prestationsångest deluxe II

hej.

Det finns något vi alla tänker på varje dag, som vi önskar att vi kunde göra, som vi önskar att vi kunde vara. jag har också tänkt mycket på en sak, snackat om det dagligen...Hur kommer det sig egentligen att man skaffar sig en blogg, dessutom en som ska kunna klassifieras som en "modeblogg"? Hungern efter bekräftelsebehov och ryggdunkar? Viljan att ha en dagbok på nätet för att bevara minnen? Eller finns det en biologisk förklaring till varför jag som inte gillar uppmärksamhet så mycket (HA sure), inte lagt ut bilder på mig själv på nätet på många år, väljer nu att börja regelbundet dela med mig av mitt privatliv och klädselråd?

Bloggen "randomelegans” finns sedan två somrar tillbaka då jag, vet helt ärligt inte hur och minns inte varför, kände suget efter att skriva och skapa. Det var roligt så länge det varade (ung. tre månader?) för sedan tog denna ”sommarromans” slut och bloggen stod bortglömd. Det är väldigt svårt att erkänna det, men jag är ett proffs på att skjuta upp olika projekt och sedan få ångest över det och bli besviken och då orkar inte jag utföra de ännu mer, vilket leder till att man skjuter upp grejer ytterligare och får ännu mer ångest och DÅ SKJUTER MAN UPP DET igen. Jag har alltså prokrastinerat bloggens återuppståndelse i ungefär, hmm, let's see, SJUTTON MÅNADER. ;) Japp. ;)))) ;') Jag väntade alltid på den ”perfekta momenten” att börja igen, så att allt jag ville skriva om skulle bli riktigt bra, så jag sa alltid till mig själv: " Ugnė, du måste skaffa en kamera, du måste lära dig att skriva bättre, du måste lära dig att posera framför kameran, du måste lära dig mer om mode för du och dina amatör fakta räcker ej, du måste, d u m å s te, dU mÅsTe...

Jag måste ingenting! Eller ju, det enda jag måste är att inse att JAG MÅSTE börja. för om inte nu, när? det "perfekta läget" som jag så väntar på är en myt och den rädslan och obehag när man inser att folk kommer att ha olika åsikter kring mig och mina inlägg, är ett hinder.

När jag berättade för mina vänner att jag kunde sitta hemma, SKOJAR EJ, fyra timmar i streck och leka med kläder, dess mönster, färger och accessoarer fram och tillbaka för att sedan ha mini-photoshoots, eller att jag nyligen har bytt ut skönlitteraturen mot modeböcker och har sedan ettan på gymnasiet fått problemet att jag under lektionstid läser VOGUE (aka anledningar till varför mina betyg sänktes och varför mina inlämningar kommer in sent, OOPS) eller att jag klockan ett på natten får en stilkick och börjar prova och designa kläder, så insåg jag att det kanskeee inte var så normalt…. Och att jag började bli lite väl...hmm...besatt?

Nu när jag har nått denna nivån av intresse, känner jag i dagsläget mer än någonsin att mina idéer och tankar är i behov av en plattform där jag har möjlighet att uttrycka min kreativitet i skrift och bilder, BASICALLY, en virtuell lekstuga där jag kan leka modell och stylist.

Så…Välkommen in till min lekstuga. genom att blanda ihop alla mina egenskaper, fantasier och intressen, smaksatt med en nypa elegans - bjuds det härinne på nybakade blogginlägg om mitt liv och dess stil.

Varsågoda att smaka! (finns gluten- och laktosfritt också)

Gillar

Kommentarer