida är rädd för vatten...?
Det blev ett litet, litet dopp iallafall och vi spenderade någon timme där ute, mitt i djungeln. Sedan var det bara att gasa på hemåt igen. Lite drygt att sitta på en moppe i flera timmar kan man tycka. Men sjunger man duetter till Lena Philipsson och Linda Bengtzing går det förvånansvärt fort. Tips.

Likes

Comments