Jag och min sjuksköterska på Affektiva (psykiatrin) brukar hålla sms kontakt vid inbokningar av tider och för receptförnyelser. Det är effektivt och bra.

Idag när jag var inne på Instagram såg jag en bild som jag tänkte att - ja den skall jag slänga upp på Twitter (pepp till vissa följare). Jag tog en skärmbild, samtidigt skrev Pia min sjuksköterska. Vilket jag inte såg då. När jag skulle klippa bilden inför publicering, ser jag detta! HAHAH!

JAG DOG AV GARV. Seriöst, i sammanhanget,

Ungefär såhär: Ja livet suger ibland, men här får du ett nytt recept på lugnande Xanor. Det går över...

Man måste ha lite distans ibland.​

​​Love / Becca 

Jag tyckte att den inbitna Stockholmsstressen var komisk innan jag flyttade hit. Att de springer till t-banan fast det kommer en ny om 2-4min. Att många svor eller irriterat suckade till då rulltrapporna eller banden på centralen stod stilla.

Jag menar utanför Umeå där jag är ifrån fanns det fan inte rulltrappor. Missade man bussjäveln - så gick vi tillbaka hem och drack Oboy 1-3 timmar.

Jag har inte tänkt så mycket att jag successivt blivit som andra 08:or. När min vän från Luleå bodde hos mig i höstas, så blev han jättestressad av att jag sprang till tuben. Att jag rusade upp och ner för rulltrappor som var igång.

Mindfullness Becca! Säger en vän ofta.

Nej här är det inte lugnt, men jag gillar det. Av någon anledning. Fan jag blev sådär patetisk själv, jag insjuknade successivt i 08:a hetsen.

Igår plåtades jag för en veckotidning - ett personporträtt. Jag och fotografen möttes upp på här på Kungsholmen i en park (som jag aldrig lärt mig namnet på). Den är som en stor kulle.

När han såg mig kollade han oroligt på mig och sa:

- Men oj! Du har ju bara en tunn kappa på dig! Det är kallt!

- Ja, men jag ville inte ha min stora vinterjacka. Den här är snyggare.

- Tidningen hade ett önskemål om vinterklädsel, en vinterjacka.

- Hah ja oj, men det borde de sagt till mig.

När vi börja vandra upp för den där backen så insåg jag att det var likt en skridskobana. Mina klackeskor är helt plana under och jag slirade likt ett fyllo, samtidigt som jag kände att jag halvklättrade. Jag sa:

- Nu säger jag som mormor, herre min Jesus!

Han kollade oroligt på mig och sa att han var rädd att jag skulle slå mig. Jag kontrade med att ibland kan det vara bra med en smäll i huvudet. Skämtet gick inte fram. Han kollade oroligt på mig (lol).

Under plåtningen snorade jag likt Niagarafall (överdriver inte nu). Det rann hela tiden. Är förkyld, men nu var det helt bisarrt. Att snörvla och snyta sig hela tiden och samtidigt åter gå in i mood att se naturlig ut. Jag har fotas en hel del genom åren och kan tackla det mesta, men snor som rinner ner mot läpparna hela tiden och samtidigt le och snabbt byta vinklingar och miner i kameralinsen var ju inte så jävla naturligt.

- Jag kan redigera bort snoret.

Alltså 😂 Jag dör.

Toppen på detta så slängde jag ner min handväska på marken och lutade mig mot ett träd för fler bilder. När jag kollar ner på väskan för att ta en till näsduk, så ser jag att jag lagt väskan mitt i hunddiarre.

Vi bestämmer oss senare för att dra till studion intill för olika miljöfoton där. Jag hinkade kaffe och kände mig genomfrusen.

Bilden är tagen när vi kommit in efter att jag spolat min väska. Jag liksom kollar in i spegeln och tänker: okej det gick ju åt skogen, men jag sminkar till alla sminkförluster av snoret nu i alla fall.

Tack i alla fall Thomas för ett bra jobb trots allt! Vi fick ihop några bra bilder! ✌️Jag skriver här då tidningen kommer i tryck.

Love // Becca

❤