Värsta coola teatern

Innehåller affiliate-länkar

Det är tidigt. Jag har inte hunnit titta på klockan, men det är mörkt. E gallskriker så snart han vaknar. Han tycks hata att vakna. J vaknar, gnyr, H springer upp med J, tröstar E. Jag får ligga kvar. Om E ser mig gå upp blir det värre. Det ingår inte i hans rutin att jag går upp samtidigt. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Jag får ju ligga kvar en stund. Jag kommer inte somna om. Men jag kan åtminstone trycka huvudet mot kudden och andas några andetag. Jag är inte kidnappad ur mitt varma täcke. Jag får istället det glada uppvaknandet, det som kommer efter ilskan från de öppnande ögonlocken. Idag är det sen lämning på förskolan. Hela förmiddagen har vi framför oss.

E kommer vanligtvis in till mig efter morgonilskan. Han tänder vanligtvis lampan och slänger sig upp i sängen för att väcka mig. Jag brukar höra honom när ilskan lagt sig "väcka pappa!". Idag ropar H på mig. Jag hör att E skriker i fåtöljen utanför sovrummet. Jag hör att J blivit kränkt vid toalettbesöket, i samband med att hon kan själv. Jag ropar efter E, tills jag hör att skriken tilltar.

Jag går ut till E. "Vill du väcka pappa?" frågar jag. "Jonathan!" "Men jag är här!" E sparkar mot mig och skriker. "Jonathan!" "Men ja, vad vill du!?" "Jag behöver hjälp!" "Ja men jag fattar det!". Klockan är 06:17. Skriken skär i öronen. Ibland kommer rädslan över mig att grannarna ska ringa soc. "Vill du väcka pappa?" E nickar. H kommer ut med J. "Jaha, jag trodde du låg kvar i sängen" "Nej, jag är här, alltså jag kan inte komma ut för att det ska se bättre ut, det är inte som att jag ligger och sover där inne, eller?" "Nej, men då kanske jag går till jobbet nu då" "Ja men gör det!" "Så, nu går mamma för att tjäna lite pengar, hejdå barnen!". Jag är arbetslös. Tar åt mig i onödan.

Det är lätt för mig att skriva det här från min vinkel, särskilt efter en pissig morgon. Det är lätt för mig att måla ut min fru som en mindre sympatisk person. Därför kommer jag försöka att inte skriva inlägg i aversion.

Vi har båda våra dåliga dagar, oftast är det samma dagar. Vi har förvisso båda många fler bra dagar, oftast är det samma dagar.

Jag har blivit en softare förälder. Förut var det viktigt för mig att det inte kladdades runt matbordet. Om det spilldes någonting på golvet var flippen nära. Jag pallade inte gny och gnäll. Jag hanterade skrik ganska irrationellt, ibland genom att bara tokskrika själv. "Massa jävla grejer överallt" var en återkommande fras. Det har varit så fruktansvärt obekvämt att vara småbarnsförälder.

Teatern! E kånkar med täcken från sovrummet. Teatern! E drar ner alla böcker han når i bokhyllan. Värsta coola teatern! Han drar täckena längs golvet, jag tänker på all skit som dragits in där med tanke på att ungarna inte fattar att en måste ta av skorna i hallen. Teatern! Alla böcker som jag kommer behöva plocka upp igen, alltså är inte jag ganska gammal, jag menar kommer min rygg palla att böja sig såhär mycket? Teatern! Jag har redan lagt åt sidan det där med att uppfostra så som jag själv blev uppfostrad, jag har blivit tillåtande så in i helvete, men det skaver förstås i mig, för jag är fortfarande jag. Värsta coola teatern!

"Teatern! Teatern! Värsta coola teatern!" E sjunger. Han bygger en teater. En teater byggs genom att lägga två täcken på den gröna fåtöljen och en grön filt på den bruna. Den bruna fåtöljen är trädgårdsstol. Jag försöker leka teater med honom, men han blir arg, eftersom jag inte fattar att teatern inte är teater så som jag tror att teater är. Teatern är under de blå täckena.

Samtidigt vill J måla. Hon gör det i köket. Jag går mellan rummen, försöker vara med båda, inte för att J tycks ogilla att sitta ostörd.

Jag får ofta dåligt samvete. Vill inte att J ska känna sig ensam. I bakgrunden unnar jag mig att lyssna på SR Minnen och passar på att brygga kaffe i köket, kaffe som krullar ihop min tunga sedan jag slutade röka för två år sedan. Varje morgon får jag kväljningar av kaffet, men varje morgon häller jag ändå i mig det.

"Vill också måla!" säger E när han är klar med teatern. "Självklart, vi ska bara, bara, um" "Pensel!" "Alltså, vi har ju fler än en men just nu vet jag inte, nej, det där är lillasysters pensel" "Jag vill också måla!" "Men ja, alltså jag ska leta efter" "Måla!" Paniken stiger när jag inser att jag inte har en jävla aning om var penslarna tagit vägen. "Det är ju såhär va, att när ni drar fram massa grejer" "Jag har inte tagit fram" "Nej men lyssna, lyssna, när det ligger massa grejer såhär så är det lätt att saker försvinner lite hit och dit" "Men jag har inte tagit nånting dit, har jag inte!" "Jag har inte sagt att du tagit penslarna dit! Förlåt jag ska inte skrika jag" "Pappa dum!" "Jag försöker bara förklara" "Måla!" "förklara hur saker försvinner, kom, hjälp mej att leta". Har det alltid varit såhär stressigt? Minnet för vardagen sträcker sig inte längre än en vecka tillbaka. Jag vet inte om vi kanske hade en paradisiskt lugn onsdag förra veckan.

Nu gör jag allt för att hindra ett utbrott som inte går att stoppa. Jag har höjt rösten och snärjt in mig i beskyllningar och jag hittar bara inte de där förbannade penslarna.

E springer fram och tillbaka, skriker hackande, i takt med varje steg, kastar sig framför teven. Jag sätter mig bredvid J, vi sitter där tills vi inte orkar sitta där mer. Jag får kväljningar av kaffet. I SR Minnen hör jag om någon fotbollsmatch som var mot Brasilien någon gång.

J har lärt sig att E blir lugn av att bli klappad fint. Det är hjärtskärande tragiskt och fint på samma gång. Det är otroligt fint att hon kan göra honom lugn och att de ofta trivs i varandras närhet. Hon är det enda barnet som får komma nära honom. Men hon är också bara två år.

Vi klär på oss, går till förskolan. J till sin bästis och alla kompisar. E till loftet som är hans eget utrymme, utan några andra barn.

#pappablogg #autism #morgon #dåligmorgon #barn #bilder #foton #teater #dåligstämning #förskola #kompisar #ensamhet #närhet #kärlek #väckarklocka #hösten2019 #åretsblogg #veckansblogg

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229