OM JAG ÄNDÅ ORKADE LEVA - TRÖTTHET, PANIK OCH ANDETAG

När jag lägger huvudet på kudden blir det sådär tomt. Inte tomheten av tankar eller känslor, mer som att allt väller över mig. Från alla håll och kanter. Som att jag drunknar samtidigt som att mitt inre fylls med liv. Min andningskapacitet ifrågasätts av mitt mentala sinne och min förmåga att bryta ned tankarna försämras. Allt flyger mot mig, och jag är återigen helt hudlös. Så kontrollerad av det som händer runt omkring mig, och så rädd för att dö just där och då.

Ändå längtar jag efter det, döden. Slutet av mitt mänskliga liv. Och stundtals är det något jag fasar mer än jag fasar det faktiska livet. Hatkärleken blomstrar mer än Kungsträdgården den där tidiga vårmorgonen. Ändå känner jag den där driften och instinkten att dansa runt i det rosa havet. Släppa allt. Låta allt bero, men ändå ha kontrollen.

Och någonstans däremellan andetagen, om en så korta ögonblick, så bestämmer jag mig för att jag måste fortsätta. Det finns så mycket mer jag inte upplevt. Och min kropp kan återigen andas ut, en halv minut senare. För även om det känns som att det är en evighet, så visar klockan bara att trettio sekunder har gått sedan paniken kom.

Jag lever, här och nu. Och om inget oväntat händer så lever jag troligtvis om trettio sekunder också, och jag tänker inte vänta med livet tills dess. För vad som helst kan hända under de sekunderna.

Gillar

Kommentarer

ninna
,

massor med styrka till kommande helgen. kom ihåg du är värdefull och värt ett gott liv.

psykiskohalsablogg
psykiskohalsablogg,