DEPRESSION - SJÄLVMORDSTANKAR, ÅNGEST OCH HJÄLP

Jag fortsätter med min lilla serie, som jag gjort innan om jag kommer ihåg rätt, men som jag vill lyfta igen för nya läsare.

Jag går igenom det jag varit med om, och alla har inte samma historia med symptom, hjälp och hur vi mår idag. Hur länge vi varit sjuka och hur mycket vi vågar hoppas på att bli friska. Så kom ihåg att det här är min berättelse, din kan se helt annorlunda ut. Jag hoppas att det här inlägget hjälper någon. Ta hand om er!

Jag fick mina första symtpom när jag hade blivit diagnostiserad med OCD. Jag förstod inte riktigt varför jag låg i sängen och grät och inte orkade göra saker jag innan orkade göra. Jag blev mer och mer isolerad trots hjälp från anhöriga och vården. Det jag har lärt mig när jag ser tillbaka är att jag får depression på grund av någon annan diagnos. Därför får jag så kallade recidiverande depressioner beroende på hur jag mår i övrigt.

De symptom jag brukar få är att jag börjar gråta, vilket jag har väldigt svårt för överlag. Jag isolerar mig och äter sämre. Jag sover under dagarna med sömnmedicin för att jag inte orkar leva. Jag får återkommande suicidtankar, alltså självmordstankar, och allt känns grått. Jag ser ingen framtid och känner mig extremt ensam eftersom jag drar mig tillbaka och inte vill träffa någon. Jag blir mer likgiltig och känner inte särskilt mycket. Allt är som en dimma framför mig

Hjälpen jag fått har varit väldigt annorlunda under åren. De senaste åren har jag fått väldigt bra vård med självvald inläggning, medicin, terapi och så bra kontakter inom psykiatrin. När jag var yngre var jag inom regionens psykiatri och där fungerade det inte alls för mig. Det enda jag fick var medicin. Och en behandlingsserie av KBT. Sedan var det inte särskilt noga med uppföljning av varken medicin eller måendet generellt.

Så hjälp har jag fått. Den jag har idag är den bästa som jag nämnde ovanför. Jag får medicin, stöttning veckovis och kan närsomhelst ringa och fråga om det finns plats för inläggning. Det här kan låta som en dröm för vissa, och det var det även för mig. Men sant, det är det. De finns alltid ett telefonnummer bort.

Sedan får jag inte glömma bort allt stöd jag fått och får av anhöriga. Det är väldigt viktigt.

Idag är jag inte i en depression. Jag har väldigt mycket ångest och kan få självmordstankar samt depressiva symptom. Men jag uppfyller inte kraven för att ha en diagnos i dagsläget.

Jag tror med största sannolikhet att jag kommer att få ytterligare depressioner eftersom det sett ut så tidigare. Men en vet jag aldrig. Jag har iallafall bra stöd omkring mig så att jag kan få hjälp i tid.

Jag hoppas att det här inlägget hjälper någon. Ta hand om er!

Gillar