Jag älskar dig

Facebook minnen. De som påminner än om vad som hänt just det här datumet under de senaste åren.

För ett år sedan lämnade du oss. Jag minns att jag nästan på klockslaget då du gick bort - utan förvarning - pratade just om detta i telefonen med Kacka. Att jag skulle krossas sönder om någon som jag älskar går bort. Du var en av dem jag nämnde.

När väl vissa saker inträffar så kan man reagera på ett annat sätt än man trott. Jag hade tänkt att jag skulle skrika av smärta och jag vet inte vad. Men den dagen för ett år sedan sitter jag på ett café med min agent och vi planerar. Efter mötet sitter jag kvar och jobbar.

Då ringer min släkting och jag förstår precis vad det handlar om när hon säger: Hej... jag skall berätta...

Min värld stannade och hela omgivningen frös till slowmotion och jag satt där i en dimma och jag svarar: Nej... säg det inte...nej.

Sedan säger hon orden jag inte ville greppa eller höra. Han var borta. Min älskade släkting. Han hade gått bort nästan samma timme som jag pratade med Kacka i telefonen sent kvällen innan om just detta.

Jag minns inte resten av samtalet, jag minns bara att jag satt kvar förstelnad där på Espresso House, i dimman. Av en ren chockreaktion så satt jag kvar där och jobbade medan jag grät. Där och då brydde jag mig inte om vad de andra omkring tänkte. Det enda som var - var dimman - jag ville inte greppa det som hänt. Där sitter jag i timmar och jobbar intensivt. Under tiden hade jag inte ens orken att torka mina tårar som föll ner kinderna. Jag jobbade i ett högt tempo för att inte verkligheten där och då skulle hinna ikapp mig. För jag ville inte förstå det. Att det var så, att du var borta.

Jag minns att jag går hemåt efter flera timmars jobb och sedan minns jag inte nu i efterhand vad jag gjorde. Förutom att jag vet att jag grät i två dagar. Sedan slog sorgen över till ett skov. Ett maniskt skov i min bipolära sjukdom. Det är bland de kraftigaste skoven jag haft i min bipolära sjukdom. Det slutade med inläggning.

Fina du, du har lärt mig massor. Det är verkligen nu efter din död som jag kommit till insikt verkligen - på djupet hur mycket du lärt mig genom hela min bardom och fram till nu. För du lär mig än och jag tänker på dig varje dag. Det känns som att du finns omkring mig och påminner mig om att ta hand om mig. Jag försöker så gott jag kan.

Du sa ofta: "Se möjligheter även i det som känns omöjligt"

Du var alltid så omtänksam och full av kärlek. Du såg möjligheter och inte hinder. Ditt sätt att vara som människa, jag har faktiskt inget minne av att du var elak - någonsin. Du lät inte heller ditt förflutna förstöra det vackra du hade här och nu i livet.

Jag kan inte beskriva i skrift hur mycket du betyder.

Du finns alltid kvar i mitt hjärta.



Gillar

Kommentarer