DET GÅR INTE FORT

Jag har gått i terapier, både varje dag och en gång i veckan, internetterapi och läkemedelsbehandling. Jag har testat ett gäng mediciner för den delen också. Jag är en sådan person som vill att det ska gå snabbt. Se resultat. Få gå vidare. Men riktigt så är det inte alltid. Speciellt inte när det kommer till att bli frisk, eller må bättre. Angående det så tror jag inte riktigt på full friskhet när det gäller min situation, utan mer att jag kan komma i remission under vissa tider.

Anledningen varför jag tror att det ska gå fort när jag väl ska börja exempelvis en behandling är för att jag oftast inte riktigt inser allvaret. Jag förminskar mina känslor och symtom. Exempelvis kan jag uttrycka mig "Men det är ju inget problem än - det fungerar ju att skada mig, jag klarar ju av att gå till jobbet på grund av det". Och samtidigt tror jag att det går att bli fri från självskadebeteendet över en natt. Det har blivit en sådan integrerad del i mitt liv att jag inte förstår att andra tycker att det är sjukt.

En annan sak är när jag skulle börja behandling för min ätstörning och sa att jag bara behövde tre veckor så kunde jag sluta och gå tillbaka till jobbet. Det slutade med att jag var i behandling i ett år och inte kom tillbaka till jobbet förrän efter ett halvår. Även där förstod jag inte riktigt allvaret.

Det jag har märkt nu på senare dagar, är att det är väldigt viktigt att acceptera att det inte går fort. Och för min del har också accepterandet av att jag inte kommer bli helt fri från exempelvis återkommande depressioner och ångest, det har givit mig mer perspektiv och mer energi att bibehålla det jag har.

Att hela en kropp och själ tar tid. Det gick inte över en natt att bli sjuk, och det går inte heller över en natt att bli frisk heller. Det är viktigt att ha tålamod, och ibland även testa olika behandlingar. Jag har testat KBT i olika former och det har fungerat i stunden. Jag har testat över 12 mediciner mot min psykisk ohälsa, och har fortfarande inte riktigt hittat den rätta kombinationen. Uppenbarligen. Jag menar inte att det är så för alla, vissa hittar rätt första eller andra gången. Och jag är så oerhört glad för deras skull.

Jag hoppas att det här inlägget var till nytta för någon därute, och att ni tar hand om er. Kramar i mängder <3

Gillar

Kommentarer

AndOtherMagicTricks
AndOtherMagicTricks,
Jag är likadan. När jag sökte hjälp på ungdomsmottagningen för drygt 1 1/2 år sedan trodde jag att "några samtal sen är jag klar" sen blev det hela grejen och hamnade hos psyk. Jag trodde att det var helt normalt att tänka på sin egen död varje dag. Helt normalt att ha ångest som kväver en. Ingen vilja eller ork att hålla kvar ett jobb. Det blir nog så när man har haft problem länge det blir liksom "normaltillståndet". Mina samtal på psyk går ofta ut på att jag ska acceptera det som är (att jag inte orkar, att jag inte vill mer osv) men det är jäkligt svårt...
Värme och kramar <3
nouw.com/andothermagictricks
psykiskohalsablogg
psykiskohalsablogg,
Svårt är det, verkligen. Jag själv gick också via ungdomsmottagningen, men blev direkt skickad till psyk istället när jag var 17 år. Även då trodde jag att ett par samtal skulle "lösa allt". Nu är jag 23 och behöver fortfarande hjälp för att hantera mig själv. Om jag skulle vetat det då så skulle jag vara livrädd. Men nu är det som det är, och vi får försöka lära oss att acceptera att vi faktiskt inte mår tipptopp hela tiden. Och så får det nog lov att vara... Ta hand om dig, skickar alla kramar jag har! <3
nouw.com/psykiskohalsablogg
Sarastankar
Sarastankar,
Så fint & viktigt inlägg! Ta hand om dig <3
nouw.com/sarastankar
psykiskohalsablogg
psykiskohalsablogg,
Tack fina du för din respons! Ta hand om dig, och jag hoppas du får en superfin kväll! <3
nouw.com/psykiskohalsablogg