Då tårar förvandlas till blod

Självskadebeteende är ett beroende och det är inte konstigt att det räknas och kan jämföras med vilket annat missbruk som helst.

Kontrollen, lättnaden, suget, abstinensen...

Lögnerna, ursäkterna, hur man anpassar sitt liv och rutiner efter sitt beroende.

Det destruktiva har funnits med mig genom, i stort sätt, hela mitt liv. De har utvecklat en tankegång som jag inte vet hur jag ska göra för att kunna bryta, de gånger då de kommer. Jag vet inte hur jag ska göra för att få bort de där extrema tankarna som kommer då alla känslor blandas ihop till ett rent helvete där varje känsla är obeskrivligt intensiv. De gör rent av ont, både psykiskt och fysiskt.

Men i 9 fall av 10 så lyckas jag stå emot! 💪🏻 

Jag vet inte hur många gånger som jag dolt, förfinat eller kommit med konstiga förklaringar då jag självskadat. Vet inte hur många gånger som jag försvarat mitt beteende.

Mitt läkkött, det är så otroligt bra, får i princip aldrig ärr. Det är inget som jag bara säger, det är ett faktum. Något jag även fått bekräftat utav vårdpersonal. Ärren bleknar med åren, såklart så har jag en hel del ärr... men långt ifrån lika mycket och lika stora som jag borde ha, med tanke på hur pass djupa många av de vart.

Jag vet att det är något positivt. Mina armar och ben ser inte ut som de gör för en hel del andra med liknande/samma beteende och förflutna.

Men det är också något negativt... för det blir ett argument för mig de gånger då jag spårar och tar fram *censur*... Då beroendet tar över, är det som att missbruks djävulen sitter där på axeln och viskar i mitt öra: Det är lugnt, de här kommer ändå att vara borta snart. Då har de här aldrig hänt. Det här kommer ta bort all smärta och ångest... Och det är jag värd! Vad spelar några månader för roll? Lev i nuet.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229