Att mötas efter en dag från varandra.

Det har funnits stunder när jag varit rädd att pojkarna ska ha "för många" år mellan sig, för att ha så mycket gemensamt. Framför allt var jag rädd för det, innan Dante föddes.

Men mer och mer släpper jag den rädslan. Jag kan ju inte påverka det, mer än vad jag gör liksom.

Och så kommer det stunder, som igår till exempel, när den där rädslan är som bortblåst och jag bara ser kärleken mellan dem. Varje gång nu när barnen och jag slutar tidigt nu, så står Dante vid brevlådan och väntar på Milton. För Milton har börjat så smått med att gå själv hem vid dessa tillfällen. Och han väntar, väntar och väntar. Och när han ser Milton och Milton vinkar, DÅ får han springa till honom. Och han är så lycklig när han ser Milton, att det inte är klokt! Och Milton ser också oerhört glad ut och uppskattar väldigt mycket, när Dante väntar på honom.

Dante och Yda springer det snabbaste de kan, gullisarna... Milton är alltid lite coolare och mer timid, än de två andra, hahaha...

...när de sedan kommer nära varandra, så sträcker de ut armarna och fångar varandra i en kärleksfull kram. Åh. Då dör jag lite inombords, för det är så fint och jag blir så lycklig. Att få ha syskon liksom ♥

Supersuddiga bilder, eftersom de är fångade från ett filmklipp och på långt håll. Kika gärna på hela filmen, på min Instagram, som ni hittar HÄR. Jag älskar våra tidiga eftermiddagar. Det är verkligen en ynnest att få fler timmar med dessa två.

Gillar

Kommentarer