Hej.

Mitt namn är Michaela jag är snart fyllda 24 år och lider av emotionell personlighetsstörning, mest känt som borderline.

Detta inlägg kommer rätt och slätt innehålla hur just jag påverkas av min diagnos. Detta kan nog anses som en förklaring för många som står undrandes om varför jag ibland beter mig som jag gör.

Borderline innebär i de stora hela att jag har svårt att styra mina egna känslor. Jag har svårt att uppfatta ett känsloläge som är "mittimellan". Jag har ett tunnelseende som gör att jag oftast ser saker i svart eller vitt. Antingen är saker hur bra som helst eller så är dem jättedåliga. Och det värsta med allt är att de kan vända på en sekund. Från att jag upplever en känsla som glädje till att jag är rent av skit förbannad kan ske på en handvändning. Vilket gör de svårt för mig i många situationer. Jag kan fatta ett beslut som har med mitt liv att göra på en sekund för att nästa ångra den. Men jag visar inte att jag ångrar mitt beslut direkt, de har jag tyvärr byggt upp för mycket stolthet för. Detta ställer så klart till de väldigt ofta för mig och kan göra att jag omedvetet sårar folk i min omgivning.

Jag har ett känslomässigt helvete innanför mina blåa ögon som har pågått så länge jag kan minnas. Och jag gör allt för att hålla de i schack. Och min rädsla över att behöva stå ensam emot detta är så skräckinjagande så de finns inte. Ensam är inte alltid starkast.

Jag kan välja att lämna den som jag älskar mest trotts att jag vet att han är min största trygghet, enbart för att jag inte vill att han ska falla med mig. Men vad jag missar där är att han vill hjälpa mig och finnas till, även i dessa "stormar". Jag kan alltså bli så satans rädd för att lägga över mina problem att jag faktiskt valt att lämna honom. Och där är vi tillbaka på det där med att jag vänder på en sekund. Jag kan tycka ena sekunden att han har de bättre utan mig och ta beslut därefter, för att nästa sekund ångra de. Och där kommer stoltheten in. Men trotts de har jag lyckats vinna tillbaka honom, pga kärleken till varann. För anledningen till allt handlade ju från början om min rädsla. Men med honom är jag trygg, med honom är jag något bättre, med honom är jag hel, han är min största kärlek. Mitt i mitt mest känslomössiga kaos vet jag alltid vad jag känner för dig. Min Alexander, tack för att du är så förstående i detta.

Men trotts att jag kan vara duktig på att såra folk och dålig på att hålla kontakten, eller slänga ur mig saker vid fel tidpunkt. Så finns de även bra saker med det här. Har jag vid något tillfälle sagt att jag älskar dig? Ja då har du ett bevis på att jag verkligen gör de. Jag har en förmåga att känna känslor lite starkare och mer intensiva. Men älskar jag någon så menar jag de med hela mitt hjärta, även om de inte alltid verkar så. Så visst finns de gott att säga om borderline också. Men de är en diagnos som lätt svartmålas tyvärr.

Vart jag vill komma med detta inlägget är en inblick i hur jag fungerar. Långt ifrån allt med en liten del är alltid en början.

Med facit i hand och alla i min närmaste krets har alla korten framför sig, så är jag redo att bli bättre. Och vet ni varför? För trotts mitt känslomässiga kaos så förtjänar jag de. Jag förtjänar att få kontroll på mitt inre. Det är mot de målet jag nu kommer jobba. En dag ska jag bli bra, de måste bara få ta tid.


Kärlek och respekt alla fina.

/M

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments