Söndag 25/9-15

”Nu är jag tillbaka på avdelning 68 och är lagomt pepp på livet. Skoja bara, det suger. Har ångest som in i helvete men kan inte göra något eftersom att mamma är med. Jag har kryp i hela kroppen och vill bara dra. Har faktiskt tänkt att dra när vi ska ut och röka. Skåne och tillbaka, fan.. Är trött på livet. Skriver kanske innan jag ska sova. Annars...

..god natt.”

Samma kväll

”Jaha, kvällen gick ju inte riktigt som planerat. Låste in mig på toan och skar mig men blev lite djupare än vad jag tänkt, så.. Skar av en blodådra och hamnade i chock. Blodet bara spruta så fick panik och ropade efter ”I-L” som kom och hjälpte mig. Ner till akuten och sy. Upp igen och tillbaka till avdelningen igen. Nu sitter jag med mamma och skriver. Ska sova snart klockan är 22.47 exakt. Märker även att jag skriver lite lulligt efter en Zyprexa som jag fick vid 21.15. Tänkte även på en grej? Nu, när jag skar mig så kändes det absolut INGENTING. Det kändes mest obehagligt och skumt men jag fick ju världens chock och fick panik, det var kanske därför jag inte kände något... (hm!)

Skitsamma nu ska jag sova för imorgon så ska jag till LAB och lämna prover, göra en nevroundersökning och ha ett akut soc möte. Hare gött så länge.

God natt.”

Tisdag 27/9-15

”Vet inte vad jag ska göra längre, allt känns hopplöst. Det vore bättre om jag dog..”

Onsdag 28/9-15

”Igår var en kaotisk kväll. Jag mådde piss och blev inlagd på BUP igen men denna gång på LPT. Jag gjorde ett misstag och visade ett avskedsbrev jag skrivit. Slutade med att jag gick ut på bron och ställde mig på andra sidan räcket. NG ringde snuten som skulle hämta mig. Jag åkte med frivilligt men vägrade svara på frågor osv. Vägrade gå med på att läggas in så då blev det LPT. Nu ska jag och mamma ut och röka skriver mer snart.”

Fortsättning följer..

Klockan hade precis slagit 10.30. Jag pratade med personalen och frågade om jag fick gå ut och röka.
Dagen innan hade jag smugglat ut mitt legg och bankkort från det låsta skåpet.
Personalen sa att det var okej att gå ut och röka nu eftersom jag fått ECT på morgonen.
Dom låste upp och jag började klä på mig ytterkläderna.

Tankarna gick i hundratio och jag skakade nå fruktansvärt.
Jag gick in på sjukhus caféet och köpte en festis, kassörskan såg förmodligen att jag skaka för hon frågade om jag var okej. Jag log och sa "jadå, jag är inte så förtjust i sjukhus bara.".
Sedan traskade jag mot apoteket. Väl inne på apoteket hade jag lugnat ner mig och jag tog en nummerlapp och satte mig ner och vänta på min tur.
Mitt nummer syntes tillslut på skärmen ovanför disken. Jag gick fram och bad om att få hämta ut Zolpidem.
Hon kollade lite snett på mig men hämtade medicinen och gav mig den. Jag behövde inte betala då jag hade högkostnadsskydd.

Jag gick ut från apoteket och gick till parkeringshuset och svalde en del tabletter.
Jag satte mig ner på en bänk och började tänka.

- vad skulle hända om jag dog nu?
- kommer min lillasyster klara sig utan mig?
- hur kommer min familj reagera?
- är det värt det?

NEJ!

Jag ångrade mig och tänkte shit. Hur fan kan jag ens tänka på självmord. Jag lämnar dom som betyder mest i otrolig sorg och jag vill se mina framtida barn växa upp.

- fan också, jag måste ta hjälp!

Jag gick direkt till akutmottagningen. Ringde på.
Det stod någon framför mig och när personalen öppna så frågade han oss vad vi sökte för.
Jag kommer inte ihåg vad mannen framför mig sa men jag sa iallafall att jag helst inte ville ta det här med en okänd människa framför mig. Han släppte in oss och jag tog en nummerlapp och satte mig ner.

Jag minns inget mer för jag måste ha svimmat av.

Jag minns att jag vaknade upp på ett övervakningsrum. och hade massa slangar kopplade till mig. Jag minns att jag hade druckit kol medans jag var borta i huvudet, små fragment började komma tillbaka.
Jag hade spytt kol på mina kläder och jacka.
Det satt en personal från avdelningen bredvid mig som vak.

Dom berättade att jag var okej och att jag skulle få följa med tillbaka till avdelningen.
Jag kommer inte ihåg mer än så den dagen. Jag minns inte ens att vi gick tillbaka. Jag minns bara att jag vaknade dagen efter på avdelningen.

Tjabatjenahallå!
Idag tänkte jag göra ett inlägg där jag delar med mig om saker som får mig att må bra.
Jag tänker att vi kör igång direkt.

- VÄNNER

Detta är något som inte är en självklarhet för många.
Alla har inte vänner som dom känner sig trygga med. Och det har jag alltid haft.
På bilden ser ni Erica och hennes pojkvän.
Erica lärde jag känna via psykiatrin.
Vi träffades på avdelningen när vi var yngre.
Sedan dess har vi hållit ihop.
Och tacksam är jag för det.
Ett tag bodde vi tillsammans, delade på hennes lägenhet.
Hon är ett solklart exempel på en äkta vän.
Vi har funnits där för varandra i vått och torrt.
Tack för att du finns Erica!

- FAMILJ

På bilderna ser ni mormor och morfar som ni kanske känner igen från tidigare.
Dom är en stor del av mitt liv.
Vi ses nästan varje dag och det behövs verkligen.
Jag känner mig ofta ensam och då brukar jag slå en pling till dom och prata en stund och ibland så kommer dom också hit för att umgås eller hjälpa mig med tvätt osv.

Tack för att ni finns!

- DJUR OCH NATUR

Luna har ni ju också sett tidigare och hon är mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.
Naturen är min fristad.
Där får jag vara den jag är, ingen som dömer en.
Bara få höra fåglar kvittra och vinden som susar genom träden.

Denna punkt sammanfattar sig själv.

Det finns såklart massor med saker som får mig att må bättre. Men detta är det viktigaste i mitt liv.

Vad får er att må bra?
Kommentera gärna!

Kram.