‪Jag brände ut mig rejält förra året. Det är en sorg att min kropp och mitt psyke inte är densamma. Jag kommer aldrig att bli samma Becca. Bara det är en enorm sorg. Jag lär smått lära känna en ny person som heter samma som jag - och som skall vara jag. Mitt nya jag. Vem är jag?‬

Jag fungerar inte likadant längre. Och jag känner inte igen mig i spegeln. Jag har gått upp 20 kg under frontalvilan.

Och ja kg - det går att fixa till. Men det är en lång väg. Jag ligger på minus fysiskt och psykiskt. Plus att jag inte känner den nya Rebecca. För min hjärna fungerar inte likadant. Jag kan plötsligt hamna i hjärndimma än idag.

Kolla. Jag vill inte leva som jag gjorde förr - det som drev in mig i sjukdomen utmattningssyndrom. Men jag vill inte förlora Becca.

Det var inte bara jobb som gjorde mig sjuk. Många nära dog ifrån mig och jag hade många privata krig + flyttade 7 ggr på typ 4 år + att jag samtidigt stod på scener över hela Sverige + att FK mitt i allt avslog mig. Avslog mig då jag var så sjuk.

En dag dog min autopilot.

Utmattningssyndrom.

Hjärndimma.

Tankarna gick i sirap.

Jag förstod inte text.

Jag visste inte om det var måndag eller torsdag.

Jag visste inte den där processen att betala en elräkning.

Jag sluddrade så mycket vid vissa samtal - att vissa trodde att jag var berusad.

Var bor min kompis? Jag hittar inte dit!! Var i Västerås står jag egentligen?! Var fan är jag?

Jag kände inte smaken av vad jag åt. Jag kände konsistensen, men ingen smak.

Det kändes som att mina muskel förtvinades då jag gick ut ur lägenheten.

Mitt synfält blev grumligt och jag hade svårt att se min omgivning. Jag såg så dåligt -att jag ibland var nära att bli påkörd.

Jag kämpade med att andas. Det kändes som att kroppen inte hade ork att andas på automatik.

Andas Becca, andas.

Jag hade aldrig upplevt något liknande. Att inte bara psyket utan kroppen - dog!

Hjärnan blinkade ERROR och kroppen la sig på off-läge.

Det var ett krisläge!

Hela jag behövde mer ström, men alla strömkällor jag hittade - saknade ström.

Min trogna autopilot hade fått hjärtinfarkt och dött.

Jävla autopilot - andas nu förfan!!

Jag somnade i duschen. Jag somnade i trapphus vid hissen.
Jag stirrade på mejl ifrån uppdragsgivare och förstod inte orden. Jag mindes inte om jag tagit min medicin. Jag mindes inte vem jag pratade med för 10 minuter sedan.

Jag hade dött.
Fast jag levde.

Detta är utmattningssyndrom.

En kvinna sa till mig:
- Du blir aldrig frisk.

Hennes blick och hennes ord - tog väldigt hårt på mig.

Men vet du, jag kan visst bli frisk utmattningssyndrom. Jag vet att jag än inte är frisk. Men jag kan bli frisk.

Det jag inte kommer bli - är samma gamla Becca. Jag blir aldrig mer den samma.

Det är en sorg.

Men jag får smått lära känna lite nya jag och lära mig att leva på ett sätt som inte gör mig sjuk i stress.

Jag vill sluta vara rädd.
Jag vill ha tillit till processen - till att bli frisk. Och det tar tid. Men jag skall bli frisk utmattningssyndrom.

Och du med utmattningssyndrom - du blir frisk! Men du för lära känna ett nytt Du. Och ditt nya Du skall vara ett Du som tar hand om dig i alla lägen. Du får lära dig att leva på ett annat sätt. Du får också ha tillit till processen - för Du blir frisk. Livet skall bara möblera om. Var inte rädd ❤️! Ta en dag i taget och en stund i taget.

Du kommer leva igen ❤️

LOVE // BECCA

❤️

Hej på er!

Jag är i Göteborg nu och skall föreläsa ikväll. Åh, jag uppskattar verkligen mitt jobb på så många olika sätt! Att jag får resa med allt vad det innebär - se nya platser och träffa olika typer av människor ❤

Det är verkligen mötet med publiken som gör att jag fortsätter att föreläsa. Att få responsen att man kan inspirera och inge hopp - det känns i hela hjärtat!

Inatt vaknade jag 02.30 av att jag drömde en sjuk mardröm. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så intensiva mardrömmar under en så lång period. Det här började då jag var utomlands i december. Jag förstår inte det här.

När jag vaknade inatt så ville jag inte somna om, så jag försökte göra något som fick mig att tänka på annat. Jag badade, drack kaffe och lyssnade på podcasts. Det hjälpte verkligen!

Hotellet jag bor på heter First Hotel G. Det roliga är att när jag kom hit och insåg då att min uppdragsgivare bokat samma hotell som jag bodde på 2012. Då var jag här med och föreläste två gånger på bokmässan. Inför lanseringen av pocketversionen av Ett bipolärt hjärta.

Nu skall jag fixa mig och ner till hotellfrukosten ☀ Ha en strålande dag!

Love // Becca

Facebook minnen. De som påminner än om vad som hänt just det här datumet under de senaste åren.

För ett år sedan lämnade du oss. Jag minns att jag nästan på klockslaget då du gick bort - utan förvarning - pratade just om detta i telefonen med Kacka. Att jag skulle krossas sönder om någon som jag älskar går bort. Du var en av dem jag nämnde.

När väl vissa saker inträffar så kan man reagera på ett annat sätt än man trott. Jag hade tänkt att jag skulle skrika av smärta och jag vet inte vad. Men den dagen för ett år sedan sitter jag på ett café med min agent och vi planerar. Efter mötet sitter jag kvar och jobbar.

Då ringer min släkting och jag förstår precis vad det handlar om när hon säger: Hej... jag skall berätta...

Min värld stannade och hela omgivningen frös till slowmotion och jag satt där i en dimma och jag svarar: Nej... säg det inte...nej.

Sedan säger hon orden jag inte ville greppa eller höra. Han var borta. Min älskade släkting. Han hade gått bort nästan samma timme som jag pratade med Kacka i telefonen sent kvällen innan om just detta.

Jag minns inte resten av samtalet, jag minns bara att jag satt kvar förstelnad där på Espresso House, i dimman. Av en ren chockreaktion så satt jag kvar där och jobbade medan jag grät. Där och då brydde jag mig inte om vad de andra omkring tänkte. Det enda som var - var dimman - jag ville inte greppa det som hänt. Där sitter jag i timmar och jobbar intensivt. Under tiden hade jag inte ens orken att torka mina tårar som föll ner kinderna. Jag jobbade i ett högt tempo för att inte verkligheten där och då skulle hinna ikapp mig. För jag ville inte förstå det. Att det var så, att du var borta.

Jag minns att jag går hemåt efter flera timmars jobb och sedan minns jag inte nu i efterhand vad jag gjorde. Förutom att jag vet att jag grät i två dagar. Sedan slog sorgen över till ett skov. Ett maniskt skov i min bipolära sjukdom. Det är bland de kraftigaste skoven jag haft i min bipolära sjukdom. Det slutade med inläggning.

Fina du, du har lärt mig massor. Det är verkligen nu efter din död som jag kommit till insikt verkligen - på djupet hur mycket du lärt mig genom hela min bardom och fram till nu. För du lär mig än och jag tänker på dig varje dag. Det känns som att du finns omkring mig och påminner mig om att ta hand om mig. Jag försöker så gott jag kan.

Du sa ofta: "Se möjligheter även i det som känns omöjligt"

Du var alltid så omtänksam och full av kärlek. Du såg möjligheter och inte hinder. Ditt sätt att vara som människa, jag har faktiskt inget minne av att du var elak - någonsin. Du lät inte heller ditt förflutna förstöra det vackra du hade här och nu i livet.

Jag kan inte beskriva i skrift hur mycket du betyder.

Du finns alltid kvar i mitt hjärta.