NÄR BYXORNA SLUTAR HÄNGA - VIKTUPPGÅNG - ANOREXIA

När jag fick veta att jag var tvungen att gå upp i vikt så tyckte jag att det var helt okej, för jag såg ju att jag var underviktig. Under viktuppgångens tid så ändrades dock mina tankar kring det hela, då såg jag ju förändringen. När jag började närma mig en hälsosam vikt så kändes allt hopplöst, och jag kände mig ärligt talat överviktig. Jag vet ju att så var inte fallet - men så kändes det just då.

Idag är jag ett antal kilo tyngre, och så mycket lyckligare. Jag ser inte anorektisk ut, jag är inte anorektisk heller, och det är något jag har behövt vänja mig vid. Precis som med min nya kropp. Jag tycker det är obekvämt att se mig själv i spegeln ibland eftersom jag ser så mycket som inte varit där tidigare, så mycket jag kämpat för det jag har idag.

Jag är inte överviktig, jag är bara extremt ovan att se kvinnlig ut. Varje dag som går så kommer jag närmre mitt mål, att faktiskt älska min kropp som den är.

Kläder hänger inte längre, jeansen ser riktigt snygga ut och gapet mellan låren är ett minne blott. Jag är en kvinna med former, jag lever och jag är inte längre drabbad av anorexia nervosa.

Idag lever jag, och jag tänker göra vad som helst för att även imorgon ska bli en sådan dag. Blir ständigt påmind av mina armband runt handleden, en av de säger "no matter what". Och det är så jäkla sant, jag ger inte upp nu. Jag tänker bli helt frisk och fri och aldrig återvända till det ätstörda.

Kramar från mig till er

Gillar

Kommentarer