The Fifth Element - 1998

Året efter filmpremiären släpptes spelet, den futuristiska kärlekshistorian, i en tid då polygonernas kanter var så skarpa att de stack i ögonen 

När eftertexterna rullade i biomörkret var jag förälskad. Jag var kär i Milla Jovovich. När jag lämnat biografen, gått till Södra torget i Borås och satt mig på buss 203 med riktning mot den lilla ort där jag växte upp slöt jag ögonen. Bakom mina slutna ögon såg jag framför mig hur Leeloo skulle komma störtande genom busstaket, jagad av Boråssnuten, hur jag skulle rädda henne och hur hon skulle följa med mig hem till mina föräldrar och sova med mig i mitt pojkrum.

Sen skulle hon rädda mig, kanske visa mig den kärlek jag törstade efter.

Jag älskade inte bara Milla Jovovich. Jag älskade Luc Besson. Jag älskade Bruce Willis. Jag älskade den där operan. I slutscenen hade jag pressat tillbaka tårar för att inte röja mitt balla tonårsjag.

The Fifth Element var min favoritfilm 1997.

Och det är mysigt att sitta och tänka tillbaka på sin ensamma tonårsbånge i biomörkret, men det är inte det jag ska göra nu. För nu är det spelet The Fifth Element jag ska skriva om.

Det finns miljöer som påminner om miljöer i filmen, och karaktärerna Leeloo och Korben är förstås med. Så även Ruby, som någon sorts presentatör inför uppdragen. Korben är tungt beväpnad och Leeloo fungerar som smidig närkampsninja (för du minns väl den där operascenen som är korsklippt med koreografiskt våld?).

Korben är lite som man kan vänta sig. Han är klumpig, tyngd av polygoner som kanske kan förklaras med muskelmassa. Han använder skjutvapen vilket skulle kunna vara en underlättande sak, om det inte vore för den där jävla kontrollen som är i vägen och gör spelet i det närmaste omöjligt att bemästra. Han kan dyka som Max Payne vilket dessvärre slutar med att han hamnar närmare sina dödliga motståndare utan att egentligen lyckas åstadkomma ett skit.

Leeloo är inte alls som man skulle kunna vänta sig. Det här är inte den Milla jag blev förälskad i. Leeloo är lika osmidig som Korben, men kan inte skjuta eftersom hon är expert på närkamp. Hon har vissa moves som förenklar för spelaren, men det är samma problem här. Kontrollen är horribel. Leeloo används mest i spelet för att lösa pussel. Hon är tjejen, bikaraktären som jobbar mest med att ta sig från punkt A till punkt B.

Redan här kanske man skulle stanna upp och kommentera grafiken. Ja, den ser fruktansvärd ut, men det är egentligen inget märkbart fel på den. Det här var nästan snygg grafik. Det jag funderar över är hur man kunde sitta där 1998 och spel efter spel tänka att "Nu kan det inte bli snyggare för nu är det nästan verkligt".

När jag drar på mig mina retrobrillor ser jag att det var en stor synd att byta sig bort från Super Nintendo. Till och med att byta sig bort från Sega Mega Drive.

Såg vi inte klumpigheten då? Såg vi inte blockigheten? För mig ser det ut som sammanvävd Atari-grafik med en större färgpalett. Jag sitter här och irriteras över själva konsolgeneration 5. Vi var uppenbarligen lost när det kommer till smak för ögat.

Hur som helst. Ruby dyker också upp i spelet och presenterar den största bristen med den här dyngan.

Den största bristen är att om man, som jag, var fullkomligt förälskad i filmen, kände man inte igen sig. Jag fattar att man behöver svängrum som spelskapare och som berättare. Spel som följer filmen till punkt och pricka är heller inte särskilt bra eftersom filmens dramaturgi inte translejtar med spelens. Men å andra sidan. Om man ändå ska balla ur och bara snudda vid filmens universum här och där, då kan man lika gärna skita i att köpa loss licensen, för den enda som blir pepp på det här är möjligtvis den stackars sate som inte sett filmen.

Därför uppmanar jag de stackars retro-satar som råkat snubbla över spelet att inte ens testa det. Se filmen istället, och om du redan sett den, se den igen och igen och igen.

Det enda som är bra med spelet är dess intro. Det kan du se nedan. Men det som syns där har inte så mycket med spelet att göra.

#gaming #filmbaserat #femteelementet #fifthelement #milla #millajovovich #jovovich #korben #korbendallas #scifi #sciencefiction #futurism #retrospel #ps1 #playstation #kär #tonårskärlek

  • 1998

Gillar

Kommentarer