The Legend of Zelda - 1986 - NES

En jul fick jag ett hårt paket som innehöll ett Nintendospel som glimmade som riktigt guld. Det var det finaste jag någonsin sett, men när jag skulle spela spelet förstod jag det inte. I besvikelse slet jag ut den vackraste spelkassett jag någonsin sett. Jag var van vid att hoppa över Goombas och sparka sköldpaddsskal, kanske krypa ner i ett rör och plocka mynt, men det här spelet var ju som att titta ner från himlen och bara springa hit och dit utan att komma till en målflagga!

Jag lät spelet ligga.

Framåt våren försökte jag socialisera med mina klasskamrater, men de svarade bara "Sluta prata om ditt Super Mario!" "Näe, varför då?" tjurade jag. "Du spelar alltid gamla skitspel som ingen bryr sej om!" sa de då. "I helvete heller!" skrek jag och försökte rusa därifrån, men blev stoppad "Zelda är inne, Mario är ute, fattar du!?" sa de. Jag släntrade ner till gungorna och sparkade förstrött i den hårda jorden under, där jag svängde hit och dit, såg de andra barnen gå in när klockan ringde. Själv nynnade jag melankoliskt på The Final Countdown som toppade listorna.

Hemma igen, låtsat oberörd tryckte jag åter in The Legend of Zelda i mitt Nintendo. Plötsligt fadade tonerna av Europes listetta och ersattes av någonting så mycket vackrare. Det var som att jag inte riktigt hört musiken förut, men plötsligt var den där. Jag fortsatte lyssna och lät texten rulla, började förstå mer av spelet.

Jag tryckte på start och var inne i Hyrule i jakt på rupier, hjärtan, älver, hittade snart mystiska hålor och slott, upptäckte stenar som gick att flytta på, hemliga dörrar med spännande skatter. Bättre vapen, pilbågar, bomber och bumeranger i en värld där jag var fri att röra mig som jag ville.

Plötsligt såg jag begränsingen som en flaggstång kan göra på slutet av en bana.

Jag läste manualen, tittade på kartan över världen så snart mina föräldrar förstörde stämningen genom att påminna om att det kanske var dags att göra någonting annat än att spela hela jävla tiden.

Jag hade ett uppdrag, åter att rädda en prinsessa, men den här gången var det inte lika lätt. Den här gången gällde det prinsessan Zelda och hon hade sett till att lägga ut åtta bitar av en magisk triforce vars bitar jag, i rollen av Link, var tvungen att återfinna för att kunna rädda henne från den grymme Ganon, självaste mörkrets härskare.

Hela spelet, musiken, storyn, spelvärlden och dess mysterier. Allt var som magi genom teverutan. Det var ett episkt äventyr. Ett äventyr som varade flera veckor, i minnet år. På många sätt har äventyret aldrig slutat. The Legend of Zelda är en stor anledning till att jag sitter här och skriver min krönika idag. Den guldfärgade spelkassetten lämnade ett korn av guld inom mig, en känsla kring spel och dess historier som påminner om förälskelse.

Efter att ha spelat The Legend of Zelda spelade jag det igen och igen. Sedan dess har jag aldrig varit rädd för att ta mig an ett spel vars grund jag inte känner igen. Tvärtom ser jag på det med nyfikenhet.

The Legend of Zelda öppnade upp för att diskutera spelets problem utanför spelet. Det var nödvändigt att kommunicera och vara social i verkligheten i en tid då internet inte existerade. Det var nödvändigt eftersom det skulle varit svårt att klara hela spelet på egen hand, utan minsta tips från andra. Med The Legend of Zelda kom vi på skolgården att leva lyckliga för resten av våra liv. Åtminstone för resten av återstoden av lågstadiet.

Somliga hävdar att The Legend of Zelda är ett rollspel, ett RPG. Det är det inte. The Legend of Zelda är ett actionbaserat äventyrsspel, sett från ovan. Det handlar om att hitta saker i en ganska specifik ordning för att ta sig fram, snarare än att levla. Det går också att diskutera om The Legend of Zelda är open world eller inte. De flesta skulle nog påstå att det är det, då världen är obegränsad att röra sig i, men jag skulle nog hävda att spelet är en skimär av open world. Storyn går inte framåt om spelaren inte gör saker och ting i rätt ordning. Jag skulle våga gå så långt att jag tjafsar emot skaparen, Miyamotos vision om ett icke-linjärt spel och säga att storyn fortfarande är linjär. Det går inte att spöa Ganon och sedan söka efter bitarna till triforcen. Det går inte ens att hitta bitarna till den där triangeln i vilken ordning man själv önskar.

Men Miyamoto var i mina ögon en stor skapare, rentav en hjälte. Som jag påpekat älskar jag spelet innerligt. Miyamoto hade dessutom ännu större planer för spelet. Från början var det tänkt att det skulle ha futuristiska element i en parallell dimension mot den fantasy spelet nu ligger i och att den triforce som hjälten letar efter skulle bestå av datachip, att hjälten genom tidsresor skulle bli länken mellan fantasy och science fiction. Därav kom han att få bära namnet Link.

Prinsessan Zelda fick sitt namn av Zelda Fitzgerald för att Miyamoto gillade hur hennes namn lät när det kom över läpparna.

The Legend of Zelda var det första spelet som såldes i över en miljon exemplar. Det hamnade i Guinness World Records Gamer's Edition med fem världsrekord. Bland annat som det högst rankade spelet någonsin, och som det första spelet att använda sig av batteridriven sparfunktion, så länge man kom ihåg att hålla inne reset innan man stängde av strömmen på sin konsol förstås.

#gaming #retro #zelda #link #äventyr #nintendo #nes

Se mig spela första "slottet" då jag för första gången sedan 1990-talet spelar spelet igen
  • 1986

Gillar

Kommentarer

IP: 2a01:4f9:4a:276d::2