Header

Jag åker ofta skridskor i min tankar. Jag kan höra skenan knarra mot den slipade isen. En slipad is var som ett oskrivet blad. Hur jag på två sekunder var uppe i så hög fart och känslan av att man ändå hade kontroll över sin kropp och rörelserna. Visst ramlade man mycket. Stora blåa märken på lår och rumpa som sen blev gröna. Men det gjorde aldrig ont att ramla. Inte heller var man rädd för det. Man gav sig på alla hopp och piruetter. Tränade och tränade tills det satt.


Vi hade en jävligt hård tränare. Sträng och tuff. Föräldrarna älskade henne för hon pressade oss. Hon gav sig inte. Tränade oss stenhårt sex dagar i veckan. Två timmar om dagen. Med uppvärmning och ombyte blev det 3-4. Tävlingar varje helg.


Hon hade ett jävla humör. Vissa dagar var värre än andra och då kunde hon ge sig på de som kanske var lite trötta eller inte lika duktiga. Hon hade såklart sina favoriter. Jag var inte en av dom. Vissa träningar skrek hon halsen av sig. Ibland var det min tur, ibland någon annans. Då tyckte man synd om den andra men var ändå sjukt tacksam över att slippa. Ibland sa hon ”braaa Priscilla” då blev man så glad att man körde rakt in i någon annan. Vissa dagar gick man hem och kände sig så sjukt värdelös. Vissa dagar ville man hoppa av och sitta hemma och äta kakor och titta på tv efter skolan. Vissa dagar älskade man sporten och längtade tills nästa dag.

Ont i magen och en massa ångest inför dessa tävlingar som det bara gick så dåligt för. Att se sina jämnåriga utvecklas och vinna tävlingar medans man själv var glad för att man inte kom sist. Jag åkte i hela elva år. Sista åren hatade jag det men fick inte hoppa av för mamma. Hon trodde nog jag skulle börja intressera mig för pojkar om jag slutade. Och det gjorde jag så hon hade rätt.

Jag har så himla bra nyheter. Idag satt jag återigen och kämpade med mina selfies. Så kollade jag på kameran noga noga och såg en liten liten osynlig repa över linsen, alltså på den här skyddsplasten. Så jag drog av den och vips så kan jag ta selfies igen. Ära vare Gud i höjden jag är inte ful det VAR fel på kameran.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Djulian vill ofta hålla min hand och det påminner mig om mig och min kusin K som ofta gjorde det med. Vi kunde ligga i sängen och kolla på film och hålla varandra i handen. Vi kunde vara så bakfulla och så satt vi där och höll varandra i handen. Som en trygghet måste det vara. Undra vem som höll vems hand. Jag kände jag höll hennes för jag kände mig som hennes storasyster. Men hennes hand var större, varmare och tryggare. Det var som ett sätt att hålla ut liksom, tillsammans.


Hittade den här tatueringen på insta och ba åh vad jag vill ha den på kroppen fast samtidigt - så deprimerande. Kanske ba ska göra en Carpe Diem eller Live love laugh känns mer hoppfullt. Alltså det finns så mycket mer jag vill tatuera på min kropp. Och nu är väl den största trenden över med tatueringar. De som fortsätter nu gör inte det längre för att det är ”inne” osv. Men det är ju ett sätt att liksom uttrycka sig och det som betyder nåt. Måste få bort den här jävla pistolen från min kropp. Om ni missat det Googla Priscilla tatuering pistol. Fyyyyyyy.
Fy är mitt nya ord om någon missat det. Vill ha djulians namn någonstans, tror jag. Känns så orättvist att bara ha Damians men samtidigt har jag ingen aning om vart. Vill ha något med Chile. Jag vet, fett patriotiskt, men kan inte låta bli.

Likes

Comments

Uuuuff telefonen säger ifrån nu så nu måste jag in och radera bilder i min 16 000 bilder fyfan. Alltså Skulle kunna radera hela skiten det ligger bara en jävla massa selfies som är så fruktansvärt vidriga. Näsan är sne munnen också ögat hit och dit fyyyyy. Den Här senaste tiden har inte varit MIN TID om vi säger så. Vartenda selfie blir vidrig att jag vill hem och duscha i varmt vatten typ. Nej jag överdriver inte. Igår sa jag seriöst högt att det måste va något fel på min kamera någon inställning liksom. Snacka om att vägra acceptera sitt utseende. Och varje dag jag ba IDAG! Sen ba näää inte idag heller. Kan känns mig söt men selfies berättar annat. Tar massa bilder i farten och tänker åh vad bra de blir nu och sen när jag går igenom ba omg det är inte sant det får inte va sant.

Det här är typ en bild, helt suddig, konstig min, helt tunnhårig, små grisögon osv. Detta är ändå en okej bild. Och att blogga utan bilder är ju så tråkigt. Ja ni vet hur jag ser ut men det ger liksom ändå en känsla.



Men ville berätta för er att jag FIck en psykolog kontakt via jobbet och den var absolut inte bra. Kändes precis som alla andra jävla gånger. Jag sitter där pratar, svarar på mina egna frågeställningar, kommer med argument, ifrågasätter, hittar lösningar och tillfälliga mål. Alltså jag är psykolog till mig själv. HEN ba mmmmm, mmmmm. Efteråt är jag helt slut och tom. Ibland undrar jag om jag försöker bevisa nåt för psykologen. Imponera på HEN. Att den ska ba wauuuu vad du är duktig vill du ha mitt jobb typ. Nej men ufffff är så trött på att prata om mig själv. Hallå när jag gick igenom mina bilder alltså vissa bilder är ju perioder Av så mycket ångest att jag knappt scrolla igenom den bildserien. Raderar fort som fan. Fattar inte att jag ens orkade ta selfies då, men det orkade jag det vet Gudarna.



A men jallafall så fick jag en annan läkarkontakt via Martin och hux flux 20 min senare så ska jag bli utredd för en annan diagnos och få terapi som behandlar den om jag nu har den vilket jag är helt övertygad om att jag har. Och jag kan inte första att 1. Jag aldrig fattar det då jag ändå läst på så mycket. Men samtidigt har jag undvikt denna sjukdom då den känns så läskig plus att jag läste en bok om en tjej som hade detta och hon var sååååå MÖRK ut och in ur ungdomsvård till tvånginläggning osv. Hon var sååå destruktiv, fast det är jag med. Num 2. Varför har ingen läkare eller psykolog fattat att jag har ju detta???? Det är så givet. Det måste vara för att jag snackar omkull dom? Dom kan liksom inte utreda mig för jag ba låtsas va så extremt medveten om allt och så är jag ju såååå duktig!

Återkommer mer om detta men det känns som pusselbitarna föll på plats och visst har jag gråtit en skvätt. Men det gör jag jämt.

Likes

Comments

Idag gjorde Damian en sån mysig grej som fick mig att minnas min egen barndom. Det blev tidig hemgång från jobbet då Djulian blev sjuk. Så vi la oss i sängen och åt godis medans jag jobbade klart och sen somnade Djuli brevid mig. När Damian kom hem klädde han av sig och kröp ner under täcket och sen låg vi där med varsin dator och kollade serier och myste. När jag var liten var det standard att krypa ner under täcket så fort jag kom hem. Eftersom mamma alltid jobbat skift så hände det att hon var hemma och låg där Under täcket helt varm och gosig. Sen låg vi där hela kvällen både lillasyster och jag. Vi gjorde våra läxor, pratade i telefon eller kollade på tv. Kunde sitta i skolan och bara längta hem för att krypa ner i sängen. Hela helgen spenderades också där speciellt under höst och vintertid. Därför har jag alltid uppskattat en tv i sovrummet, men det har vi inte nu. Detta är så mysiga minnen jag har.

Har fan inga bilder att bjuda på då jag haft så dåliga selfie dagar. Tro mig jag har försökt. Hundra selfies senare så inser man att nääää jag är kanske inte så snygg som jag verkar tro.

​Idag köpte jag även biljetter till EMINEM! Jag är så glad över det då jag har det som en punkt på min bucketlist då jag kan så många av hans texter och har även gett mig fan på att lära mig en hel låt eller flera. Är ju egentligen en rocktjej men faller för allt som liksom når mig på djupet. En låt, en mening, en melodi, en tonart. Allt som berör min trasiga själ. Har dessutom en förkärlek till människor som har haft det svårt i sitt liv, som kanske inte har rätt förutsättningar men som tar sig fram och lämnar efter sin konst. Som jag, kommer lämna efter mig sjukt många dåliga selfisar. 

Likes

Comments

Njuter av den stillhet som finns i min kropp. Jag bara är. Jag bara finns. Kommer på mig själv stirrandes ut i intet. Tänker, hur länge kommer jag orka? Hur länge ska jag göra det här? Alltså leva det här som kallas livet? Kollar på andra runt mig, förundras över hur de orkar? Vad lever du för, vill jag fråga. Vill veta hur folk tänker. Varför orkar de och inte jag?

I helgen träffade vi Sami och vivvi. Och även frugis hann jag träffa. Har fina vänner det har jag.

Likes

Comments

De senaste två, tre dagarna har min ångest kraftigt minskat. Den är fortfarande där, bubblande längst ner någonstans. Men inte så där stormig och förlamande som ger stark hjärtklappning och typ en känsla av att befinna sig i chock. Det har gjort att en enorm trötthet har knackat på dörren och nu är jag helt utslagen. Sover som en Björn och kan knappt slå upp ögonen. Nån kan typ få hjärtstopp bredvid mig och jag ba zzzzzzz. Det är väl kroppen som slappnar av efter att ha varit på helspänn under en lång påfrestande tid. När ångesten lägger sig kommer de riktiga känslorna fram, som sorg och ilska. Men det är okej. Det är okej att vara ledsen och gråta. Allt är bättre än ångest. Ångest får dig att bli tokig och du tänker femtioelva tankar på hur du ska bli av med den. Är tacksam för dessa sorgsna men ångestfria dagar.

Inga bilder på mitt ansikte då det är så svullet och dant. Mår jättebra i gallerior och av att köpa kläder och smink. Fyller inga tomrum men känner mig helnöjd i typ en kvart och det är fantastiskt.

Denna vecka ska bli bättre. Om Gud vill.


Ska träna massa och äta bra osv osv. Kolla på en ny serie. Ska läsa en bok. Ska sova.


Är ändå så nöjd över att vad som än händer så tränar jag på. Det är mitt kontrollbehov det där. Det är ju också en sorts psykisk grej. Men ändå. Skriver upp det som positivt.

Likes

Comments

Gick och såg filmen Ted - för kärlekens skull på bio igår och är fortfarande som ett öppet sår. Har alltid älskar honom och hans musik och kan ju hans livshistoria men ändå grät jag halva filmen, efter filmen, hela vägen hem från filmen och när jag låg i sängen rann fortfarande tårarna. När lillasyster såg filmen i julas frågade jag ”tänkte du på mig” Ja! Hur visste du? Ja men han var ju som mig. Kan tänka mig att människor som inte förstås tror att Ted blev knäpp av kändisskapet eller den indiska sekt han anslöt till. Men Ted var en vilsen själ i jakt på lycka kärlek och sig själv. Musiken var så vacker. Kärleken mellan honom och hans bror är samma som mig och min syster. Alla dessa människor som bara älskar och vill väl och man själv som står tusen mil ifrån och kan inte nås. Alla som ber att man ska söka hjälp, men det finns ingen hjälp att få. Piller som gör en sjukare och längtan efter ro. Panik över att vara fånge i sitt eget huvud.

Jag är tacksam för varje dag jag får vid er sida.

Likes

Comments

Uuuuffft. Skrev ett långt jävla inlägg om kvinnokampen och den försvann när luren dog. Orkar jag skriva om det, tror inte det. Skriver om något annat.


När jag var nere i källaren så hittade jag två stora lådor fyllde med pocketböcker. Tittade på böckerna och minns liksom exakt handling och när jag läste de. Mindes även känslan jag hade efter jag läst ut de. Har aldrig kunnat gör mig av med böcker jag älskar. Böcker räddade mig från mycket när jag var i 20 års åldern. Precis som musik gjorde under tonåren. Träningen hela livet. Blev ledsen för att jag har inte läst på flera år. Känner att jag tappat så mycket som jag älskade att göra. Har glömt bort vem jag är. Jag trodde liksom inte jag var någon men det var jag nog.

Likes

Comments

Djulian är i en vidrig fas som heter KAN SJÄLV. Men han kan ju inte själv så han bryter ihop och ber om hjälp men bryter ihop när han får hjälp och då backar man och han försöker själv men kan inte och vägrar få hjälp och hamnar sen i upplösningstillstånd. Igår var han helt okontrollerbar, tänk exorcisten. Jag började till och med gråta själv för att han skrek så länge och jag satt och höll om honom så jävla hårt för att han skulle lugna ner sig. Till slut gav vi upp och syrran tog över och han somnade till slut i hennes famn. Han har redan börjat få en bekymmersrynka då han jämt är arg och vresig. Blir förbannad hela tiden. Martin och jag är verkligen är speciell mix ihop.

Tänker på att mina föräldrar lärde mig att utbildning betyder allt i livet. Skönhet är passerande. Det viktigaste är att vara intelligent och plugga plugga plugga. Skaffa sig en utbildning. Växte upp med detta och är glad över att ha en utbildning. Tror fan inte jag hade fixat det utan denna enorma press hemifrån. Men konstigt nog så gör jag tvärtom med Damian. Berättar varje dag hur vacker han är. Vilken stil han har. Så fina ögon. Vackert leende. Otroligt fantastiskt hår osv. Säger såklart han är duktig som läser så fint men vill verkligen inte värdera honom utifrån det där. Känner att jag inte vill att han ska tro att hans värde ligger i prestationen i skolan. Fokuserar på utseendet och att berätta att han är en så fin storebror och snäll vän. Tänk om han har fett svårt i skolan och inte är den smartaste då tänker jag att det är viktigt att ha självförtroende på andra plan. Jag märker hur han älskar sin spegelbild och tycker han själv ser ut som en modell. Älskar det! Berättar varje dag hur perfekt hans näsa är. Hans bruna fina ögon. Hans fina fina hud. Min älskade pojke.
Tänker om mina föräldrar hade hyllat mitt utseende. Hade jag haft en bättre självkänsla då eller fått så sjukt mycket luft. Jag var liksom inte den smartaste hästen i stallet. Skolan var tuff för mig och det tog hårt att inse att hur mycket jag än gjorde mitt bästa så räckte det aldrig fram. Kunde plugga ihjäl mig och få ett G. Skammen när man berättade hemma. Jag skulle ju vara ett MVG barn. Men min ADHD satte krokben och hur mycket jag en dunkade mitt huvud mot en vägg så svek minnet. Minns hur jag slog med knytnävar mot huvudet när glosor vägrade fastna. Tårarna som brände bakom ögonen då provet låg framför mig och jag insåg att jag skulle vara tacksam om jag klarade mig. Samtidigt förstår jag mina föräldrar som inte ville ha en slarvig och lat dotter. Om de släppt taget och ”gett upp” hade jag då ställt mig och rökt och skolkat? Det känns som att de trodde det. Och jag med. Vill hylla mina barn för det naturliga i dom inte baserat på prestation eller intellektuell. Fokuserar mycket på utseende just för att jag fick ingenting där. Hur tänker ni? Förlåt för luddigt inlägg.

Likes

Comments

Känner mig låg, ledsen och liksom hjärtekrossad. Ni ba nääää, det menar du inte. Har ont i hjärtat och så mycket som bara ältas fram och tillbaka i huvudet.

Var och rensade i källaren idag med min mamma. Mamma är här förresten över helgen och sen åker hon bort i tre månader. Hemskt. Men underbart för henne. Men kommer sakna henne så. Är så dålig på att höra av mig till henne nu när jag mår så dåligt. Vi är såna känslomänniskor både hon och jag och vi kan verkligen få varandra att må sämre. Den ena värre än den andra. Ibland blir det bara samtal där vi båda klagar för varandra, nästa som en tävling. Men eftersom hon blir så orolig för mig så håller jag det mesta inom mig och lyssnar på hennes klagosång. Efteråt går liksom luften ur mig. Försöker stötta och ge råd och pepp men det beror verkligen på hur jag själv mår när vi pratar. Ibland pallar jag verkligen inte och då blir jag mest tyst i luren och det är ju inte så trevligt. Vi så gärna åka till Jerusalem med mamma och besöka klagomuren apropå klagandet. Muren kommer ju rasa av alla klagomål som vi kommer med.

Oj sidospår. Det var inte det jag skulle berätta utan att vi rensade källaren. Och jag la alla julgrejer på en plats, alla halloween grejer på en plats osv. Och jag märker att jag liksom inte vill göra så. Det tar liksom emot och jag analyserar varför. Jag vill inte ta upp alla halloween eller julgrejer mer. Jag vill inte göra det igen. Jag vill inte. Jag liksom tror inte jag kommer finnas kvar till nästa halloween eller jul. Jag förbereder mig och kan liksom inte tänka mig att jag kommer att behöva gå igenom en jul till. Jag tror jag har tänkt så här några år. Och likväl sitter jag där i en röd tröja nästa år och lite förvånad och imponerad blir jag. Kanske lever jag endast en dag i taget numera men det är ändå ganska sjukt att jag lever som att min tid är snart slut. Fast det kanske är normalt? Hur tänker ni?

Likes

Comments