Wolfenstein 3D - 1992 - DOS/SNES/Jaguar/3DO m.fl.

I skrivande stund funderar jag på om det var värt att springa på toaletten och kräkas efter mitt speltest

Efter det tredje spelet i spelserien Commander Keen uppmanades iD Software av företagets speldesigngrupp att gå ifrån den familjevänliga plattformsgenren till ett mer våldsamt tema. John Carmack, känd för i princip alla större förstapersonskjutare och 3D-spel under 1990-talet (och fortfarande aktiv 2016), labbade ihop en 3D-motor.

Samtidigt grunnade John Romero, känd för väldigt mycket under samma period (och fortfarande aktiv 2017), på en remake av smyga-skjuta-spelet Castle Wolfenstein (1981).

iD Software kom på idén att göra det tredje spelet i serien, nu i 3D(!), alltså Wolfenstein 3D.

Spelet har för många gamers ur min generation blivit det första mötet med spelserien. Två gånger tidigare har jag nämligen fått äran att skriva en artikel om spelet, men eftersom jag skriver just om spelserier i kronologisk ordning har jag vid två tillfällen skrivit om spelets föregångare, vilket från början blev en överraskning för mig.

Enligt utsago går spelet ut på att, med spionen William "B.J." Blazkowicz, fly nazisternas fängelse, Castle Wolfenstein.

Bästa sättet att fly fängelset är att gå runt och krampaktigt hålla den pistol man brukligt bär i ett fängelse, plocka ammunition och mat och skyddsvästar som ligger och dräller. Och att på vägen skjuta så många nazister man kan.

Under flykten samlar man på sig bonusföremål i form av dyrbara kistor och guldbägare, som förstås också förvaras i fängelset.

Serien har här gått ifrån att vara ett smygaspel i 2D till att bli ett actionspel i 3D. I Wolfenstein 3D finns inte mycket utrymme till att smyga, och man tjänar heller ingenting på det, annat än att bli dödad av nazister.

Att skjuta nazister gav iD Software ryggen fri från kontrovers. Att skjuta nazister är nämligen inte att skjuta människor. Att skjuta nazister är att skjuta monster.

Den moraliska aspekten på ett förstapersons-skjutarspel blev alltså genom Romeros smarta val, att återskapa Castle Wolfenstein, inte ett moraliskt problem.

Miljön av den instängda bunkern fungerar fortfarande idag genom ljudet av tunga dörrar som öppnas och stängs. Det går heller inte att ta miste på var spelaren befinner sig, dels på grund av munderingarna som fienderna bär och dels genom de tavlor som pryder väggarna.

Det är en stat med en diktator, där väggarna pryds av porträtt av führern och diverse symboler

Men så kommer jag till där jag började. Var det värt att kräkas efter min korta spelsession? Svaret är ja. Ja, det var värt att återkomma till det här spelet som jag för tiden mest såg andra spela. Ja, det är någonting med Wolfenstein 3D som gör att jag som gamer blir mer engagerad än då jag försöker spela Doom (1993) som släpptes ett år senare.

Färgpaletten och kontrollen är densamma som till Doom, men jag kan stå ut med att kräkreflexen skriker efter att få reagera eftersom jag helt enkelt tycker det är mer angeläget och viktigt att skjuta nazister än att skjuta demoner mellan mars månar.

Läs mer om spelserien här

Se och hör mig spela spelet tills min yrsel tilltar till den grad att jag måste fokusera för att inte spy på skärmen.

#gaming #retro #wolfenstein #pc #shooter #firstperson #dos #action #3d #spelkrönika

  • 1992

Gillar

Kommentarer

IP: 142.54.167.210