Tänk om dimman inte lättar

Innehåller affiliate-länkar

Redan när jag hörde dig skrika då du kom till oss i världen, hörde jag ilskan över den trygghet du lämnade bakom dig. Din rutin hade varit att vaggas till ro till din mammas rörelser. Den här världen var någonting helt nytt, någonting du inte hade gått med på. Du kom ut till någonting obekvämt och traumatiskt.

Barnmorskan sa skämtsamt att du är en arg liten skitunge. Jag hörde redan där att du faktiskt var mer arg än någonting annat. Det var ett skrik som ljöd med en sådan hård klang att det bedövade mitt nervsystem. Jag blev mer irriterad än att känna den där anknytningen.

Det slutade inte efter det. Det slutade aldrig. I fyra år har vardagen svajat mellan lugn och utbrott, utbrott som en inte alltid lyckas förutse, för det kan bero på att en för andra dold harkrank sitter på fönsterrutan utanför när du äter. Det kan bero på att någon råkar slicka sig själv på fingret. Det kan bero på att den som regisserat den film på Youtube som du vill se, inte är regisserad så som du vill. Det kan bero på att du i verkligheten inte kan blåsa upp en ballong, sätta dig på den och lyckas flyga. Vad det beror på kan skifta mellan dagar, tider, humör, vilka som är närvarande i rummet.

Det finns alltid en närvarande rädsla för utbrottet.

Jag är arg på dig. Jag är så ofta arg på dig. Jag vet att det inte är ditt fel, eller att det är ett fel, men jag vet inte hur jag ska hantera det.

Idag kom beskedet att din diagnos är autism typ 2. Det var skönt att få veta det, för jag har alltid sett oss som svaga föräldrar på väg mot sammanbrott, att det har rört sig av smärre tendenser till någonting som vi inte vet vad det är. Att vi har varit dåliga föräldrar, och att den blick vi fått av andra är en bekräftelse på vår uselhet.

Med beskedet vet jag att vi är de starkaste föräldrarna jag känner. Vi har haft våra svårigheter, och ibland har det känts som att kärleken övergått i hat, men vi har tagit oss igenom, hittat lösningar. Gått vidare, börjat om, börjat, om, börjat om. Provat någonting nytt. Repetition.

Vi var ofta i skogen när jag var föräldraledig. Ofta är vi fortfarande i skogen. Vi är i skogen. Vi är i en miljö som är föränderlig för varje steg, med nya hinder att bestiga, med nya hemliga skrymslen att utforska. Vi rör oss genom snår och ser all skönhet, vi trampar vidare, mot en sol som lyser genom dimman bortom alla massivt hotfulla träd.

Vi kommer aldrig komma ur dimman, men nu när vi fått papper på det, känns det som att vi fått en kompass, och att vi med pappret får rita vår egen karta, vilket vi redan försökt göra under alla år. Glöm det där med att träna på att bete sig vid matbordet, glöm det där med varierad kost. Vill han ha chips, får han chips. Glöm det där med att barskt påpeka ett ostädat rum, nej, såhär. Glöm allt som har med det där vanliga sättet att vara förälder på, allt du själv fått till dig som uppfostran från dina egna föräldrar. Glöm allt det.

Nu börjar vi om. Nu är vi tillåtande. Nu är vi gränslösa. Nu struntar vi i vilka materiella ting som går åt på vägen. Nu skiter vi i vår hygien. Nu försöker vi bara andas när utbrotten kommer på offentlig plats.

Och alla föräldrar som inte har ett barn med autism, men som ändå känner att de har råd att komma med. Glöm det. Inte med mig. Jag har fått så mycket råd. Min pappa stannade bilen en gång för att förtroligt säga "Du ska veta det att det är här det börjar", menande att det kommer gå åt helvete om jag inte sätter mer gränser. Kollegor som sagt att "Alla barn är ju olika", menat att mina funderingar förmodligen beror på att jag är en för slapp förälder för att kunna hantera vilket random barn som helst. Eller alla som tröstande sagt att "Jag kan tala om för dej att han inte har någon diagnos för min dotter, hon vägrade äta sin macka på morgonen hon med". Alla ni, ni fattar inte skillnaden mellan barn och barn med särskilda behov.

Vi kommer alltid ha dimman framför oss, men jag hoppas att vi kommer fram till ett rätt sätt att hantera det här, ett rakt och fungerande sätt, upplyst och med skyddsräcken.

#autism #autismtyp2 #barn #pappablogg #åretsblogg #dimma #rädsla #mörker #skog #föräldraledig #förälder #råd #tips #ilska #träd #uppfostran #barnuppfostran

Gillar

Kommentarer