Att få växa upp med djur

Jag är verkligen otroligt glad, tacksam och stolt över att jag ger mina barn möjligheten att växa upp med djur. Jag har själv alltid haft djur kring mig och anser att det gör gott. Jag tror att det gör gott, både fysiskt och psykiskt.

Jag tror också att man får en annan empati och förståelse för andra varelser. Man skapar andra barn och andra kärleksrelationer. Att ge detta till nästa generation, tycker jag är otroligt fint.

Att hjälpa till med sysslor ibland, både för att de vill, men också ibland när de inte alls vill. Att visa att vi liksom inte bara kan strunta i att ge Vilse mat, för att man hellre sitter kvar i soffan. Att hästarna ska ut innan frukosten på helgen, oavsett hur hungriga barnen är. Att mocka sker alltid på frivillig basis dock, för det är något jag helst gör själv, men ändå försöker ge barnen en chans när de vill hjälpa till. Och de vill det ibland.

Att själv asa runt på en hökorg har båda mina barn gjort. Att stoppa i lite hö och trava ner till hästhagen och ge hästarna de där små tussarna. Eller att gå ut i hagen och plocka maskrosor. Eller att få fylla på vattnet i hagen.

Att få vara nära redan från start liksom. Sitta med i barnvagnen i stallet, eller bli omkringburen ute i hästhagen. Att bli luktad på att försiktiga (och mindre försiktiga), varma mular. Eller att sitta i en hästbox och läsa läxan, mitt bland spån. Tack mina fina hästar.

Att dessutom ha fåren precis intill, varav ett par är så tama att det inte är klokt. Känna fet, varm ull under handen. Och att slänga över lite hö eller avklippta grenar till dem och höra deras tacksamma bräkande. Att förstå att de också vill ha lite mat ibland, även om de inte är våra. Tack "13029" och de andra fåren.

Att få somna bredvid en katt. Lyssna till rogivande spinnande, känna den varma pälsklädda kroppen. Hålla en hand på honom, för att känna värmen, spinnandet och närheten liksom. Tack Vilse, för att du ger barnen det ibland.
Eller att bli mött i hallen eller trädgården, när en kommer hem, av två så lyckliga hundar, som är så glada över att just vi och pojkarna kommer hem.
Eller att få lägga sig på golvet ibland, och genast kommer en hund och gosar ner sig, för att hon älskar dem av hela sitt hjärta. Att känna den där tryggheten och kärleken som bara en hund kan ge. Tack Alba och ibland också Yda.

Att få sitta på en hästrygg ibland, med skräckblandad förtjusning och tycka att det kanske är det mest spännande som finns. Att ha en liten häst, som man kan borsta på och sitta på och hänga med, när helst man vill. Tack Tummelisa.

Att lära sig att ta farväl. Att förstå de mest smärtsamma som finns att uppleva, att ta farväl av en högt älskad vän. Att förstå innebörden av döden, hur smärtsamt det än må vara. Det går liksom inte att skydda barnen från döden, de kommer förr eller senare att lära sig förstå den. Att liksom inte acceptera döden, utan att förstå den och dess innebörd. Missförstå mig rätt, jag skulle vilja hålla mina barn ifrån sorg och hemskheter så länge det bara går. Men med Malva, fick vi ju känna på det, vare sig vi vill eller inte. Barnen fick uppleva smärtan som döden orsakar. En vidrig erfarenhet, men något man måste gå igenom. Tack Malva för allt du gav oss. Tack Malva för allt du lärde oss.

Men att få växa upp med djur, det ger på det stora hela en sådan enorm glädje och kärlek. Och trygghet. Att komma hem till en hund, som hade offrat sitt eget liv, framför ditt. Att sitta i soffan med en katt i knät. Att ha en liten hund, som älskar barnen högt, även om hon tycker de är lite "mycket" ibland ;) Att kunna borra in näsan i pälsen på en häst och ta ett djupt andetag. Att känna den trygghet, som den doften ger. Att känna sig hemma liksom.

Att lära sig empati, respekt och ansvar. Jag är så tacksam, att pojkarna får det med sig, genom livet. Precis som jag fått. ♥

Gillar

Kommentarer