Skidåkning, förändring & alarm
Dag tre i backen gick toppenbra, måste jag säga. Alltså, alla år då jag verkligen fasat för skidåkning, och nu tycker jag faktiskt att det är ganska kul. Som det kan förändras!
Jag hoppas att det förändras för min stora loppa, som inte alls gillar det just nu. Tror att hon är precis där jag var för några år sedan. Där ALLT som hade med skidåkning att göra var jobbigt. Allt! Bara att få på sig skidkläder. Pjäxorna ska vi inte ens tala om och att GÅ i pjäxor var nästan omöjligt. Att gå i pjäxor OCH bära skidor och stavar.. ja, ni fattar säkert!
Jag hoppas att det förändras för min stora loppa, som inte alls gillar det just nu. Tror att hon är precis där jag var för några år sedan. Där ALLT som hade med skidåkning att göra var jobbigt. Allt! Bara att få på sig skidkläder. Pjäxorna ska vi inte ens tala om och att GÅ i pjäxor var nästan omöjligt. Att gå i pjäxor OCH bära skidor och stavar.. ja, ni fattar säkert!

Nu är det inte så jobbigt. Jag känner enkelt mina begränsningar och jag påverkas mycket snabbt när jag hamnar i situationer i skidbacken som jag inte känner att jag behärskar. Då blir det inte bra. Jag spänner mig och blir svettig och ångesten kommer direkt. Jag försöker utmana mig själv med att åka i svårare backar men som sagt, det går till en viss gräns.
Björnrike har visat sig passa mig riktigt bra. Långa backar, lagom lutning på de flesta backarna och enkelt att förflytta sig mellan pister.
Det enda som jag fortfarande inte riktigt gillar när det gäller skidsemester är det här med att ställa klockan på morgonen... DET är inte semester!