Tunga skyar över utsikten

Innehåller affiliate-länkar

Ja. Det regnar idag, och jag kommer inte skämmas för att skriva om vädret om det är vädret jag av någon anledning vill skriva om. Jag tänker att jag ska skriva om allt som faller mig in. För i natt fick jag idén att dokumentera mitt liv på så många sätt som möjligt. Bara fläka ut allt. En hel filmad bilresa till Borås? Varför inte? Det skulle förstås vara skittråkigt, men ändå. Varför inte. Jag är fortfarande av inställningen att de spår vi lämnar finns kvar, och jag vill alltid finnas kvar, hur obetydligt det än ter sig. En bilresa till Borås skulle kunna vara ett material som var av intressse om tvåhundra år, om mänskligt liv fortfarande existerar.

Men om mänskligheten inte existerar är det förstås meningslöst att lämna spår. Jag är optimist. Det där är också konstigt, tycker jag. Jag känner mig själv som en väldigt cynisk och pessimistisk person, men i cynismen och pessimismen finns en spegelvändning som i slutändan lyser sådär härligt heligt som solljuset en vintermorgon, genom ett sotigt fönster i stallet 1983.

Mamma antecknade vädret varje dag under 1980-talet. I en röd almanacka. Det kunde exempelvis stå "regn, 13°C". Det var allt. Ibland fanns det ett utropstecken. Någon gång kom det snö i juni. Då fanns det ett utropstecken. Jag fattade aldrig varför hon gjorde anteckningen, eller vad hon skulle ha den till. Det fattade hon nog inte själv heller.

Mamma är sprungen ur en finsk bondefamilj under 1950-talet. Det kanske är viktigt för bönder att anteckna hur regnet faller, när solen stiger, var kreaturen skiter. Oavsett skulle jag vilja ha de där almanackorna nu. Jag vet inte varför. Kanske för att hon egentligen gjorde små anteckningar om en stundande undergång. Hon kanske väntade på det. Hon kanske fortfarande väntar.

Jag kan förstå det som förälder. Väntan på undergången, för om en som jag, älskar sin familj finns ingen annan flykt än den slutgiltiga flykten. Igår struntade jag i att slänga plast i återvinningen. Jag slängde det direkt i soporna. "Där har du, snabba på att dö nu" tänkte jag till planeten.

Jag får inte gå in i min sons rum när han vaknar, för då får han ett utbrott. Jag får inte fråga om han vill äta en macka, för då får han ett utbrott. Jag får inte fråga om han behöver kissa, för då gallskriker han. Däremot kan han gå på pottan själv, men jag får varken berömma honom med orden "bra" eller "najs" för då får han ett utbrott. Han gnyr missbelåtet om jag säger att jag är stolt över honom. Jag får i stort inte göra någonting om H är hemma, vilket på sätt och vis är ganska skönt ärligt talat, men det tär på henne, och det tär på synen på mig själv som feminist.

Jag kan få honom till att titta på teve, men oftast enbart Youtube, vilket är okej med mig, men samtidigt känner jag som en varningsflagg och tänker på min egen barndom. Skärmtiden! Tänk på skärmtiden!

Egentligen är det skit samma med skärmtiden. Egentligen vet jag det. Jag satt mer framför teven än vad han gör. Jag bekymrar mig mer över vad han tittar på. Han vill se en shredder som trasar sönder prylar. "Titta på göra sönder saker!" ber han, och eftersom det enbart är då jag kan göra min faderliga plikt låter jag honom titta på det. Det är ju egentligen ingen fara att han tittar på just det. Jag är inte bekymrad över att han är destruktiv. Det förutsätter jag att han är, och jag ser ingenting konstigt med det egentligen. Jag kan relatera till det. Men det är så tjatigt. Det jag irriterar mig mest på är att det är resursslösande i en värld som går åt helvete på grund av överkonsumtion.

Här en kan en se/kunde en se filmen som E tycker om.

H vabbar idag trots att jag är hemma. Eftersom E varit förkyld i en halv vecka har han inte fått någon stimulans eftersom han inte vill göra saker med mig. Ärligt talat tycker jag illa om honom för det, trots att han bara är fyra år. Jag kan inte hjälpa det. Han fäktar bort mig som jobbiga insekter. Han skriker så fort jag tilltalar honom. En gång ville han att jag skulle trasas sönder i en shredder. Ibland vill han att jag ska gå till en annan familj. Han är förstås inte att blejma för det. Det är jag som är brysk. Det är jag som inte kan relejta till hans tillstånd. Det är jag som kallar hans diagnos för tillstånd.

Jag kommer skriva en artikel om spelet Slay the Spire (2018) så småningom. Jag har spelat det under morgonen. Det är ett kortspel där spelaren tar sig igenom dungeons för att möta bossar. Korten representerar anfall och försvar etc. Det är ett taktiskt spel med enorm variation. Komplicerad patiens.

E lekte att han var super-E när jag spelade. Det var fint. han dansade runt, runt iklädd mantel och ögonmask. Jag vill vara en större del av hans lek och hans inre. Jag vill nå honom, förstå honom. Hans lek är ofta lek som vilken barnlek som helst. Det är när han ligger på golvet och förstrött drar en bil fram och tillbaka som leken inte är som andra barns.

Tanken var att jag skulle "jobba" idag, och jag gör det inom citationstecken eftersom jag förmodligen inte skulle jobbat ändå. Jag ska påbörja en pjäs om autism. Jag behöver det. Jag behöver skriva om det för att nå in i det. Jag behöver skriva minst en pjäs till för att stärka relationen till mitt barn. Det är förstås bra, med tanke på att mina enda kompetenser är att spela och att skriva.

Men det blev inget jobb eftersom det regnar idag (ser du hur jag knyter ihop den här säcken dramaturgiskt?). H och E kunde inte ta sig ut på äventyr i skogen. Jag gick och handlade för helgen. E ville ha yoghurt och flingor. Jag köpte det. Han började skrika när jag kom hem med flingorna. "Det är fel flingor" sa H. "Vet väl fan inte jag vad som är rätt flingor, fattar du hur många flingor det finns?" sa jag. H gick och handlade.

Jag påbörjade det här inlägget, och jag har skrivit det styckvis som i smyg när de rört sig runt mig. Jag vet inte hur H ser på att jag skriver om oss igen, att jag tänker dokumentera allt, fläka ut mitt liv. Det spelar ingen roll vad hon tycker. Jag har tagit mig till den här punkten, och den här gången kan ingen hindra mig, som senaste bloggen jag släckte ner för att jag kränkte hela avdelningen på mitt nya jobb.

Jag borde ha glatt mig åt att ha 500 nya klick på bloggen. Istället gav jag en offentlig ursäkt efter ett produktionsmöte. Förlorar jag ett jobb för att jag skriver, då får det vara så. Blir någon kränkt för att jag skriver, då får det vara så.

Jag skriver. Det är jag. Jag är här nu.

Fel flingor.

#autism #familjeliv #väder #skriva #attskriva #barn #barnmedproblem #problembarn #sär #särskildabehov #livet #pappa #pappablogg #flingor #mamma #anteckningar #jobbigt #slaythespire #superhjälte #hjälte #feminist

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229