Begravningen

Jag stod vid en väg och väntade på att mina bröder skulle hämta upp mig igår. Vi skulle till begravningen. Min farfars begravning. Älskade farfar ❤️

Enda sedan jag gick på dagis har jag tänkt att bland det värsta som kan hända är att farfar dör. Det här kanske låter konstigt men så är det. Jag har väldigt bra minne och jag minns redan som ett litet barn att jag skulle gå sönder om jag förlorade farfar. Men jag visste att den dagen skulle komma någon gång.

Nu när jag skriver så är jag ändå tacksam att jag fick ha farfar i mitt liv tills det år jag fyller 30. Jag är tacksam. Vår relation har alltid varit bra och jag har inget minne att vi bråkat eller att det varit dålig stämning mellan oss två.

Jag minns så mycket fint 🙏

Igår var dagen då farfars begravning ägde rum. Jag står där vid vägen - väntar på att mina bröder skall hämta mig. Jag har en svart lång klänning och svarta klackeskor. Jag hade sminkat mig med foundation och lite rouge. Ljusrött läppstift.

Det slog mig där och då att jag inte grät, utan stod där i en egen bubbla. Där jag varken hörde trafiken eller människor. Jag sökte bara med blicken efter en silvrig bil.

Jag undrade varför jag inte grät. Samma vakuumbubbla var jag i när jag fick beskedet att han gått bort. På något vis nu i efterhand så förstår jag att det är det ett själsligt försvar - mot den smärtan som allt innebar.

Begravningen.

Jag grät.

Jag stirrade.

Jag tappade bort var i Bibeln vi sjöng ifrån. Min bror pekade ibland vilken rad vi var på.

Ibland bara kollade jag på kistan och önskade att där jag var och det som hände - inte var sant.

Rebecca, inse farfar är död.

Allt gick så snabbt. Vi skulle helt plötsligt lämna rosorna på kistan. Jag hade med mig en handmålad tavla ifrån Egypten som var ihoprullad i en fin förpackning.

Kära farfar, det var den jag köpte till dig i Egypten som jag nämnde i telefonsamtal därifrån. Jag sa att det kommer inget vykort - utan en större finare sak. Den skulle jag ge till dig i Umeå.

Det jag inte visste var att den tavlan skulle jag lägga på din kista med en ros. Gråtandes.

Tavlan var fylld av fåglar i regnbågens alla färger. Vi hade fåglar som vår gemensamma symbol för livet.

Begravningen var stillsam och fin - trots smärtan. Nu fick du vila fina farfar. Jag vet att du har lugn nu.

Jag har en likadan tavla ifrån Egypten. Den skall jag sätta upp hemma. Minnas dig och allt du lärt mig om livet. För du har lärt mig massor ❤️ Även våran relation har lärt mig att kärlek är det finaste vi har.

Ta vara på tiden med dem ni älskar.


All kärlek // Becca

Vila i frid

❤️

  • Vardag
  • 374 visningar
  • Nära Centrala Stan, Umeå

Gillar

Kommentarer