Super Mario Bros. 3 - 1988 - NES/GBA

Det bästa med en trilogi inom spel är att uppföljarna nödvändigtvis inte suger

Nej. När det gäller Super Mario Bros. 3 stämmer det verkligen, det där att det inte suger.

Jag har ett minne av att jag och min barndomskompis Thomas, som vanligtvis ägnade somrarna åt att läsa travar av berättelser från Ankeborg, på något sätt kom över en piratkopia med åtta spel i ett, varav Super Mario Bros. 3 var ett av dem.

Spelet var så omedelbart tilltalande och bra att jag förutsatte att det berodde på att vi fått tag på den där heliga graalen som var piratkopian. Det kunde inte finnas ett så bra spel till Nintendo? Visst fanns det bra spel. Jag satt fortfarande hemma med Super Mario Bros. 2 (1988), men det här? Det här var vad jag skulle kalla balanserat, om jag då haft gaming-vokabulär för vad jag upplevde. En perfektare kontroll fanns inte.

Vi spelade, om och om och om igen. Vi kom till sista banan, men klarade det aldrig. Möjligen har Thomas klarat det idag, men jag har aldrig varvat Super Mario Bros. 3.

Jag vill nog inte varva Super Mario Bros. 3.

Nej, det är ett spel som gärna får vara ovarvat. Jag vill aldrig bli färdig med det. Spelet är en perfekt symfoni, en underbar avslutande del av en av världens bästa trilogier (vad visste vi om fortsättningen på den tiden?). Detta var slutet på en era. Den sista delen. Den perfekta avslutningen.

Mario (och för all del Luigi) kunde nu förutom eldblomma iklä sig tvättbjörnen, hammer-bro-dräkten, groddräkten med mera, och kunde glida på röven i sluttningar för att spöa fiender, kunde flyga, allt på banor proppade av hemligheter och påskägg, med en kontroll som var helt perfekt. Super Mario Bros. 3. var ett spel som jag inte ens kunde bli förbannad på, trots tidens problem med aggressivitet när det kom till just spel.

Jag kunde nämligen aldrig skylla mina misstag på någonting annat än mig själv, eftersom jag som spelare hade full kontroll. Allt som gick åt helvete kunde helt enkelt inte skyllas på spelet.

Spelet är uppbyggt på sju världar, där varje värld har en minimap, en karta över de banor som behöver klaras för att ta sig till det flygande skeppet där Bowsers minions befinner sig. Vid game over kan man välja continue, men det där skeppet flyger iväg och placerar sig någon annanstans på minikartan. Det är en tjusning i spelets exteriör, eller övervärldskarta eller vad man ska kalla det. Att spelet förändras mellan omgångarna, att man inte behöver klara alla banor, att man bara behöver klara de banor som står i vägen för det där flygande skeppet.

"Spelet är uppbyggt på sju världar, där varje värld har en minimap, en karta över de banor som behöver klaras för att ta sig till det flygande skeppet"

Det finns bonushus och en form av enarmad bandit-spel. Det dyker upp ett memory med bonusföremål vart 80:tusende poäng.

Man känner sig fet på extraliv från en början, som ett gäckande F2P-spel, som håller dig kvar, men det kostar/kostade inte ett skit utöver priset på spelet. Likt ett bra arkadspel skulle det visa sig att du behöver varje extraliv för att komma riktigt långt och ha en chans.

Varje värld i spelet är genomarbetad och har sitt tema.

I tvåspelarläge kan du battla din bror och få bonusföremål som player2 sitter på i ett game of Mario Bros. (1983)

Det finns absolut ingenting negativt att säga om spelet, och kritiker för tiden höll med. Någon gav det 98 poäng av 100, en annan sa att det är omöjligt att sluta spela såvida inte brandlarmet går, en tredje sa att det är det bästa spelet som någonsin gjorts, en fjärde att det utklassade Super Famicom's (den japanska varianten) Super Mario World, en femte sa det, en sjätte det. Det fanns inte slut på lovord.

Nintendo hade skapat det bästa spelet någonsin.

Det var så flawless att jag blev smått deprimerad. Fanns det ens någonting nytt för mig att upptäcka? Hur många år skulle det ta? Finns det ens något spel som idag slår Super Mario Bros. 3. för mig? Jag vet inte. Jag tror att jag åtminstone blev mätt här, runt 1990, på plattformsspel.

#gaming #retro #supermario #mario #nes #nintendo

Läs om fler spel i serien här

1/3

2/3

3/3

Hör och se mig spela mig både berusad och sjuk!

  • 1988

Gillar

Kommentarer

Nathalie Sjögren,

Det här spelet kommer jag ihåg. Min granne hade det och vi spelade det massor. Eller - han spelade och jag tittade på, för det tyckte jag var roligast. 😊 Och jag gillade det verkligen.

www.nathaliesjogren.se