DET KAN BARA BLI BÄTTRE

Jag har fått många små förklaringar om att livet kommer att bli bättre, från medpatienter, vårdpersonal och omgivningen. Alla har haft sitt att säga, min reflekterande förmåga har alltid sett omgivningens ord som luft. Speciellt de som inte har haft någon egen erfarenhet, och inte haft någon nära anhörig de sett och förstått deras problematik. Vilket inte är särskilt vanligt, eftersom man som sjuk kanske inte skriker sina tankar och känslor till sina nära och kära. Att ha någon nära som lider av en depression gör inte att man förstår hur det är att ha en depression. Inga kliniska erfarenheter gör att man förstår hur det är att lida av självskadebeteende eller vad som driver en till att skada sig själv. Därför är det väldigt svårt att förstå utan att ha varit drabbad. Att däremot har erfarenhet kan göra att man förstår det på ett annat plan än som anhörig, såklart.

Vårdpersonal brukar ofta referera till deras yrkeshistoria, hur de sett deras patienter blomma ut och att det faktiskt går att gå från botten till toppen. Även här har jag varit väldigt restriktiv när det gäller att ta in deras ord, men eftersom de ändå har sett mycket så brukar jag väl på något sätt tro mer på dem än anhöriga. Det här gäller alla områden i mitt liv, jag tror inte på något någon säger om det inte bottnar i en säker källa. Hej källkritik! Det gör ofta att andra tycker att jag är lite jobbig eftersom jag ifrågasätter det de säger direkt om de har läst något i någon tidning eller hört något från en kompis. På ett sätt är det väl bra att vara källkritisk, men i vår värld så är det inte alltid så praktiskt, och man får ofta andra emot sig för att man är "så petig".

När det kommer till vårdpersonal som hävdar att man kan må bättre, så har jag också lättare att lyssna på de jag klickar med. En läkare som man inte kommer överens med, är oftast inte heller någon jag tar in särskilt mycket ifrån. Att däremot få höra något från kontaktpersonen man har byggt upp en bra vårdrelation till gör ofta att jag lättare kan ta in det de säger. Men det är inte förrän jag faktiskt fått bevis på att jag kan må bättre, som jag har förstått att det kan vara lite sanning i det de säger. Däremot så är det inte förrän nu jag har svarat bra på en läkemedelsbehandling, så det är väl helt normalt att jag har misstrott dem varje gång de höjer upp ett läkemedel till skyarna eftersom det aldrig har fungerat innan.

Medpatienter däremot. Där lyssnar jag nog ibland lite mer än jag borde, för det gör ofta att jag blir besviken om det inte går lika enkelt för mig. Men deras ord väger tungt, och jag har mycket att tacka till de jag träffat genom åren. Personer jag troligtvis aldrig kommer att träffa igen, och som jag inte vet om de är vid livet eller inte. Det är sorgligt, men på samma sätt så är det okej. Inte att inte veta, men att jag har förstått att vi betydde mycket för varandra där och då, men att vi kanske inte skulle träffats i "det verkliga livet". När jag sett någon jag träffat innan på en vårdenhet eller annat ställe på stan, eller hört att de precis lämnat avdelningen innan jag kom dit, så har det varit som om en sten har tagits bort från mitt bröst. Jag tänker inte på dem varje dag, men när jag blir påmind om dem så blir jag lite fundersam, och att få höra att de är vid liv gör mig genuint tacksam. Låter kanske lite underligt, men det är nog ett antal människor här som förstår ungefär hur jag tänker.

Sedan jag började med min nuvarande medicinering har jag mått bra. Inte sämre och inte bättre. Jag har mått okej, och det skrämde mig i början. Och jag misstänker att alla symptom kommer komma tillbaka direkt om jag slutar med medicinen, vilket har gett mig oron över att missa tabletterna. Så mitt liv är okej nu, men det känns som att det hänger på medicinen. Vilket är okej, men det känns skört. Den här erfarenheten har i alla fall gett mig känslan av att det faktiskt kan bli bättre. Det tog lite tid, men det kan bli det.

Nu har jag mitt liv planerat, vilket jag aldrig har haft innan. Jag levde dag för dag, timme för timme, sekund för sekund. Jag vet var jag vill vara om fem år, och allt jag kan göra är att satsa mot det. Jag kanske inte kommer just dit där och då, eller så kommer jag mycket längre än vad jag någonsin trodde. Det är läskigt, men samtidigt så jäkla underbart.

Jag hoppas alla får en superfin dag, och ta hand om er. Kom ihåg att ni aldrig är ensamma.

Kram <3


Gillar

Kommentarer