När livet förändras

Livet kan förändras snabbt och drastiskt. Morfar, farfar & sen mormor. Alla tre lämnade livet här på jorden under ett och halvt år. De rycktes ifrån mig. Tack vare dem överlevde jag min barndom och de har alltid varit min stora trygghet. Jag är i djup sorg. Flera dagar i rad då jag vaknat - så har jag fått panikångest. Gråtit och smärtan är enorm. Jag vågar inte ta in den här sorgen fullt ut i mitt liv just nu, öppnar jag upp för den helt så vet jag inte hur ont det kommer göra. Jag tar sorgen i doser - så gott det går.

Jag ser än morfar komma och gå med sin rullator, alltid så glad. Jag hör än mormors röst i telefonen: "Är det Rebecca?". Sådär kärleksfullt då jag ringde. Vi pratade varje dag och likaså jag och farfar. Jag ser än hur glad farfar blev då jag kom hem till honom. Och jag minns våra avskedsfikor innan jag skulle åka med flyget till Stockholm. Vi grät ofta och skrattade emellanåt. Vi torkade tårarna för nu kommer det ta ett tag till innan vi ses. Vi skrattade över allt roligt som hänt då vi umgåtts. Han ställde sig alltid vid hissen, där vid fönstret och vinkade då jag åkte iväg med taxin. Varje gång jag lämnade Umeå så högg det så hårt i min själ att jag ibland inte fann luft, för nu skulle jag inte krama dem på ett tag eller umgås.

Jag minns 2014 då jag fick en lägenhet på Kungsholmen och jag bodde då i Umeå. Jag beslutade att flytta. Den där dagen då jag skulle cykla förbi mormor och morfar och säga hejdå. Jag minns varje detalj. Jag hade en papperspåse på styret på cykeln med en blomma till mormor och morfar. Jag tänkte att mormor ser inte, men en blomma kan hon känna. Där och då när jag cyklade mot ålderdomshemmet så grät jag. Just då ringde en kille jag hade kontakt med då. Han sa att det är såklart att det är sorgligt att jag inte kan träffa dem varje vecka nu men herregud nu har jag fått en pang-lägenhet på Kungsholmen och nu flyttar jag äntligen till Stockholm! Jag började skratta för han skrattade och jag grät och vi skrattade. Jag har undrat i efterhand vad dem jag cyklade förbi tänkte, men orkar inte bry mig om det.

När jag lämnade blomman och pratade med mormor så sa jag att jag skall komma och hälsa på och jag är inte borta för alltid bara för att jag flyttar nu. Jag gick in till sovrummet, morfar låg och sov. Han hade då i flera år haft alzheimers, så han förstod inte varför jag satt och grät bredvid honom i sängen när han öppnade ögonen. Han var inne i en värld just då att han trodde att han levde fattigt som då när han var barn. Han sa:

- Men flicka lilla! Inte skall du gråta över att jag inte har råd med mjölk. Jag har överdrivit allting jag har det inte så svårt med pengar. Hallå flickan? Gråt inte jag kan köpa min egna mjölk.

Det hela var lite tragikomiskt. Jag kollade på honom och grät och småskrattade och spelade med lite. Att jag skall se till att det finns mjölk i kylskåpet. Sedan sa jag:

- Men morfar, du vet... jag skall flytta och jag gråter för att jag skall flytta... jag vet inte om du förstår allting nu. Men vi kommer inte ses lika ofta nu.

Sedan grät jag ännu mer. Och jag böjde mig mot honom och kramade honom länge och sa att jag älskar honom och jag kommer sakna honom så mycket nu.

När jag hade pratat med mormor och skulle för sista gången innan flytten krama henne så kunde jag inte släppa henne. När jag väl gjorde det så höll jag hennes hand och vi gick tillsammans till ytterdörren. Jag sa att jag kommer inte glömma dem, jag är bara 60 minuter borta med flyg och kommer ringa varje dag. Jag släppte hennes hand och vi sa att vi älskar varandra. Jag gick iväg i korridoren. Jag höll andan, för jag vågade inte vända mig om. Vänder jag mig om då kommer jag krossas. Mormor var blind så hon hörde bara mina klackar. Längst bort i korridoren vände jag mig om. Då ser jag mormor böja sig av ångest och hon bröt ihop. Efter det minnet är det bara svart. Det gjorde så ont.

Farfar och jag satt i hans bil dagen innan flytten. Vi var utanför min lägenhet. Vi hade åkt runt hela Umeå och pratat om livet och om möjligheterna nu att jag flyttar till Stockholm. Han sa att han stöttar mig i det här och att han tycker att det är bra att jag tar den här chansen. Vi var tysta länge där ett tag. Vi kollade åt olika håll. Sen kollar jag upp mot honom med ögon som brast av sorg och jag möter hans blick - likaså hans ögon var fyllda av tårar. Vi grät och kramade varandra. Jag sa att jag kommer snart och bor hos honom i gästrummet som senare kom att bli "Beccas rum".

Dessa avsked - var för att jag skulle byta stad. Det som nu hänt är att de inte finns kvar på jorden och är en del i mitt liv varje dag. Jag är i en enorm kris. Mitt hjärta har gått sönder och smärtan hugger ibland till så kraftigt att jag inte vet om jag existerar.

Men jag vet att jag kommer ur den här krisen. Jag förstår att jag kommer att se annorlunda - på det vi kallar livet efter allt det här. Längtan efter dem kommer dock alltid finnas kvar - men jag kommer inte vara den samma.

Love // Becca

  • Vardag
  • 560 visningar

Gillar

Kommentarer