Jag har kommit till det där läget igen. Att jag vill börja träna. Varje gång den senaste tiden så har jag slutat då det har triggat min ätstörning. Men nu ska jag verkligen försöka igen. Det finns ju forskning som visar att fysisk aktivitet är bra vid psykisk ohälsa. Eftersom jag har sjukpenning just nu så har jag inte direkt världens fetaste inkomst. Jag har dock pratat med min fysioterapeut och hon har skrivit ut ett recept(FaR). Jag går till samma gym där jag har gått innan eftersom jag kan maskiner och sådant. Det är inte det billigaste stället när det kommer till just fysisk aktivitet på recept. Men tryggheten lockar mer.

Jag har ju veckovis uppföljning av mitt mående med min sjuksköterska, så vi märker ju om det går åt fel håll.

Idag var jag på mitt första gympass. Jag lyssnade på fysioterapeuten och satte timern på en timme. Tränade mest styrka, eller i princip bara det om jag räknar bort uppvärmningen på gåbandet som varade i 6 minuter. Så jag känner mig lagom mör i kroppen

Självklart så fick jag inte receptet på fysisk aktivitet bara sådär. Vi har pratat om det innan, men släppt det. Så nu har jag fått en vårdplan angående det också, och det är skönt att luta sig emot den om jag känner att det börjar tippa över.

Jag får bara träna 2 gånger i veckan. Max 1 timme per gång. Vi har valt onsdagar och söndagar då det passar mig nu som sjukskriven men även i mitt schema när jag väl börjar arbeta. De dagar jag tränar ska jag inte ta mina promenader som är på ungefär en timme. Jag ska också äta ett mellanmål. Jag har valt att göra det på eftermiddagen då jag har slarvat med det sedan jag slutade på ätstörningskliniken.

Jag hoppas att den här omgången blir bättre än de andra. Ta hand om er!

Jag har skrivit mycket här under en längre tid men aldrig riktigt presenterat mig. Jag har gömt mig bakom mina informativa inlägg och fokuserat på att hjälpa andra, men också att hjälpa mig själv. Därför tänkte jag svara på 5 klassiska frågor.

Jag bor utanför Södertälje i Stockholms län. Jag bor för nuvarande med min lilla kisse. Jag har en hyresrätt och har bott här sedan 2016. Flyttade andra veckan av min behandling av anorexin. Kanske inte det bästa tillfället, men jag är glad att jag tog det steget. Jag har växt en del sedan jag flyttade tillbaka hit. Jag har bott här ett långt tag innan men flyttade till Södertälje ett par år emellan.

Jag jobbar i en mataffär. Just nu är jag sjukskriven. Jag har arbetat inom handels sedan 2015.

Jag har endast gymnasieutbildning på mitt CV. Om jag räknar bort mina 7,5 högskolepoäng som jag samlade in när jag gick en distanskurs i allmän musiklära vid Uppsala Universitet. Inriktningen jag hade på gymnasiet var humanistiska - kultur. Så det var mycket skrivande och språk.

Att jag påbörjade min resa mot ett friskt liv även fast jag var rejält trasig när jag var vid startlinjen. Att jag fortsätter leva varje dag och har något slags hopp om att jag kan må bättre.

Jag vågar inte påstå att det är något som gör mig glad just nu. Men jag kommer utgå ifrån det som gör mig glad när jag mår bättre.

När jag är med min katt - ganska givet.

När jag spelar gitarr - självlärd och spelat i många år.

När jag skrattar med mina bästa vänner - jag saknar dem

När jag får extratid med en kund som är sådär sprudlande glad eller en äldre människa som behöver lite sällskap och jag ser att de lyser upp när man ger dem tid

När jag ser mig själv i spegeln och inte kritiserar min kropp på ett negativt sätt.

Det här lilla blogginlägget har legat på hög alldeles för länge nu. Jag tänkte att jag tar upp det nu när jag har kommit ur det mer än jag någonsin gjort sedan jag insjuknade i anorexia. Det här är också ett inlägg som kan vara missvisande eftersom alla inte har just det här beteendet, tankemönstret eller ökad ångest när man lider av en ätstörning.

För de flesta är det fullt normalt att slänga upp chips, lösgodis och glass på bandet utan att ens tänka på det. Kanske betalar man, ler mot den i kassan och får kvittot. Inget mer med det.

När man har en ätstörning så är matinköpen inte alltid lika trevliga. Det behöver inte gälla alla, men för mig har det gjort det.

Även när jag köpte "hälsosam" mat så fick jag ångest för att betala för det. Eller för att någon skulle se vad jag hade i korgen. Jag skämdes för att jag trodde att de i butiken skulle se konstigt på mig. Att jag inte borde äta det där. Att jag inte borde äta alls.

Idag skäms jag inte lika mycket. Jag vill inte påstå att det har tagit en kort period med KBT eller andra trix. Jag tänker på det. Oftast brukar jag inte köpa så mycket godis, men när det händer får jag ofta snabbare puls och ökade negativa känslor. Men det gör inte att jag går tillbaka och lämnar varan i hyllan igen.

Jag hoppas alla får en fin måndag och vecka!

Ta hand om varandra.