Dra bort silvertejpen från käften! :)

Jag har inte berättat för er att jag är med i nya numret av Hemmets Journal om min bipolära sjukdom och det jag jobbar med - att skapa öppenhet rörande psykisk ohälsa. Allt jag gjort och gör de senaste åren i mitt jobb som entreprenör har varit att skapa förändringar. Att vi inte skall hålla käften om psykisk ohälsa.

Det här grundar sig i egna erfarenheter. När jag var 22 år nådde jag en gräns, en gräns i att stigmat i samhället hade gjort mig frustrerad och nästan inombords förbannad. Men såklart även ledsen, att det såg ut såhär - att vi enligt norm inte skall kunna prata öppet om hur vi egentligen mår - vi skall klistra igen käften och någonstans le bakom silvertejpen.

Vilket inte håller, silvertejp är ju inte så jäkla bekvämt i längden eller hur? :)

När jag var 15 år insjuknade jag i bipolär sjukdom, då visste jag inte om att jag hade den här sjukdomen. Det jag visste om var den enorma smärtan jag hade i min själ. Depression. En psykisk smärta jag aldrig upplevt och inte ens kunde ana - att det existerade. Jag kunde nästan inte andas och jag ville fly från smärtan men det gick inte. Min själ var förgiftad av mörker och jag visste inte hur jag skulle hantera det eller hur jag skulle ta mig ur det. Då, som 15 åring var det första gången jag funderade på att ta mitt liv. Jag som älskar livet och jag som såg fram emot allt - jag ville egentligen inte dö - men depressionens kraft och makt över mig gjorde att jag såg det som en utväg. För att bli fri. För att inte känna mer. För att komma ifrån smärtan. Att bara dö.

När jag var 20 år fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Det var blandade känslor, en enorm känsla av sorg. Nu var det klart och konstaterat, jag hade en sjukdom som jag kommer att bära med mig hela mitt liv. Samtidigt var det en lättnad. Nu förstod jag vad som hade orsakat min psykiska smärta under fem år, nu kunde vi utgå ifrån bipolär sjukdom i behandlingssyfte och jag kunde lära mig förstå sjukdomen med mig - för att kunna hantera den.

Vet du vad? Jag skämdes. Jag skämdes att vara psykiskt sjuk. Att jag hade bipolär sjukdom och att jag tog medicin för det. Den här skammen jag kände var så kraftig att jag bara berättade det för två personer i min omgivning. Då var jag väldigt klar med dem att - det här får inte ni berätta till någon. Inte någon alls. Inte ens lite - inte alls.

Jag var rädd. Rädd att fördomarna som finns i vårt samhälle om vad en psykisk sjuk människa anses kunna göra och vara som person. Se nyhetstidningarna hur de skriver om hemska brott och att de troligtvis är en psykisk sjukdom bakomliggande. Mördare, hemska våldtäktsmän och så vidare. Jag var även rädd att jag skulle radera hela min framtid om jag gick ut med min diagnos, skulle alla vända mig ryggen? Skulle jag någonsin få ett jobb?

Nej, jag skulle aldrig döda någon. Det där är ingenting jag skulle göra och media målar ibland upp en fruktansvärd bild om psykisk sjukdom. Vilket får förödande konsekvenser och spär på fördomarna ännu mer. Kryddar fördomarna med chili tamefan!

Psykisk ohälsa är ett väldigt brett begrepp och innefattar så många olika typer av diagnoser och tillstånd, det här vill jag utveckla mer i ett annat blogginlägg. Men hörru, kolla här... inte säger du: "Jo föresten sommaren 2014 drabbades jag av somatisk ohälsa vettu". Greppar ni?

En till sak. En person är inte sin diagnos. Ta bipolär sjukdom som exempel. Om jag och en annan person med samma diagnos jämförs med varandra, så visar det sig att vi är väldigt olika. 1, vi är olika individer. 2, vi är inte vår sjukdom det är något vi har, ett tillägg. 3, bipolär sjukdom ter sig olika på olika personer.

Fattar ni hur enkelt i praktiken det skulle vara om alla med bipolär sjukdom var likadana? Då skulle det ju finnas ett facit i hur vi skulle behandlas inom vården! Halleluja! :D Nej, men så enkelt är det inte.

Nu gick jag lite off-topic om det jag skulle skriva om här. Skammen. Skammen jag hade var en minst lika stor smärta som min bipolära sjukdom. Att skämmas. Mitt upp i allt kände jag mig fruktansvärt ensam. Jag trodde att jag nästan var ensam om att ha bipolär sjukdom. En dröm jag hade som 20 åring var att prata med någon annan med bipolär sjukdom.

När jag var 22 år brände det inom mig. Nej, jag ville göra något. Nu skulle jag inte vara en del av stigmat och skammen. Jag ville göra något och jag ville inte vara en del av tystnaden. Jag bestämde mig att jag skall berätta min historia om bipolär sjukdom öppet. För "öppenhet skapar öppenhet" och det har varit mina slagord från start.

När vi väl pratar om psykisk ohälsa öppnar sig många portar. Flera börjar prata om egna upplevelser och vi känner oss inte lika ensamma. Vi gör psykisk ohälsa pratbart. Om vi är tysta så skapas det förutfattade meningar om vad psykisk ohälsa i olika former ÄR och INNEBÄR. Tystnaden kryddar som en chilikrydda på fördomar och myter.

75% av Sveriges befolkning har någon form av psykisk ohälsa nu eller är anhörig till någon. Alla har en relation till det och psykisk ohälsa i allmänhet och det angår oss alla och därmed hela samhället. Men många håller käften. Tystnaden gör att de flesta inte greppar hur många där ute som faktiskt mår dåligt. Du vet inte vad människor bär inom sig som du möter. Psykisk ohälsa i olika former syns väldigt väldigt sällan. Väldigt sällan. Psykisk ohälsa drabbar inte bara "dom där" - det kan drabba vem som helst och det gäller även dig.

När jag utbildat genom åren inom alla möjliga olika typer av yrkeskategorier och studenter så har jag märkt att där psykisk ohälsa och skammen att må dåligt - är som starkast är just inom psykiatrin. Personal på psykiatrin. Det är intressant. Jag har fått många mejl i efterhand av personal jag varit konsult åt inom psykiatrin där de berättar om egna diagnoser och att de skäms. Att de inte kan berätta det för sina kollegor. Vet ni? Psykisk ohälsa drabbar inte vissa titlar, psykisk ohälsa likt somatiskt ohälsa drabbar - vem som helst. Även en psykiater ;)

Jag var 22 år och det brann inom mig. Min grundvision var: jag vill inte att andra skall skämmas som jag gjort och jag vill inte vara en del av tystnaden. Kunde jag göra något. Då hade jag gjort något. Inom två månader startade jag mitt första bolag för att börja föreläsa, blev ambassadör för hjärnkoll och kom till Stockholm för att skriva avtal för boken Ett bipolärt hjärta. Vissa omkring mig kunde genom rader eller rakt ut säga att det här kanske inte är så bra...

Det där struntade jag i och skakade av mig. Men i övrigt var många nära vid min sida och hejjade på mig. Tips till dig som vill prata om din psykiska ohälsa, vill du det och någon i din omgivning menar att du skall klistra igen silvertejpen över käften igen och även innan limma superlim på - fuck - ingen kan avgöra vad som är bra för DIG. Gå rakryggad och följ ditt hjärta! Alltid. Oavsett.

Att som entreprenör drivas av en inre glöd som bottnar sig i en drivkraft från hjärtat - det är den största drivkraften man kan ha som företagare. Nu som 29 åring och när jag ser tillbaka på min resa så kan jag inte riktigt greppa att det kunde bli så stort. Att jag, kunde få ha möjligheten att bidra med så mycket som jag fått göra.

Samhället i allmänhet och alla eldsjälar där ute! Om vi blickar tillbaka några år, herregud vad många som öppnat upp och det är helt fantastiskt! Ju fler vi är som drar av silvertejpen - testo större effekt får vi - att göra psykisk ohälsa pratbart.

Alla kan göra något. Det handlar om inte om att ställa sig på scener eller medverka i morgonsoffor. Det handlar om att våga prata om psykisk ohälsa. Att vi gör det och hur vi gör det. Vi gör skillnad här och nu och inte sedan.

LOVE // Becca

Gillar

Kommentarer

Yolanda,
Mycket bra och viktigt inlägg
mittprivatakrig.wordpress.com/
Maria,
Mycket bra att prata om psykisk ohälsa och att nå ut till främst vår yngre generation . Viktigt att de förstår att det inte är farligt eller konstigt att tala om det som gör ont och bränner på insidan, vi talar ju om när det gör ont på utsidan. Stor kram och fortsätt sprida ditt viktiga budskap ❤ / Maria
fredrikpedersen91.blogspot.se/2013/12/valko