Kan inte låta bli att röstfiska lite... Som jag redan skrivit om så ska jag ju på Mammagalan.
Nu har man rättat till något problem med röstningen, så man kan rösta igen, även om man redan röstat. Såå... rösta gärna på mig. Igen! :-)

Jill-inlägget gjorde susen! Nu sprutar tankarna igen :-)

Var på biblioteket med L efter dagis. Efter en stund kom det in ett litet barn på småbarnsavdelningen och det såg ut som en liten tjej med ljust, halvlångt, lite lockigt hår, i typ 2-årsåldern. Barnet gick fram till några böcker där L stod och L ville ha någon bok precis där barnet pekade. Så jag sa "Flickan får också titta!" eller något i den stilen. Sedan insåg jag att det kanske inte var en flicka... Barnet hade mörkblå overall och på bordet låg en blå cykelhjälm. men jag tänkte att det behöver ju egentligen inte betyda något. Och pappan sa ett namn ett par gånger, men jag hörde inte vad han sa. Efter ett tag kom det någon som de kände, skulle kunna vara mamman eller något. Då sa pappan (ja, nu bara förutsatte jag att det var pappan...) något om "honom" om barnet, så då förstod jag att jag sagt "flickan" om en pojke.. Aj, aj, aj! Det är precis sådant som jag själv stör mig på när det gäller L. När hon har typ rosa jacka, röda byxor, rosa-randig mössa och rosa napp och så säger någon "honom" om henne. Det irriterar mig. Ok, man kan väl klä sina barn i precis vilka färger som helst, men jag tror faktiskt inte att jag skulle klä min son i en rosa symfoni.. Och så brukar jag undra om L ser ut som en pojke. Fast idag gjorde jag ju alltså precis samma klumpiga tabbe.. Och jag visste inte hur jag skulle "be om ursäkt". Det kändes lilte väl dumt att efter en kvart säga "Ursäkta, jag sa visst flicka om pojken!". Jag låtsades helt enkelt som om jag inte fattade att det var en pojke eller att jag sagt fel. Hur skulle ni ha gjort?

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Ibland när det uppstår situationer då jag inte skriver varje dag så blir det sedan svårare att komma igång igen. Nu har det varit helg och det har hänt en hel del, men det känns redan så länge sedan liksom.

I lördags var J och jag och lyssnade på Jill Johnson. En av de artister som vi faktiskt båda gillar :-) Det var andra gången vi såg henne och jag måste säga att hon verkar vara en väldigt okonstlad person. Hon står tydligen alltid och tar i hand när publiken går in och ut från hennes konserter. Jag tänkte att äsch, jag behöver inte ta henne i hand, men jodå, hon sträckte fram näven och tog ett ordentligt tag. Trevligt! Så, Potatishäxan, nu har jag ännu en kändis på vår lista :-) Vår "Jag mötte Lassie-lista" :-D
Det jag nog gillar mest med Jills konserter är att hon ofta berättar lite bakgrund till sångerna. Varför hon skrev just den låten och vad som fick henne att tänka så osv. Det gör det lite mer speciellt att höra låtarna sedan, tycker jag. "Breakfast in NY" är en sådan låt.

Hmm, det var ju inte meningen att detta skulle bli någon sorts hyllningsinlägg till Jill. Men det var kanske bara för att få skriva av mig och komma på banan igen :-)

Jag har så mycket i huvudet som jag vill göra, men såå lite tid.. Synd att man ska behöva jobba för pengarnas skull och inte bara för att man tycker att det är roligt!