Torsdag 18 mars 2021

Alltså ibland önskar jag att jag hade energin till att blogga. Är faktiskt ganska kul att gå tillbaka och se vad man har gjort och hur man tänkte. Satt igår och kollade igenom gamla bilder från 2010-2014 på min gamla laptop och fastnade främst vid korten jag tagit på Dora och hennes kalvar. På ett sätt känns det som igår Dora gick i hagen här hemma samtidigt som det känns som i ett helt annat liv.
Det finns en del saker som verkligen har fått mig att börja tänka. Är inte egentligen så särskilt mycket på grund av den rådande samhälls situationen med corona utan mer pågrund av insikter jag slagits av under tidens gång eller hur man ska uttrycka sig. Har iallafall inget med corona att göra utan mer med mig själv.


Augusti 2018 började ju jag plugga till lärare. Ett jobb jag kunnat tänka mig att arbeta med efter inspirationen jag fick av praktiken hos idrottsläraren under gymnasietiden. Jag har alltid älskat det sociala och det gör jag fortfarande men har påvägen insett att absolut delar av läraryrket passar mig perfekt men andra delar av det inte alls. Främst tyvärr sådant som går att koppla till mina ämnesval och vart jag står med mig själv i relation till dem. Ämnena är roliga att studera på universitetet MEN har efter VFUn i höstas insett att historia inte passar mig som ämne att undervisa i. Jag är inte så mycket för att stå och hålla föreläsningar, jag gillar att endast ge instruktioner. Vilket som lärare måste du kunna variera dig. Man kan inte enbart ge skrivuppgifter till eleverna.. du måste kunna berätta och föreläsa för att alla elever ska kunna förstå och ta in och lära sig. Eftersom alla lär sig bäst på olika sätt. Därav måste man som lärare kunna variera undervisningen. Vilket inte går ihop med det jag skrev om mig själv ovan om att jag helst endast ger instruktioner och att föreläsa inte är min grej.


Jag har alltid varit hyfsat ”jämn-bra” på teori som praktik under mitt liv men en insikt jag har fått är att jag är så mycket mer tillfreds med att bli trött mentalt av fysisk ansträngning än psykisk. Jag anstränger hellre kroppen än knoppen. Ogillar att sitta mycket vid en dator och avskyr att göra PowerPoints och förberedelser som tyvärr krävs inom läraryrket. Sen kommer vi till den sista och egentligen största delen av hela problemet. Det som väger allra tyngst: Jag känner mig inte bekväm med att ständigt stå med ett fokus riktat enbart på mig. Vilket är ett fokus man blir utsatt för som lärare och främst inom de teoretiska ämnena. När jag var med som praktikant hos Idrottläraren och när jag sedan vikarierade för henne så fick jag inte samma känsla av att stå i centrum som jag fått av att ha VFU i de teoretiska ämnena.
Tycker också det är fruktansvärt jobbigt att behöva prata inför de andra studenterna på universitetet oavsett om det sker via zoom eller face 2 face som innan covid. Lite lättare för elever på en skola men fortfarande väldigt jobbigt och till saken som fått mig att verkligen tänka om angående yrkesvalet är: att det blir inte bättre hur mycket jag än utsätter mig för det, hur mycket jag än tränar på det och försöker med olika tekniker för att få mig lugn o bekväm så går det inte. Det är fortfarande lika jobbigt.

Det i kombination med att jag alltid har stormtrivts på mitt sommarjobb samt även nu också på det extra jobbet jag började på i början av december. Det är på en grisgård och som sagt jag trivs med allt jag gör där också.
Det har bara bekräftat min känsla om att jag kanske inte hamnat helt rätt när de gäller utbildning till ett framtida yrke.
Jag kan säga att det helt klart har varit jobbigt att behöva inse det här. Att lärare inte är rätt yrke för mig just nu och att jag sitter på en utbildning som jag därmed inte bör vara på..

Sen är jag såklart öppen för att jag kan ändra mig och lyckas tänka om angående lärare men hittills i mitt snart 22 åriga liv har jag tyvärr aldrig tankemässigt gått tillbaka till att börja fundera på ett jobb på nytt som jag tänkt på förut och sedan släppt. Med den lilla detaljen så är inte sannolikheten så stor att jag någonsin kommer sitta och tänka på att bli lärare igen.. vilket nu gjort att jag under de senaste månaderna börjar bygga upp en plan A och B och kanske eventuellt C på hur jag ska lösa det här med att byta riktning och vad jag då ska göra istället. Såklart det är läskigt. Om det är något som ändå universitetet har varit för mig så är det en trygghet. Något som jag under de här snart 3 åren alltid har haft. Det är tufft att gå ur en sån bubbla. Bara tanken gör mig nervös men samtidigt så finns det inte så mycket allternativ med tanke på min magkänsla samt insikterna och jag kan inte bara vara kvar på en utbildning pga trygghet. En sak att vara kvar på ett arbete av den anledningen men förr eller senare så är utbildningen klar och då står jag likväl där iallafall med att jag måste finna ett jobb eller lägga ytterligare något/några år på att läsa något annat.

Nu är jag ändå rätt säker på och vet vad jag vill göra. Så vad jag ska hitta på istället är inte något jag behöver lista ut utan det har varit självklart hela tiden. Enda sen jag för ett par år sen slogs av tanken första gången att lärare kanske inte var rätt. Men det jobbiga är att ta steget att börja plugga eller arbeta med det som jag vill och då kanske eventuellt råka inse efter ett tag att det kanske inte heller är 100 rätt. Nu tror inte jag att det är så stor chans att det kommer ske och att jag kommer stå här igen och inse att jag hamnat fel men det finns liksom en lite rädsla inom mig pågrund av där jag befinner mig nu. Även fast jag är rätt säker på vad jag vill göra istället.

Gillar

Kommentarer