Tog en ledig förmiddag och fixade till underlaget i paddocken, det är ganska intressant med just ridunderlag. Det finns inte alls lika mycket underlag som det finns teorier om vad som egentligen är bäst. Själv så brukar jag jämföra hästen med människans kropp.
Att springa på olika underlag för att ibland ge sig ut i skogen med jämna mellanrum mår iallafall min kropp bäst av.
Även om jag känner mig rätt fräsch så skulle jag aldrig gå igenom en veterinärbesiktning, skulle nog snarare vara skäligen misstänkt för misshandel efter böjprovet.
Börjar känna mig som en lite lillgammal gringubbe som springer nere på Heby RF anläggning varje dag, som är hyfsat snabb på att klaga om jag hittar något fel. Men på något konstigt vis inte kan hålla sig därifrån för i smyg så är det ju faktiskt en rätt skön känsla att lämna en nyharvad ridbana.
Jag drivs också av någon konstig slags störning att bli än mer engagerad i Hästsporten desto mer glåpord och förlöjligande jag får.
Just nu är jag inne i en fas där jag stannar äldre män som försöker preja sig förbi småtjejer på ponnys som skrittar 75m på en grusväg innan de svänger av.
Det brukar alltid sluta med att de erkänner att det var dumt gjort...
Tror nästan jag ska skola om mig till underlagsarbetare. Vore iallafall kul att vara med på någon större tävling för att se hur det går till, men tillsvidare lär jag väl knega på en stund till. Åter till arbete...