Vid en krishantering (se. betydelsen utav utredning utav traumatisk upplevelse och dess följder) finns där vissa steg som är genomgående för vad en Kris är och hur en krishantering utförs både för den enskilde och för den/de som kommer till att 'hjälpa' denna person.

Enligt böcker och ren fakta så genomsyrar faktumet utav vad en kris och hantering utav denna, att det måste vara utav ett livsavgörande, traumatisk upplevelse eller kris som man upplever, är med om eller utsätts för. Men ingenstans står där något om den 'egna krisen'. Den som ingen annan ser förutom du själv. Jo, visst brukar man höra eller säga, "30,40 &50-års kris." den som kommer som en bomb, då insikten utav att man blir äldre gör sig påmind. Men med den 'egna krisen' menar jag den som inte syns. Men den finns, Tydligt dessutom. Men det går att vända på myntet, vi kan också kalla det 'själv uppgradering' eller 'själv utveckling'. Precis som att man ex. 'levlar' en karaktär i ett spel/film, från ett steg till ett annat. Till det bättre eller till det mer utvecklade. Eller att man uppgraderar sitt hotellrum från ett standard enkelrum till ett delux dubbelrum. Det är fint och härligt, men oj vad svårt och jobbigt det kan kännas.Dock tror jag inte att precis ett uppgraderat delux dubbelrum är så jobbigt i sig men kanske för plånboken(?)

Precis som en fjäril skall ta sig ut ifrån en varm, skyddande "kokong/puppa". Från en larvig, 'ful' larv till en extra ordinär och vacker fjäril. För de som står bredvid eller mittemot, kan detta tyckas vara en fantastisk förändring. Men ingen vet hur det känns för den där larven, på insidan utav puppan och hur mycket det egentligen krävs utav 'den' att faktiskt utveckla sig och ta sig ut.

I början är den alldeles ovetande om hur lång tid det kommer att ta. Innan den är "färdig" för att ta sig ut och slå sina första vingslag. 'Den' bara "vet" att det är dags för en förändring/uppdatering. Det tycks ganska tryggt där inne. Varmt, och skyddande. Plötsligt kanske de kliar till. Något händer men ingen ser något. "Den" bara vet och känner att något håller på att hända inom sig. Och detta något är mer än vad någon anar. Osäkert men ändå så säkert och självklart, utvecklas larven på insidan till vad som skall tyckas vara mer utav en fjäril. Det kommer en längtan i samband med den egna utvecklingen. "Den" vill bara ut, visa sig, låta andra se "den". Det riktiga och fulländade 'jaget'. I form av en färgglad & vacker fjäril. Många dagar går fort, men vissa tycks aldrig ta slut. Håller på att spricka. Drömmer och hoppas. Att när 'den' väl kommer ut från puppan, att ha hela världen under sig och de som ser, njuter av "den(s)" sällskap. Och sen kom dagen. Då larven förändrats till fjäril och det är dags att komma ut till världen. Med en långsam men ändå explosionsartad entré. Härligt må tyckas. Men. Då kommer tvivlet. Det är ju tryggt här inne. Tänk om mina färger inte syns tydligt och jag förblir osynlig eller att farorna angriper så fort jag kommer ut?

Dock finns en skillnad mellan oss människor och just en fjäril. Fjärilen går efter den infödda instinkten, där inga tvivel existerar. Utan, 'den' ska bara ut, oavsett vilket. Men vi, vi har både tvivel och (o)mod. Trotts att vi faktiskt också har en inbyggd instinkt, egentligen. Men vi låter gamla erfarenheter göra intrång i våran tankeverksamhet. De motarbetar oss, och vi väljer att återsluta oss i puppan i stället för att våga oss ut och möta 'farorna'. P.g.a gamla livsmönster & gamla tankemönster. Vi kommer ingenstans. Och i med detta, är risken också tyvärr väldigt hög att chansen till självutvecklingen och andra positiva möjligheter går 'förlorade', eller förbi.

Inte förrän den dagen vi når botten, och faktiskt tar oss själv för vad det är och för vad vi själva just nu är. Erkänner. Även ifall det kanske inte just då känns så lätt, så vill jag ändå tro att det är just där på botten, i havets avgrund, när syret tar slut. Det är då, När vi ser ytan där uppe och vi vill bara komma upp och andas. (Kanske med hjälp av sorg & ilska.) "Detta är ohållbart". Det måste hända något. Med hjälp av besvikelsen man inte vill sitta fast i, som vi väljer att erkänna, acceptera och tar sats för att skjuta oss upp igen. Mot ytan. Just för att kunna andas igen. Kanske med hjälp eller kanske med det ända vi har kvar inom oss själva. Hoppet (?)

Tyvärr är där många människor som p.g.a. rädsla inte vågar "face the truth" utan hellre väljer att stänga dörren. Låsa med järnlås och bom, till "puppans" utgång. Och "stannar" kvar i något som kanske egentligen från början bara var tillfälligt men som till slut blev hela ens vardag. Skyddad. Mot faror. Såväl att undvika kontakten med andra människor som är livsviktigt för våran existens och utveckling. Men tyvärr är också vårat omdöme inte samma som innan, eller kanske var det det? Jag vill iallafall tro att p.g.a. mångas oförmåga att våga att inte välja att döma andra människor, gör att vi alla har, eller tror att där existerar någon typ av ram. Typ ett 'facit' av hur vi borde vara och se ut. Och i så fall, om en människas yttre ingår i ramen efter detta, är detta första steget till att bli accepterat. Sedan är det ifall personen anspelar på samma beteende som den stora mängden. Alltså normen. Förefaller en person inom ramen för normen, är det större "chans" att klara sig. Eller så blir det istället att ett fåtal människor genom såväl media och olika forum är väldigt duktiga på att säga/visa "Det här är vad som gäller...." Och den stora delen, (faktiskt), som inte riktigt når upp till den kvoten, ligger hemma, med 'paddan' på magen. Pillar sig i naveln, tar en extra godisbit (då den ändå skall börja, inte idag, men imorgon på den nya dieten) och fantiserar om hur det skulle vara att vara just den där personen. Den där personen som det skrivs mycket om på insta, bloggar och andra forum. Eller hur det skulle kännas att vara dennes vän. Eller hur det skulle vara ifall just den där personen skulle lägga märke till en, ifall de skulle råka vara i samma miljö. Eller om man bara kanske skulle kunna få ha lite av samma "fördelar" som den där personen, om så bara typ ögonfransarna, armarna eller låren. Då hade livet varit lättare. Sen kommer den dimmiga, gråa och jobbiga känslan och tanken. "Eh, det skulle ändå inte hända mig, för vad är jag i jämförelse med de andra.. som gör så där, är så där, äger det där eller äter/tränar så där(?)" Och då tar vi ännu en tröstande godisbit. Stänger ner sidorna, paddan och dörren för andra möjligheter idag. För idag orkar jag inte mer. För oavsett ifall jag börjar idag kommer jag ändå inte ifatt. =Stress. =Omotivation till att ens börja. Ser en ny chans( om ens det). Imorgon. Ja då börjar jag för att då...


För att vad då (?)

Då har jag en ny chans att;

Vakna på rätt sida

Se rätt ut

Utföra rätt saker..

..Som får mig att bli rätt

Att vara rätt

Äta rätt

Se rätt på saker & ting

Välja rätt

Träna rätt

Använda rätt leende

Och inte minst vara rätt för någon annan...


Tråkigt men sant. Jag tror de flesta har eller kanske i detta nu känner så. Även jag. Och det är fruktansvärt energikrävande. Att vara rätt. Vilja vara rätt eller försöka passa in i en ram som någon annan har satt. Man kan knappt vara rätt för sig själv utan att man gör just sig själv besviken.

Så Stopp! Stanna. Lägg ner. Det är okej att vara just du, just här och nu. Inte i jämförelse med någon annan eller annat. Vänta inte på rätt dag även ifall det kan kännas rätt gött att ha den där längtan, att imorgon. "Ja då! Då börjar jag mitt nya liv."

Men ditt liv är just nu. Detta är en del av det. Och oberoende vad du varit med om tidigare eller kommer att få gå igenom imorgon, så är Du bra. Och du har blivit formad både utav familj, miljö och samhälle till stor del. Men är det inte bra, känns det fel i hela din kropp. Välj-. Gör något annorlunda idag. Döm inte dig själv. Inte så hårt. Slå inte på dig själv idag. inte Så hårt. Även ifall den kritiska delen av dig själv står framför dig som en elak jävel i spegeln. Titta bort. Bestäm dig. "Skit samma! allt är inte bra idag (heller) Men. -> Jag har ett hjärta som slår. Två lungor som hjälper mig att andas. Bara de är ganska coolt ändå, utan att jag behöver göra någon ansträngning, så finns dem här för mig. Det är iallafall en bra början" <-

när du känner att allt är på stand by, och livet inte är riktigt sådär fantastiskt bra som 'andra' tycks ha det eller indikerar på att förtjäna mer än dig, så ta denna dagen för vad den är. Slå inte på dig själv. Det är okej att vara i din puppa idag med, men försök att göra något annorlunda idag än igår, så att morgondagen kan kännas bättre än igår. För trotts allt, tro det eller ej.. Där är bara en enda människa som du, garanterat, kommer ha med dig resten utav livet, oavsett vad som händer på vägen så är det Dig själv. Så var sjyst mot dig själv & uppmuntra dig själv till att vilja våga välja förändring till uppgradering. Låt dig själv vara din egen borg. Men döm inte andra, utan bjud in dem och önska dem väl. Och beröm dem för de fina de gör mot sig själva, dig eller andra. För en dag är det kanske du som får en komplimang för att du vågar dig ut ifrån din "puppa" och vågar vara just Du.

Give yourself some love today. You deserve it, otherwise. Give your heart and lungs a smile today. Because without them, you wouldn't be able to breath or even to live.

It's a good start anyway!

/ Peace out

RawGirl



RawGirl @ your Service .

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Alla har någon gång tänkt utifrån ett livsperspektiv ifall detta just nu skulle vara en film. Och konstigt nog, står vi alltid i centrum? Men tänk då på att AllA människor går runt och tänker utifrån detta tankeperspektiv. Ganska intressant. Och vad självkoncentrerat allt hade varit. Och oj vad mycket vi inte hade kunnat "se" p.g.a att vi hela tiden tittar utifrån oss själva i ett centrumperspektiv. Och vi knäpper på fingrarna och puff. Är vi tillbaka i verkligheten. Och utifrån vad vi i detta nu, kallar för dagdrömmar, undrar då om det är samma sorter utav dagdrömmar vi har idag som vi hade för 50 år sedan. Eller kanske 150?

- " åh, jag önskar att folket i på västra sidan av kungadömet hade kunnat beskåda mig nu, här på denna bördiga åkermark, förvärvad i generationer. Och kanske där finns en lämplig, betänkt bakom kullarna. Kanske ett brev hade gjort susen, så länge ett svar kommer, troligast till mig, innan nästa sommar upphör.

(eller..)

- "åh, jag önskar att grannskapet, 5 kvarter bort, kunde se min nya läggning i håret. Och mina nya handskar jag köpt i förhoppning om att få åka med byns stiligaste karl på en Cadillac tur runt korvmojen. Åh, vad pirrande känsla, kanske till våren, om ett par veckor, när de är lättare att gå i de nylackade skorna utan att förstöra dem"

(idag)

-"åh, jag önskar... eller vänta, ! (snap, swiiiiitch, svajpa hit & dit och en swish till på de!) Färdigt. Nu vet hela världen att jag:

1* är hos "BÄSTA FRISSAN", vad frisören heter och att hon gärna vill äga en fransk bulldogg

2* att den "gammla tröjan", som köptes förra veckan, användes för andra gången på bild (oops, vad pinsamt!)

3* Jag önskar att "hunken" jag trånar efter skulle lägga märka till mig. Det blir nog en tough one. Han ser ju mig bara på snap, fejjan, bloggen och på insta. vad jag gör, har på mig och var jag är. Önskar att det fanns något mer jag kunde göra...

4* vi ska ses om en kvart i den centrala GrandHotell loungen, (vinet är bara så himla "to-die-for")... shit vad länge jag måste vänta, tror jag dör...

Nej, kanske tankarna om förhoppning utav positiva förändringar är något vi gärna eftersträvar, men inte tusan har vi "tid" eller " ork" nog att vänta på det "rätta tillfället". Eller att ha "is i magen". Nej det ska hända nu. Och i och för sig, varför vänta? Livet händer nu och kanske inte sen. Men ifall det gör det, ja det är en bonus.

Men faktiskt. Ibland är det ganska gött att vänta in "rätt" tid för något. Och kanske få lov att drömma lite. Jag tror att i samband med att få lov att till och med få drömma i detalj hur man önskar att man såg ut, hur livet var eller hur jobbet/ utbildningen kändes. Och om hur ens nästkommande resmål skulle upplevas, hjälper det faktiskt en på många vis. Jag tror att när vi hela tiden blir matade med snabb information, för att tysta "nyfikenhetshungern" eller kanske egentligen rastlösheten, finns risken att vi snabbare blir besvikna. Eller kanske är den snabba informationen runt oss, ett sätt, liksom en Adhd- medicin, för att dämpa oss och inte få mer än vad vi förväntar oss just för tillfället. Ett sätt att göra oss besvikna snabbt så vi kan sluta "söka" efter svar. Eller ett sätt för att få oss att bli besvikna, för att sedan hitta ett sätt som uppmanar oss till positivitet i form att upprättelse (?) .

Slogan ifrån hälso -&trendtidningar kan vara ex; " Testa denna diet ´, så kommer du tappa 5 kilo" ("..och det behöver du och det kommer kännas såå bra") Och ca 17 sidor senare. "Acceptera din kropp som den är, För du är vacker." ("...yeeah, right. vänta bara till sida 34 .") ....Så ser vi hur denna veckomenyn kommer ge dig "ny" kraft och ha crawings efter socker...och kaffe out of hell.)

Well. Sometimes.

Är de ändå okej att dagdrömma. Och gärna i minsta detalj. För om du förbereder din hjärna tillräckligt mycket på något. Att du till och med drömmer om det på natten. Om du går in i ett vakuum utav tankar och nästan svettas så mycket att du önskar att det blev på riktigt, så är det hjärnans sätt att dirigera om i kroppen. Så med andra ord. Dagdröm. Mycket. Låt dig själv vara din egen 'Moviestar'. Så länge det gör dig glad och upprymd. Längta. Våga längta. För en dag är det kanske din tur att ta på dig den guldiga hatten och mottaga publikens jubel.

Om inte annat, Så blir dagen faktiskt lite roligare med en guldig hatt på huvudet. Prova. Men glöm inte att andra människor i våran tillvaro också önskar att få vara med i en film, gärna din, så bjud in dem och dröm ihop!


RawGirl: "The bigger the dream, the greater the safety for more adventure, love and joy. For all of life, life, dream and adventure had been quite boring without company."

RawGirl @ your Service .

Likes

Comments

Och då menar jag inte ekonomiskt. Utan det faktum att vi kanske inte alltid har råd utifrån oss själva att varken vilja eller orka älska alla människor. Inte heller älska den situationen vi lever i just nu eller att älska att följa systemet som vi har i vårat samhälle. Men där finns en sak som vi faktiskt har råd med. Att vara trevlig.

Att vara trevlig innebär; att vara hövlig, sjyst och artig. Alltså inte att man "måste" springa runt och skratta och le mot allt och alla, (det skulle i slutändan bara upplevas som ren sarkasm och ironi.) Utan snarare att visa en sida utav 'proffesionellt', mänskligt -beteende. Att oavsett hur vi mår idag eller imorgon, inte glöma att även de små mötena med andra människor kan genomsyra hela ens existens (iallafall för denna veckan eller nästa) Jag menar vad får du för att välja att vara otrevlig, obrydd eller utan empati?

Du/ vi behöver inte rädda hela världen från problem, speciellt inte när vi själva är i ute i det djupa vattnet och gör allt för att försöka hålla "huvudet ovanför vattenytan". Men. Att välja att vara trevlig, empatisk eller uppmärksam på sin omgivning. Behöver inte "kosta" något. Utan i bästa fall blir det även här kanske en belöning du inte trodde var möjlig. Om inte. Nej då har iallafall Du/ Jag visat att det inte behöver vara så märkvärdigt att bry sig (lite eller mycket.) Inte kosta något mer än att svara på tilltal, ge ett leende tillbaka eller att hjälpa kvinnan med barnvagn in på bussen. Du kanske är det bästa denna dagen för den andra. Att Du valde att hjälpa, svara & ta en minut eller två till att uppmärksamma någon annan.

Att vara trevlig

För vissa, även för mig, har detta många gånger varit ett fysiskt test. Också mentalt. För vad innebär det egentligen att vara Trevlig?

Det är olika. Jag vill våga påstå att det är beroende på tidigare erfarenheter, uppfostran och besvikelser. Alla är födda med ett kärleksfullt och lyckligt hjärta, men ifall besvikelserna är för många och motgångarna för tunga kan vem som helst drabbas utav bitterhet. Den som lider utav bitterhet kan inte förmå sig att se att där finns andra människor som väljer och kan vara trevliga. Istället förföljer bitterheten den drabbade. Som en tung trenchcoat kan detta vara förödande jobbigt likväl för den som är "tvungen" att bära den, men likväl för den som hela tiden måste vända sin kappa efter vinden.

För vissa är trevlighet något som man måste utföra. Att uppföra sig på ett korrekt sätt. Ett tvång. " Oh, you. Behave." ,"Be Nice." " Show your best side." - Men jag uppriktigt säga, att ibland har jag, med hjärtat på rätt ställe, velat så in i norden vara det trevligaste praktexemplet att jag har kunnat korsa mina egna gränser för vad som ens är okej. Men även här ligger en del i den andres betraktelse. Och ibland. Då spelar det ingen roll hur trevlig, förnuftig eller hur stort ditt leende är. För det är ändå inte tillräckligt.

Men vart ligger då jämvikten och logiken i att ens vilja vara trevlig ifall gengälden är den motsatta?

Ja, inte vet jag. Det vet bara du vart din gräns går. Men. Trevlighet får inte vara på bekostnad av någon annans hake. Det är något jag vet. Varför? Jo, för där finns ingen respekt att få. Oavsett vad. Varför kämpa i motvind? Du kan bara vara och göra det bästa av dig själv just här och nu. Och är inte detta bra nog för någon annan? Överlåt då trevligheten genom respekt till den andra. För denna person vet säkert inte själv vad trevlighet är egentligen. P.g.a bitterhet har denna personen inte ens råd med att ge sig själv trevlighet. Men låt så vara. Gör vad du kan. Ge då denna person respekt i form av ren trevlighet. Och trevlighet i ren respekt. Höj på hatten, le med ögonen och önska personen "en trevlig dag". Du håller din rygg fri. Du gav fast du inte kunde få tillbaka. Och det är okej. Bara vi förstår att där finns olika människor med olika livsupplevelser. Och vilken tur. Här har vi också möjlighet att klappa oss själva på axeln och tänka, " Ja men vilken tur att jag får möta dessa olika människor med olika sätt, för hade det inte funnits skillnader, hade det inte heller funnits sätt att skilja äkthet från bitterhet."

För som sagt. Att vara trevlig - Det ska och kostar inget. Det är något vi alla har råd med. För när livet väl kommer omkring en så kan den 'minsta personen på jorden' utan tillgång på varken pengar eller materiella ting skapa en förmögenhet p.g.a sitt fina sätt mot någon annan.


~ Nöden kan slipa dig till en ädelsten- japanskt talesätt. (Fri tolkning.)


Ge dig själv en chans. Nästa gång, du står i busskuren, sitter på tåget eller hamnar i en situation med ett antal personer. Lägg ner din telefon. Titta dig runt. Våga möta kontakterna som är runt dig. Vem ser orolig/osäker ut? Vem försöker faktiskt att få kontakt med dig? Och bäst av allt vem skulle behöva just ditt leende idag? Give it a try. Jag lovar att det kommer ge dig något att reflektera över oavsett positivt eller mindre positivt deltagande från motsatt person. Glöm inte heller att vi är komplexa och att precis som du själv har säkert den andra lika många tankar, problem och funderingar i huvudet. Men vi alla är födda med ett hjärta.

Take care & Lots of Hugs

/ RawGirl

RawGirl @ your Service .

Likes

Comments

Varför dömer vi? Varför måste vi döma? och varför kommer det sig att döma gör det lättare för oss att veta hur vi skall bete oss?

Alla är vi där. Varje dag. I varje situation. Att döma eller kanske egentligen är det att vi ' väger' situationer. -varför (?) Jo för att veta vårat nästa drag i hur vi ska förhålla oss?

Vi väljer att sätta människor i fack. Omdömet om hur en människa ser ut, för sig och i huvudsak reaktionsförmåga. "Asså titta vad han har på sig, han går dessutom helt sjukt konstigt. Han måste vara trög." -> pang, smack in i lås och bom för ett fack.

"Asså har du sett hennes jävla frisyr? Dessutom har en fet piercing mitt i nyllet. Jaja, men det förklarar nog varför hon ser så jäkla bitchig ut. Hon är ju säkert en sån där... ehhm, punkare?" -> pang, smack in i lås och bom för ett fack.

Hur hade det då varit ifall vi istället hade vänt på det hela. Haft en 'openminded' attityd. Visat eller tänkt med en inre nyfiken. "vad intressant att..."

Självklart kan vi inte gå rundor och försöka förstå och reda ut varje ny individ vi passeras ryggsäck;" vad gjorde att han hamnade där?"," varför har hon en sådan uppsyn?" & " varför väljer denna person att vara så fruktansvärt otrevlig?"

Att klassificera eller att sätta in andra individer i fack är ett sätt för oss att försöka skydda oss själva från att;

1* bli besvikna

2* bli avundsjuka

3* bli intresserade

Så med andra ord hindrar vi oss själva från att vara mottagliga. Jag menar, vem vet om den här killen som går konstigt skulle kunna vara ditt livs kärlek? eller att denna tjej med en "jävla frisyr" kunde blivit din nya bästa vän? Eller att den där personen med en otrevlig uppsyn eller sätt, kanske faktiskt precis minuterna innan du stötte på personen, fått ett fruktansvärt samtal, om att dennes anhörig precis checkat ut från detta jordeliv. Eller så kanske denne person bara har en 'rörig' mage och inte kan rå över att bete sig illa, när den egentligen hade behövt göra toaletten ett längre besök.

Oavsett vad så måste vi själva förstå varför vi egentligen väljer att döma. Vad har vi oss själva att döma oss för? Så varför döma andra? Jag menar, har du sett dig själv i en situation när du står i en kö, passerar en person på stan eller när du väljer att svara ett kassabiträde i en affär. Du kanske inte heller har världens bästa attityd? Du kanske inte heller går som 'Secret Angel' -modellerna, på en catwalk, när du strosar förbi på stan. Du kanske inte heller har koll på hur varken ditt ansiktsuttryck eller frisyr ligger, när du tittar på någon annan i affären.

Så kontentan i detta är att varför -> Välja att döma andra när du kan välja att sluta döma dig själv, för att du är rädd för att bli besviken & bli avundsjuk. Varför inte välja att ha en nyfikenhet i att se att där finns en möjlighet till att "bli, eller att vara" intresserad utav andra människor istället?

Ifall du önskar att bli bemött , behandlad eller få en chans hos andra människor, måste du först-> ge detta till andra. 'Winwin'. Eller som Snoop dogg, (numera) Snoop Lion sa "För att få kärlek måste vi ge kärlek".

That's it.


Give someone love and a smile today. And tomorrow you will be blessed with love and a smile. Perhaps from someone you did not think could give it back.

Lots of love / Your RawGirl.

RawGirl @ your Service .

Likes

Comments

Vad betyder då att få eller att ge en riktig kram?

Finns det verkligen en "riktig kram" eller en fejk kram?

Jag skulle vilja säga att det betyder allt för någon att få & allt att få ge.

På samma gång skulle jag vilja säga "Sluta upp att ge fejk kramar! Ingen mår bra av dem och det känns i hela den vibrerande benmärgen när man får en 'fejk´ kram". Så med andra ord, Krama mig för att du vill, för att du menar mig väl och för att du har mod att överlämna lite av din kärlek och magi. Och i utbyte kan du få detsamma av mig, ifall du är villig att ta emot den.

Med detta vill jag säga att:

Där finns en 'fejk' kram & där finns en riktig kram.

Definitionen utav en 'fejk' kram är;

- Ett tydligt, osäkert ," ja, men jag ger dig också en kram, du står ju ändå brevid den/dem jag faktiskt känner så känns konstigt att inte ge dig en kram" (man vill ju inte verka okänslig)

- Ett tydligt eller mindre tydligt distanstagande i form med att: benen helst förhåller sig raka och i distans till dina och att fötterna gärna pekar i den riktning personen i fråga känner mest trygghet till.

- Omfamningen är inte sluten. Vilket i sin tur : inte sluter an till att varken vilja ge eller ta emot vibrationer utav; närhet, kärlek, magi och välmening.( människor kan faktiskt dela med sig utav detta utan att egentligen behöva säga något till varandra, men - det känns i form utav värme och trygghet)

- Kontentan utav en 'fejk' kram är att det faktiskt kan vara värre att ge en ogenomtänkt kram till någon än att verkligen ge en kram fylld med välmening.

Tänk själv. Det tar ca 3-5 sekunder till att hinna beskåda, döma och kategorisera en ny /"ny" människa, utifrån perspektiv & ögonkontakt(?) och detta utan att ens ha pratat med denne nya människa..

...Och så står ni där. Råkar vara i samma umgänge, rum eller arbetslag. Skall säga hej eller hejdå. Och i vissa kulturer är det en självklar gest, men det kan också vara en direkt provocerande faktor som tyder på konkurrens. Men ni står där. Och tanken kommer flygande. Och nu måste jag var sjyst mot den där, personen. Så en hejdå kram får jag väl bjuda på eller offra. Och 'swiccch'. så var kramen gjord. Fy vad obehaglig. Fy vad stötande. Fy vad irriterande. Fy vad pinsam. Jag har ju inte ens fått en chans att tala om vem jag är eller ens säga mitt namn och nu står vi här och "kramas" som om vi vore närmaste men också de längst ifrån vänner man kan vara. Detta är inte dugligt. och värst av allt... Jag har inte ens fått visa vad jag går för. För mig är en kram på riktigt. Den ska vara, fylld av kärlek och magi.

Med definition på en " fejk" kram så kan resultatet utav denna vara mer förödande än ett sjyst givande.

Men

En riktig Kram däremot. Ge dem. Ofta.

...och vad är då en riktig kram?

- Först och främst. en riktig kram behöver inte initiera på något ett sexuellt intresse. ( varför vissa kanske upplever detta är p.g.a; 1* vid en ovanligt lång kram kan motsvarande part ta del av både direkt värme, doftferomoner och kroppsliga vibrationer. 2* Vi är inte vana att låta någon, något vara så nära våran egna sfär, och en sekund för länge kan ge oss en instinkt utav att vilja fly av obehag och försvar. 3* vid en lång kram tillåts denna motsatta part att komma åt vårat innersta & sårbaraste. Vilket kan göra även den allra hårdaste, "pansar-macho"-personen knäsvag.

- En riktig kram. Ja den är på riktigt, och den känns äkta. Det skulle kunna avfyras fyrverkerier i eran kramsfär. Glitter. Ljud och ljusvågor i den häftigaste lasershowen skulle kunna synas ifall vi satte på oss våra "micro-känslo-brillor".

-En riktig kram är varm. Avslappnad. Och skapar en riktig omfamning som är helt eller näst intill fullkomligt omslutande. Alltså armarna utmanas inte att trilla igenom som Ronja rövardotter och Birk Birkason mellan borgens klippruiner. Den är trygg. Och hel.

-Kroppen är i den bästa kramens fall, mjuk. Knäna är lätt böjda. Fötterna hittar in mellan varandra och önskar inte att vandra iväg i annan riktning så fort. Det är lätt att hitta en varm punkt där man vill vila sin kind.

Och bäst av allt. En riktig kram förutom ovanstående ger en möjlighet till något som är pricken över i:et. Du har chans till att ge ytterligare något magiskt till den andra.

En välbefinnande suck. En viskning. Eller kanske till och med en puss på kinden.

Så. Slutligen vill jag hylla den riktiga kramen. Och sänka omdömet av att det finns ett "måste" utav att ge en ogenomtänkt kram som kan bli en total katastrof för den som inte ens vill ha en från dig eller mig.

Du kan hellre ge en sjyst nickning (jag ser dig, jag lägger märke till dig.) Och ser personen inte dig. Ge en lätt beröring på underarmen. (jag ville bara observera dig att jag ser dig och vill säga hej.)

I annat fall. Krama på. Vår Värld behöver dem, du & liksom jag.

Det kan bli din bästa upplevelse idag, som kommer till att påverka dig hela livet. Eller kan den som sagt bli dagens 'värsta' Tweet på Twitter.


RawGirl @ your Service .

Likes

Comments

Man brukar säga tvärtom, "lugnet före stormen", men jag tänker att precis som med träning så är känslan efteråt bättre än den man hade innan man valde att rensa kroppen, utmana den och öppna upp flödet igen. Som efter man har gråtit en skvätt, kommer den lugnande, värmande och nästan sövande känslan över en som ett varmt duntäcke. Så jag slår ett slag för själva lugnet efter stormen istället.

Och stormen då? Vad är den bra för?

Ja, jag tänker kanske inte precis på den naturliga stormen som kan uppträda framför ögonen på oss, som kan göra allt ifrån förödande intåg med hela städer som går fördärvade till de "små" översvämningar som kan drabba grannens källare. Jag tänker på den stormen som kan komma och försvinna lika kvickt som ett förbipasserande sommaregn. Jag tänker på den där Stormen som bygger upp sig vart efter att timmarna passerar. Alltså de Stormar som välter in över våran partner som en våldsam terrorist. Den stormen som börjar som ett litet lätt moln inombords, som för varje minut växer sig stor som ett stort åskväder man inte kan rå att styra över. Men alltså det är okej.

Personligen så tycker jag att det är så mycket starkare att kasta ut sin "känsla" (helst inte på en vän som inte har gjort något såklart.) utav kraftigt åskväder än att gå och små fisa sura kommentarer för att man inte låter hela ventilen öppnas upp någon gång. Och framför allt. Fasiken vad gött det är när tårarna tagit slut, när ilskan har omvandlats till "men för guds skull bara krama mig"-känsla, när det blixtrande åskmolnet blivit mindre och mindre och till att man äntligen kommer ner och får fäste på jorden igen. Vad är viktigt här, för såväl den som kastat laddade stötar runt sig och för den som upplever denne?

Den som precis haft ett "utlopp" kommer nu tillbaka på jorden, ynklig och väldigt sårbar. Här behöver personen i fråga bara en uppmuntarnde blick, om de ens går att ge, annars en kram. Skulle person runtom istället yttra en fånig kommentar, vara okärleksfull är risken stor att en eftertändning kan komma till att återsluta åskmolnet kanske också värre än förut. Då fastnar man i ett mellanläge.. Där det inte får en början och ett slut. Utan det blir ett ständigt lite åskmoln som går och pyr. Ingen blir lycklig och inte minst för den som är arg, ledsen eller besviken.

Men vad var det nu bra för igen?

Jo, för efter varje utlopp man får/gör. Ger man sig själv ;

-en chans till läkning

-en chans till att se sig själv eller situationen utifrån ett nytt perspektiv

-en chans för ens vän att få lov att vara din klippa

-en chans till att bounda

-en chans till att skapa ny möjlighet till skratt och leende

-en chans till att våga komma upp ifrån 'diket av skit', stå stadigt och växa som människa


För trotts allt grundar sig alltid ilska, besvikelse och ledsamhet i en anledning som gjorde att man hamnade där man hamnade. Kanske var det inte själva utlösningsfaktorn som är det viktiga utan vägen dit, till själva explosionen. Och vi människor, med ett fantastiskt uppbyggnads system, nästan som magi, är vi till för att kunna läka oss själva, precis som huden läker sår och den inre energin är fördärvande för sjukdomar som söker fäste.

Trotts allt. Vi är också människor med lika del vatten som säkert behov av kärlek & förståelse. Och människor som säger att de inte behöver värme, förståelse och kärlek har som ovan... gått en väg där utlopp inte fått ske naturligt, Där någon inte kramat om. Vi har blivit små åskmoln. Men du, låt någon krama dig i dag. Och låt lugnet komma efter din storm. Jag lovar att detta kommer ge dig ett nytt perspektiv och på så vis också kan du visa kärlek tillbaka.

Like thunderrain, fight with kime and then, let someone hug you.

RawGirl @ your Service .

Likes

Comments

Människan har i princip alltid haft en valmöjlighet, ("alltid"), i en självklar mening, beroende på själva livssituation såklart. Men om vi drar det mera hårfint, har de yttre valen ändå funnits där och det är kanske just de som skiljer oss från andra "arter" på jorden. Våran tankeverksamhet är så pass utvecklat att vi till och med kan "greppa" att vi tänker. Jag menar en hare tänker inte, "när var de nu igen min kusin Ragnar fyllde år? Var de morotskaka han skulle bjuda på?" när han springer rundor i skogen. Utan de är nog bara instinktivt- 'spring'.( Ja och till er alla inklusive mig själv, som är djurvän, har vi alla någon gång hoppats på att katten verkligen hajjar vad vi säger. Men ärligt, det är bara ett sätt för den att antingen välja att stryka sig längs benet eller gå där ifrån beroende på vilken instinkt som faller den på. "....och du min lilllllllla kisemis,då är så himla fiiiiin" Katten tänker instinktivt ´mat´ eller ´DU = klia' och våran respons är... " ååhhh, du förstår ju precis vad jag behöver, lite tröst och kärlek". Eller om låt säga att du tar ett häftigt telefonsamtal och skriker "...och du din jävel..." Då lär katten inte stå och stryka sig längs dina ben iallafall. Ifall den inte väljer att gå emot denna instinkt av att fly, då våra "arg-vibrationer" är väldigt höga. Varför? jo för den vill ha mat.)

I vilket fall som helst har vi trotts den form vi är stöpta i ändå en del val. Det kan vara allt ifrån; vilket land jag väljer att leva i, för att klimatet påverkar mig och min kropp bäst efter noggrann utvärdering. Eller till ett lite mindre allvarligt val; vilka strumpor passar bäst till kläderna idag?Eller ska jag kanske välja att gå barfota genom hela stan? ( ja för det är ju faktiskt också valbart.) Ska jag välja att le mot varje människa jag går förbi på trottoaren idag eller ska jag välja att titta ner? Ska jag välja jeans och highheels eller ska jag bara snurra in mig i ett lakan och låtsas som att detta är vad dem vill se på catwalken i NY under fashion week? (ett faktum är ju att de faktiskt kan se ganska knäppt ut. Men ändå ställer sig publiken upp, skakar lite lätt på huvudet. Lägger det på sne med de bredaste, varmaste leendet medans de klappar intygande av att "JA, Det här var de underbaraste jag någonsin sett. Och gud vad du är bra som kan skapa denna modell, inlindad i mormors gamla linne lakan. Du borde ha medalj, så bra du är" ) (?)Ja och utifrån denna parantes.... har faktiskt publiken också ett val. Att välja att hålla med eller inte. Jubla eller bua. Vi kan faktiskt välja att ingripa i livssituationer där människor hamnar i "kläm" eller blir utsatta för kränkning och påhopp, men vi kan lika gärna välja att stå över och titta bort. Vi tänker: ..." ja men jag tänkte ingripa, men ville inte lägga mig i...för...det kanske bara var på skoj?"

Valet är ju ändå ditt när de kommer till mycket, om inte kroppsligen, fysiskt så har vi också ett annat typ av val. Vi kan tänka när vi vaknar på morgonen; " ja men jag har inget val, för jag har den här tråkiga gardroben. Kaffesorten jag har i skåpet är inte min favorit. Jobbet är inte vad jag önskar eller jag har faktiskt inget jobb, så va fan spelar de för roll? Och som slutsport klämmer jag till med och jag är så himla 'ful' idag så jag kan lika gärna dra täcket över huvudet."

Det vi gör då är att vi väljer att inte ha några val. Visst tankarna finns där, och säkert av en anledning också. Antingen utav självkritik eller annan kritik som vi har fått bära med oss som ett eko i huvudet sen länge / eller så smakar kaffet verkligen rävgift...och de är bara så/. Men det coola i detta är att vi faktiskt ändå får lov att välja, trotts våra gnällande tankar.

Låt säga att detta stämmer. Men jag väljer-> " ja visst, min gardrob är lite ringrostig, men jag väljer det snyggaste plagget där ifrån (alla har ett bästa plagg.) Kaffet är sååå tråkigt, valde de billiga denna gången för plånboken bad om en stor insättning. Men va fasiken jag har ett val att ändå välja att dricka eller inte. Jag har iallafall tillgång till kaffe. Ja, nej.. mitt jobb är inte tillfredställande, men jag väljer att gå dit för att tjäna en slant. Men i bästa fall kan jag också välja att titta mig runt efter annat, vad håller mig kvar? Jag har inget jobb, stackars mig. I vissa lägen är de piss, men jag kan välja att vakna och se varje dag som ny med nya utmaningar och möjligheter. Och bäst av allt." Jag är fulast i världen", men jag väljer att tänka, "men vad fint, jag har vunnit det svåraste & längsta maratonloppet i världen, i rundaslängar= ca 1-4 dygn intensivt framotdrift, med några jävliga hinder på vägen där andra till o med dör. Jag har vunnit livet, och jag har ett hjärta som slår och ett ansikte där min själ syns. Genom mina ögon, mun eller bara ren utstrålning. "Jag behöver egentligen inte säga mer. Men de är ganska vackert när man tänker efter.

Så frågan är då egentligen, varför vi väljer att använda våran negativitet till att styra våran tankeverksamhet? Som leder oss till val, som görs utav fel anledning? Varför inte välja att faktiskt Välja. Och samtidigt, varför inte göra en sjyst tvist på det hela genom att vara lite kreativ och 'openminded'. Livet blir tråkigt & färglöst ifall du väljer att inte se det som faktiskt finns framför dig, utan hellre focuserar på det som inte är greppbart någonstans där framme. Och drömma kan man såklart, om det ogreppbara där framme, och det är helt okej, sålänge du Väljer att tänka; "det finns en möjlighet, jag måste bara välja att se förutsättningen i att jag kommer lyckas ta mig dit & acceptera att de kanske inte blir idag Men, kanske imorgon."

Från mig & Mr. Happy Face

Have a Nice Day


RawGirl @ your Service .

Likes

Comments

En riktig Parodi

En skvätt Idioti, en skopa verklighet och slutligen en nypa absurda tankar...

Tänk egentligen. Vad våran tankeverksamhet med dessa tre ingredienser kan skapa total kaos som kan föra oss rakt åt helvete eller hur dessa kan ha privilegiet att skapa total lycka i slutet? Inte vet jag, men det är ganska intressant hur vi genom våra tankar kan omskapa våran verklighet som vi med förhoppning önskar vara annorlunda. Att det verkligen skulle vara VERKLIGHETEN, men just då... efter att ha tappat fattningen totalt och oavsett ifall vi i våra tankar hamnat i en världskris där vi håller på att dö eller ett kärleksdrama, har vi då hamnat där ->i hörnet, som en paralyserad idiot som bara stirrar ut i luften men hjärtat i halsgropen... Och varför? Jo, just för att tankarna, med absurda tvister fört oss tvärs igenom vårat hem och tryckt ner oss i hörnet som ett barn som borde skämmas. "sitt där och tänk över dina tankar lite..." komiskt.

Men här kommer då något annat som är intressant. För när vi väl sitter där i hörnan och fattar noll. Då knackar det på dörren och in kommer just Verkligheten. "Jaha, här sitter du och stirrar rakt ut i de blå... vad kommer du fram till?" Av förvåning rycker vi till. En, två sekunder senare kommer vi på hur pinsamt det är att Verkligheten ser oss så här. Så vi ställer oss upp, borstar av oss "tanke-dammet" och harklar oss. Verkligheten som står där med händerna på höfterna höjer på ögonbrynen och lägger nu armarna i kors.. "ja nu är de nog dax för dig att samla ihop dig och ditt bråte en aning, för du vet kaffekokaren stänger faktiskt inte av sig själv,, ( ifall man nu inte har lyxen att ha en avstängningsbar vill säga...)" Tack och lov för Verkligheten. Eller?

Men i detta vakuum av hög tankeverksamhet, vad gör vi då? Jo, som min mamma sa en dag, "ut i skogen med dig..." Ja, jo för den friska luften & granarna får säkert mina vardagsproblem att försvinna. Tummen upp & det sarkastiska leendet är brett. Men i detta faktum utav den kalla, varma, blodigt allvarliga, oseriösa & systematiska verkligheten vi lever i vad är då själva faktumet?

Jo att i den 'krassa' verkligheten, 'medvetna' verkligheten och i den ' så länge du tar rätt beslut & vet vad du vill- är de okej' verkligheten så finns där möjligheter. Men låt säga att du då sitter där i hörnan... hur vet man då vad som är rätt eller fel. Vilken väg man ska gå eller vilka möjligheter som finns ifall endast de sista tankarna går till "varför dog dinosaurierna ut?, eller undrar vad de blir för middag idag?". Och då trotts allt kan ju en promenad i skogen vara en idé för att bemöta och avleda dessa tankar ett tag... eller är faktumet utav detta egentligen att jag utav total förvåning upplever att träden är förvånansvärt stora? Att de ens orkar växa? I total tystnad. Vem orkar de liksom, i total tystnad? Samtidigt som jag är i fullt hå med att mäta mig själv i höjd med en myrstack. Och just där och då... kommer Verkligheten ifatt. Sprungit med svetten i pannan och ser allt annat än glad ut.. "vad fasiken gör du här ute?" Jag vänder mig om och möter denna Verklighet med ett stort fång blåbärsris och björkris i handen. .."jo jag tänkte att det kunde vara bra att tänka på annat..." Verkligheten med sitt 'översittare leende' "ja du tänkte de ja, men här kan du inte hålla på att flumma runt, hem med dig och ta tag i ditt liv."

Också ska vi sova. Så skönt. Äntligen tystar tankarna ett tag. Drömmer iväg... förhoppningsvis har en del världsproblem fått en lösning eller så springer vi maraton ifrån en mördare med tunga betongklumpar till ben. Kanske vi till och med har fått se en turkosblå lagun med så pass lutande palmer att deras blad doppas i vattnet som rullar in mjukt mot strandremsan. Och nu vaknar vi. 3 minuter, eller okej, 3 sekunder utav totalt lugn, välbefinnande och kanske om vi har tur ser vi en solstrimma sträcka sig igenom gardinen. Happy face.

BoomBaam Pang... Och Där står Verkligheten igen.

"Vad ska du gör idag med ditt lilla liv? ..."

Jo men idag har jag en idé- ifall jag bara får lov att tänka lite först.

Med andra ord kan vi förändra våran tillvaro i total medvetenhet, frågan är bara ifall verkligheten får vara med?


RawGirl @ your Service .

Likes

Comments

Efter att ha funderat, velat fram och tillbaka tusen varv runt joden och universum, ville jag starta en blogg(?) Men efter att ha tänkt i 1 år...vad är en bra början då? Miljoner titlar, reduceringar och åter igen tusen mil till närmaste stjärna har jag nu varit och kommit fram till..... noll. Kanske är just detta en bra Början(?) just här, i ingenting. För att just nu är jag på en väg någonstans, i ´ingemansland´, utan karta och kompass, utan att egentligen ha ett enda mål i sikte, det är kanske precis vad detta är... en bra början. Så Jag kan väl Börja med att säga "Hej, här är jag". Inte större än någon eller något, inte bättre än någon eller något. Inte heller färdig lärd, inte heller utan erfarenheter. Så nu kavlar jag upp armarna, ut med bröstet och siktar med tusen pilar på en måltavla utom synhåll. För kanske en dag så kan jag säga. "Ja, det var ju just det här jag ville förmedla, vinna och skapa inspiration till." För som slutkläm på den här bra början så är min förutsättning att skapa just inspiration, till vad? och till vem?....inte fasiken vet jag, men kanske där är någon annan som läser det jag skriver, känner igen sig, upplever någon form av bekräftelse eller om inte annat kan ta med sig något faktamässigt som de kan fylla sin ryggsäck med? I vilket fall som helst. "Hej, här är jag. Detta är en bra början. Just här och nu på en väg utan direktiv, karta och kompass. Vem vet, kanske vi ses, om inte i verkligheten, men kanske i form av gemensamma tankar."

Och du. Ha en Bra dag

RawGirl @ your Service .

Likes

Comments