Måste hålla ut, en liten stund till


Jag var på Wayne's Coffee i går med min bror Vincent. Det var trevligt. Jag drack en is-chai på havremjölk.


Det har varit rätt så svårt den senaste tiden. Svårt och svårt, kanske snarare ett stort, ångestfyllt kaos. Inte varje vaken sekund (inte längre), men när ångesten kommer och griper tag i mig så får jag svårt att stå ut. Som tur är så har jag träffat min samtalskontakt i öppenvården ganska ofta sedan jag kom hem ifrån behandlingshemmet, helt enkelt för att det har behövts just nu, när det är som det är. Jag är tacksam för det, tacksam över att jag har fått den kontakten jag fått på öppenvården. Hon är nog den bästa samtalskontakt jag någonsin haft. Jag känner verkligen att hon bryr sig, är engagerad, och lyssnar, försöker förstå, vill förstå. "Det här måste vi jobba med", säger hon sedan, och ett hopp tänds i mig, men kanske framförallt en känsla av tacksamhet. Att jag har hittat en person som tänker jobba med mig, kämpa för mig, med mig. Trots de kantiga, svåra och smärtsamma orden som blir till meningar, berättelser som fyller tystnaden och breder ut sig, likt skräckfilmer i rummet, över allting.


I morgon ska jag till ett aktivitetshus här i stan, en virk- och stickgrupp som träffas på måndagar. Det känns lite läskigt - det är första gången jag är där på länge, och jag ska vara där "själv", utan boendestöd, mamma eller någon annan som känner mig. Jag tänkte hur som helst försöka virka lite grytlappar för att ge lite liv åt min lägenhet (som förresten fortfarande liknar ett bombnedslag).


. ​Vi hörs!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229