Vi träffades på en bar första gången, han tog kontakt med mig och visade sitt intresse. Little did I know hur han senare skulle krossa varje liten låga av hopp.
Vi gick på efterfest tillsammans där han berättade att han matchat på tinder med min kompis. Han tittade på mig och sa sen "Tycker du vi passar bättre ihop tar jag bort henne."
Jag såg honom som något underbart, tills jag insåg hur han förändrade mig.
Jag ville ut på krogen varje helg, fredag och lördag, för det var ju där han skulle vara. Han skulle se mig och vilja ha mig, iallafall för stunden.
Men det var allt jag krävde, så länge jag fick vara med honom iallafall litegrann. Det gjorde så ont när man var där men inte han, då hade man ju druckit de fem drinkarna för 120kr styck helt utan anledning.
Jag levde för någon annan, tills han inte ville ses mer.
Jag fick börja leva för mig själv och klara mig genom dagarna utan längtan till fredag, för det var då vi sågs. Det tog tid och ork, men på ett vis tackar jag honom. Tackar för att jag till slut fick chansen att hitta mig själv. Jag trodde att jag behövde honom, men egentligen drog han ner mig mer än vad jag lyftes. 
Jag går inte ut längre, jag klarar av mig själv ändå. 
Klarar mig utan bakfyllan dagen efter och ångesten som kommer samtidigt, utan gråten som trycker mellan varje klunk du dricker. 


Fan för honom och varje kille som fått dig att känna dig otillräcklig. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Känner du hur hjärtat hoppar ett extra slag?
Du råkar röra mitt ben och blir röd i ansiktet men för mig är den beröringen som en elstöt, skjuts genom hela kroppen tills hjärtat hoppar till.
Ta bara tag i min hand och visa att det är mig du vill ha? Är jag ens den du vill ha?
Kanske inte, men lite hopp finns alltid för det är så vi är utformade. Det var kanske meningen att ”råka” röra mitt ben för att se min reaktion?
Den gav inte så mycket isåfall, satt mest stel som en pinne och ville att du skulle råka röra mig igen.

Likes

Comments

Det första som kommer upp i mitt huvud när jag känner sorg över olycklig kärlek är att det blir bättre med alkohol. Alkohol dämpar smärtan som gör att det känns som du går itu.
Att dricka en halv spritflaska och gråta så mascaran rinner över dina kinder, för de vet ju om vad du går genom så det är okej.
Du går ut för att se om han också är ute, kan han ha kul utan dig? Är han ens lite ledsen över att inte ha dig längre eller är det bara du som kommer fulgråta på en toalett i famnen på din vän ikväll?

Gå ut och gör det du känner för. Behöver du vara full var full, behöver du ligga hemma i ett mörkt rum och bara få ut alla känslor gör det.
Men kom ihåg att även om du sveper de där tio glasen fulla med sprit så gör inte det att han kommer tillbaka. Ingenting du gör får honom att ändra sig.
Du kan bara visa ditt bästa jag och visa vad han går miste om, för du är perfekt som du är.

Likes

Comments

Man ligger i sängen och gråter för att det enda man känner i hela kroppen är att man inte är nog. Man är inte värd något, man gör inte tillräckligt stor skillnad i någons liv för att se sig som viktig.
Jag har aldrig haft tur i varken kärlek eller vänskap, jag vet aldrig när det är på riktigt.
 Jag förutsätter alltid att folk förr eller senare ska se den jag är och inte vilja veta av mig längre.
 Är inte den känslan värst? Du vet att du är dig själv men känner att det ändå inte räcker. 
Hur vet man när man är tillräcklig? 

Likes

Comments

Har ni någonsin haft en riktig bästa vän? En person du alltid kan lita på, som du vet inte pratar negativa saker om dig så fort du vänder ryggen till?
Det trodde jag att jag hade.
Man satt i en bubbla av välbefinnande, för den där vännen var den bästa du haft. Ända tills jag insåg att så var inte fallet. Jag fick veta mer och mer saker som var fel på mig och det slutade med att alla mina dåvarande vänner vände mig ryggen, för de hade slutit en grupp som jag inte fick finnas i.
Mina vänner som hon inte pratat med innan var nu hennes vänner och inte mina alls. De personer hon pratat illa om var nu de som hon umgicks med.
Det var då jag insåg att jag aldrig riktigt var hennes vän, men hon var verkligen min.
Vänner kan också krossa ens hjärta.

Likes

Comments

Jag hade hittat rätt, mitt i prick.
Han var från början bara min kompis, men ju mer tiden gick ju mer insåg jag vilken bra person han var. Jag ville vara hans, han var verkligen allt jag någonsin letat efter. Precis framför näsan.
Hur kan jag ha varit så blind? Det vet jag fortfarande inte, men idag ångrar jag att jag började se honom på det sättet som gjorde honom perfekt.
Jag började tänka på framtiden, hur vi skulle se ut som sambos eller t.om. med familj. Jag är en sån person som överanalyserar och tänker på saker jämt. Jag ligger ett (ibland hundra) steg före.
Det märktes så tydligt hur han mer och mer började dra sig undan ju mer tiden gick, kanske för att han började fatta även fast han redan visste.

"Jag tror vi vill olika saker. Det är inte du, det är jag. Du är så jävla bra, förlåt."
Orden gör ont i mig. Inte nog med att jag förlorade personen jag hade känslor för, jag förlorade även min bästa vän. Hur skulle vi kunna fortsätta vara vänner efter det här?
Jag sa till mig själv att det inte funkar, vi får helt enkelt sluta kontakta varandra.
Så slutade det också, enda ordet som kan beskriva hur det kändes är smärta.

Det var även där och då jag bestämde mig.
Jag skulle vara mitt bästa jag, jag skulle inte skicka fyllesms, eller börja gråta om jag såg honom.
Jag skulle inte be om ursäkt för mina känslor och jag skulle heller inte kontakta honom.
Nej, från och med nu skulle jag visa honom vad han går miste om.
Jag skulle visa honom att jag var SÅ JÄVLA BRA.

Likes

Comments

Hoppet är det sista som lämnar människan, så när du är helt hopplös då är alla krafter slut. Du orkar inte kämpa mer för er skull.

Att känna hur hela kroppen fylls med ångest för att han svek dig än en gång och du orkar inte längre bry dig. Du är bara människa och människor orkar inte hur länge som helst.

Kom ihåg att ingen är superwoman.
Det är okej att ge upp.

Likes

Comments

När man är van att ha någon du pratar med jämt och träffar då och då är det en konstig känsla när det tar slut.
Hur gör man? Han visste ju allt och det var honom du gick till som ledsen, så hur går det nu?
Att lära sig leva utan en person som betytt mycket för dig är som att se en bit av en själv försvinna mer och mer tills det bara är den lilla bit av dig kvar som var där från början, trasig.
Det allra värsta är när man måste sluta prata med varandra, för han känner bara vänskap men det gör inte du.
Jag har alltid hört att ärlighet varar längst, men hur kommer det sig att när man är ärlig så blir det bara fel? Man står helt ensam med sina känslor  och trycks ner i ett hörn för att du vågade.
Du vågade ta steget att berätta men det du känner skjuts ner direkt.
"Jag vill inte samma saker som dig, förlåt."
Orden skär sig in, men någonstans inom dig själv känner du ändå stolthet. Stolhet över att du ändå sa det du kände. Du exponerade hela dig själv för honom och även om det inte var ömsesidigt så ska du stå med huvudet högt, för fan vad du är modig.

Att lära sig leva ensam, utan hans trygga famn är inte lätt. Det kommer inte kännas bättre, han kommer alltid vara en av de som revade ditt hjärta.
Livet har konstiga sätt att ta olika upp- och nedgångar så det kanske behövde bli såhär för att du skulle hitta dig själv och inse vad du förtjänar innan han inser att du är så bra som du är.

När han inser det står du ensam, men stark.

Likes

Comments

Att känna hans andetag i nacken och veta att här trivs jag som bäst.
Hans sätt att hålla om dig och trycka sig nära, som att det lilla mellanrummet mellan er är för stort ändå.
Du vet vad du vill, att se en framtid tillsammans med den som ligger bredvid dig i sängen inatt är solklar, för han är underbar.
Samtidigt när du ligger där som mest lycklig, kan du inte undvika tanken som kommer varje gång.
''Tänk om det här tar slut innan det knappt börjat? Då dör jag.''
Är det såhär det ska kännas? Ska man tvivla? Ska det finnas en magkänsla som förbereder en för att bli lämnad?
Jag vet inte.
Men det är ändå värt att tappa sitt hjärta i marken istället för att det fångas, om du bara får den här stunden.
Stunden med honom, den som du värdesätter så högt.
Innan allt tvivel och alla tankar som skaver i huvudet är det enda du kan tänka,
''fan, vad jag är lycklig just nu.''

Likes

Comments