Zelda II: The Adventure of Link - 1987 - NES/GameCube/GBA

Link har äntligen tagit sig igenom puberteten, och då är det åter dags för honom att rädda Hyrule och någon random Zelda

Artikeln innehåller spoilers

Några år har gått sedan Ganon föll för ett gäng silverpilar i föregångaren The Legend of Zelda (1986). Link har till uppföljaren nått en ålder av 16 år, vilket i så fall innebär att han var typ tolv i det första spelet. Det är inte enbart med sarkastisk syrlighet jag säger det. Detta med Links ålder är ganska viktigt att fastslå och försöka hålla ett öga på genom krönikan, eftersom det finns forum på nätet där sagans, nej eposets, kronologi diskuteras och debatteras, kanske för den som vill spela spelen i Links kronologiska ordning, eller bara för att det är svårt att sova om man inte vet den exakta kronologin i Zelda-spelen.

Jag fastslår härmed att Link var tolv år i det första spelet eftersom det i storyn inte sägs att ett par år passerat, eller att sagans magiska tre år passerat. Det står "several years have passed" och jag sluter mig till det minimala antalet av fyra år eftersom jag bara inte kan se det som att Link börjar sitt äventyr som yngre än tolvåring. Genom min resa kan min tes komma att knäckas, jag flaggar för det.

Storyn till Zelda II: The Adventure of Link är snårig.

Okej, så det har gått fyra år sedan Ganon dog i The Legend of Zelda, men hans undersåtar stryker omkring i Hyrule eftersom Ganon kan återupplivas om man droppar Links blod på Ganon's aska.

Men det här med Ganon är egentligen en sidohistoria, för huvudstoryn har inte med Ganon att göra. Nej. En dag upptäcker nämligen Link att han har märket av Hyrule's statsvapen på baksidan av handen, så Link går helt sonika till Impa, prinsessan Zelda's gamla nanny, och visar märket. Impa tar Links statsvapenförsedda hand och öppnar en hemlig dörr i slottet.

Där ligger en kvinna och sover. Impa berättar att det är prinsessan Zelda som ligger där, och börjar sedan gagga om vad som egentligen är storyn bakom legenden om Zelda, vilket kan tänkas låta såhär:

"För längesen fanns det en god kung i riket Hyrule som styrde å ställde med trajfårsen men eftersom han bara var mänska så dog han och när han dog så fick prinsen hans ta över men då hade kungen spritt trajfårsen i tre delar innan han dog då, i Hyrule, så då leta' han prinsen efter alla delar till trajfårsen och då kom en magiker och sa att kungen hade, innan han dog, sagt det att yngsta dotern hans, prinsessan Zelda, visste grejer om trajfårsen. Ja. Prinsen fråga' syster sin om trajfårsen men hon svara' inte så då hota' magikern henne med att 'om du inte öppnar käften din sätter jag en spell i huvvet på dej' men prinsessan Zelda höll käft. Hopp, så då kasta magikern en spell i huvvet på henne så hon däcka' och och sen dog magikern och prinsen sörjde förstås systra sin, så han la henne här och här ligger hon nu och sover alltså"

Impa ger sex kristaller och en rulle papper till Link. Rullen kan enbart läsas av en rättskaffens hjälte med enbart goda tankar, vilket såklart passar in på Link. Han läser, och hans uppdrag blir att återförena the Triforce (har han tappat den från föregående äventyr?) för att väcka prinsessan Zelda.

Den prinsessan Zelda som sover, och som ska räddas, är alltså inte samma prinsessan Zelda som Link räddar i första spelet. Nej, detta är den första prinsessan Zelda, och i vördnad till hennes förbannelse har alla prinsessor i Hyrule efter henne fått bära namnet Zelda. Vilket förstås är en öppning för oändliga Zeldor att rädda.

Vad som hände med pre-prinsessan Zelda för fyra år sedan är ett mysterium.

Links blod på Ganon's aska. Inte bra

Samtidigt är det gamla kungen av mörkret (i föregående spel hänvisad till prins av mörkret), Ganon som hotar återvända så snart man blir game over.

Jag är inte förtjust i storyn. Den är värdelös.

När jag spelade spelet som barn brydde jag mig dock inte om storyn. Jag hade längtat efter det så länge att det nästan börjat värka i magen. Jag minns det som en oändligt lång väntan, trots att releaseåren skiljer på ett år mellan The Legend of Zelda och Zelda II: The Adventure of Link.

Som barn tyckte jag att spelet var underbart, som ett helt rike man kunde förflytta sig fritt i, och plötsligt fick man se Link från sidan istället för ovanifrån när han gick in i slott och grottor och städer och stötte på björn -och barbapappaliknande varelser på från-ovan-vyn av spelet. Det var som att sagan om Zelda gått ihop med Metroid (1986), men istället för hemliga rum, röda dörrar och energikapslar var det grottor, stenblock och hjärtan.

(Om du tycker artikeln börjar bli lång kan du jämföra det med mina provspelvideos nedan)

Anmärkningsvärt är att spelet är ett renodlat action-RPG, till skillnad från föregångaren som går under genren äventyr.

I Zelda II: Adventure of Link får man XP när man dödar monster, vilket kan användas till att höja magi, liv eller vapenstyrka. Det uppbyggda systemet är skönt, och gör att ju längre in i äventyret man kommer, desto viktigare blir det att inte dö. Om man dör måste man nämligen åter samla ihop sina XP-poäng från noll till nästa nivå, där nästa nivås poängtröskel ökar ju mer skillad Link blir.

Jag tycker fortfarande spelet är fantastiskt, och har svårt att släppa det i mitt speltest. Att spelet växlar mellan från-ovan-vy och sidescroll gör att det blir varierande för sin tid. Det är bara bra gjort och det känns verkligen som ett utstickande RPG i spelserien. I Zelda II: The Adventure of Link. bryr jag mig bara om att jag har ett antal delmål för att nå ett större mål. På vägen besöker jag lite byar för andhämtning, från att spöa monster och levla.

Men idag ser jag också spelets brister. Exempel på det talar om en omogen tid för spel, en tid då man inte riktigt lärt sig att stryka överflödet före release. Bybor som prompt har någonting att säga utan att ha någonting att säga, dörrar spelaren inte kan gå in i trots att de finns där i spelvärlden, uppehåll som i onödan hindrar gameplayet att rulla smidigt.

I synnerhet blir det störande då man i spelet befinner sig i en random by och tar sig in genom en av de öppna dörrarna och möter en karaktär som säger "I AM ERROR". Det är som att spelmakarna tänkte "Haha! Lika lång väg tillbaka!", som ett prank. Enbart frustrerande för spelaren.

Men alltså trots det, och trots storyn älskar jag fortfarande Zelda II: The Adventure of Zelda, nästan lika mycket som jag gjorde som barn, då spelet träffade mig så hårt i hjärtat att jag plockade fram det då och då för att få spela det om och om igen. Jag tyckte spelet var så fulländat som barn att jag gjorde ett tärningsbaserat brädspel, en kopia på Hyrule, med ytterligare ett spelbräde för varje slott. Mitt brädspel var värdelöst, men jag kunde sitta på mitt rum och slå tärningar i mitt Zelda-universum när mina föräldrar i spelförbud gömt undan handkontrollerna.

Jag var inte ensam om kärleken till spelet. Zelda II: The Adventure of Link sålde slut i de flesta butiker till julhandeln 1988 och knep femteplatsen på Nintendos bästsäljande spel, strax efter Super Mario Bros. (1985) och sin föregångare The Legend of Zelda.

Framtida röster skulle dock gnälla över att spelet sticker ut som ett av de sämsta i serien på grund av dess plattformselement. Dessa röster har i min mening ingen koll på vad de pratar om. Ett spel är nödvändigtvis inte ett plattformsspel bara för att det ibland spelas i sidescroll.

#gaming #retro #zelda #rpg #nintendo #nes

Se mig spela, döda en häst och prata i mitt speltest i drygt en timma.

Se mig fortsätta spela i nästan en timma till och hör mig bland annat samtidigt prata om min blogg som en blivande legacy.

  • 1987

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229