Hej på er alla fina!
Här kommer en liten uppdatering från psyket.
Jag är inlagd sedan en vecka tillbaka efter en intoxikation.
Det har hänt en hel del sedan vi hördes sist.
Jag kom in med ambulans till akuten förra söndagen och hamnade snabbt på avdelning 27, Kardiologen.
Jag sov där över natten uppkopplad till lite maskiner. Sedan kom psykkonsult och bedömde mig som suicidbenägen och han skrev ett LPT. Det kom ytterligare en läkare och bedömde mig då man måste ha en "second opinion" vid tvångsvårdssättning. Efter det fick jag åka med polis till Säter. Åkturen gick bra men när vi väl kom in till säter satte rösterna igång. Det slutade med att jag hamnade i bältessäng och fick injektioner.

Jag blev släppt på natten och fick sova på en madrass på golvet resten av natten.
Jag vaknade och mådde helt okej. Jag hade inte fått sovit så bra men det gick.
Jag hade läkarsamtal och fick beslutet att jag skulle stanna kvar för tillsyn. Jag fick även gå ut och röka med personal.
Det tog dock inte lång tid innan rösterna kom tillbaka och jag lyckades få tag i en penna och svalde den.
Ångesten steg och jag började gråta och jag bestämde mig för att berätta för personalen, jag gjorde det och sedan brast det totalt. För att försöka lindra ångesten så ringde jag upp min psykolog för ett telefonsamtal.
Hon hjälpte till att lugna ner mig och jag ringde på personalen och berättade vad vi hade sagt.

Strax därefter åkte jag och två personal till Falu akutmottagningen för att lokalisera pennan.
Det blev ganska snabbt bestämt att jag skulle opereras igen.
Jag fick byta om och rullade till operation och det var även här min mobil någonstans på vägen försvann. Jag sitter därför nu utan mobil så mina nära vet!

Väl på operation så konstatera dom att jag inte kunde söva mig för det hade inte gått sex timmar från och med att jag ätit senaste måltiden. Jag fick komma till avdelning 60 i väntan på operation nästa dag.
Jag rullades in vid två tiden dagen efter och kom inte ut ur operationssalen förens vid sex samma kväll.
Jag hade fått sår i halsen som behövde fixas så dom häftade ihop såret med häftstift ish.
Jag kom tillbaka till avdelningen efter detta och fick beskedet att jag måste fasta i tre dagar.
Och sedan hade jag vak som pricken över i:et. Tre dagar fick jag fasta och nu har jag kommit in på flyttande kost och får imorgon börja äta som vanligt förhoppningsvis.

Ja, det är där jag sitter nu.
Nu vet ni varför jag ej vart så aktiv på senaste.

Kram Eveliina

Nu sitter jag och väntar på polis på Psykiatrimottagningen.
Läkaren skrev ett LPT utan grunder.
Så jag sitter fast här tills polisen skjutsat mig till Säters Jourmottagning.

Uppdaterar er ikväll om jag orkar annars imorgon.

Kram Eveliina

Detta är en kommentar jag fått flera gånger under min resa med psykisk ohälsa.
Den tar verkligen hårt på psyket, För NEJ, det kanske inte är så jobbigt för DIG!
Men du och jag är inte samma person. För mig är det jobbigt, väldigt jobbigt ibland faktiskt.

För dig kanske det är en baggis, men för mig är det en kamp att ens kliva ur sängen på morgonen.
Det är inte så j*vla enkelt som du kanske tror.
Det krävs en hel dags energi för att orka.

Jaha, det tycker du?
Om jag berättar för dig att jag inte ens ser någon tunnel.
Vad ska jag då göra?

Inte ens att tänka på självmord är egoistiskt.
Det krävs enormt med mod att ens försöka ta livet av sig.
Om du inte gått igenom det själv så har du ingen åsikt enligt mig.

Visst kan det vara så att man skär sig för att man inte känner sig sedd.
Men dom flesta självskadar för att få ut smärtan som känns på insidan.
Mitt tips är att vissa att du ser personen som självskadar.

Att någon inte äter betyder ju att det är något som inte står rätt till.
Kanske en skev självbild. Eller dålig självkänsla.
Det är inte bara att äta, man måste jobba med sina problem.

#nouw30daychallenge

#bestofnouw

Kram Eveliina