Super Mario Bros. 2 - 1988 - NES/SNES/GBA

Ett spel som jag längtade efter så länge att jag började drömma om Mario i 2D

När Super Mario Bros. 2 äntligen släpptes spelade det ingen roll hur mycket jag tjatade om att mina föräldrar skulle köpa det. Jag hade nämligen bitit mig fast med en grävlings styrka i armen efter att jag blivit game over i Metroid (1986), och när mina föräldrar undrade hur det var fatt vräkte jag handkontrollen åt helvete.

Jag led av svåra aggressionsutbrott under tiden för spelets release och hade bland annat hotat min bror med brödkniv när jag dog mot Bowser i Super Mario Bros. (1985) på 6-4:an.

Därför ville mina föräldrar absolut inte att jag skulle ha Super Mario Bros. 2 och det spelade ingen roll hur dyrt och heligt jag lovade att aldrig bli arg om jag bara fick spela det.

Mina kusiner hade spelet, men de hade fått hårda restriktioner om att inte ta med det hem till oss. Men en kväll när mina föräldrar inte var hemma kom min kusin ändå på sin lätt trimmade Push Dakota med spelet på pakethållaren. Jag fick inte spela mer än några minuter, och jag blev i övrigt tillsagd att bara hålla käft och titta på när mina kusiner och bröder spelade.

Efter det började jag drömma om Birdo, en mellanboss som spottar ägg. Jag började drömma om Mario. Jag började drömma om de oändliga möjligheterna i spelet då man kunde spela som Mario, Luigi, Toad eller Peach, som alla hade sina egna egenskaper för att tackla banorna. Okej. Möjligheterna var inte oändliga. Men de var fler än till många andra spel jag dittills spelat, i synnerhet fler än till andra plattformsspel.


"Efter det började jag drömma om Birdo"

Super Mario Bros. 2 var magiskt. Det var som ett helt eget spel.

Jag visste det inte då, men självklart var det som ett helt eget spel. Jag spelade inte Super Mario Bros. 2. Jag spelade Doki Doki Panic (1987). I efterhand har jag känt mig snuvad på verkligheten. För nu vet jag att jag då inte ens fick tillgång till den verkliga uppföljaren till ett av mina favoritspel.

Anledningen till att jag inte spelade Super Mario Bros.: The Lost Levels (1986) var att Nintendos kontor i USA avgjorde att det var alldeles för svårt för att publiken skulle uppskatta det. Dessutom drog det ut på tiden, då The Lost Levels hade några år på nacken och i princip såg ut som sin föregångare. Publiken hade helt enkelt inte tagit emot det som ett snyggt, nyskapat spel. Därför fick vi en variant av Doki Doki Panic, ett spel där ett arabiskt tema bytts ut mot någonting som liknade Marios värld. Karaktärerna Mario, Luigi, Toad och Peach var egentligen Imajin, Mama, Lina och Papa.

I Doki Doki Panic behöver spelaren klara varje bana med varje karaktär. Detta var någonting man tog bort till Super Mario Bros 2. för att minska på svårighetsgraden. Allt detta säger ganska mycket om japanska gamers för tiden, kontra västerländska. Vi ville ha det tillrättalagt. Vi vill oftast fortfarande ha det tillrättalagt.

Allt för att jag skulle luras tro att jag hade oändligt med möjligheter. Allt för att jag inte skulle mörda min bror med en brödkniv.

#gaming #retro #supermario #nintendo #nes

Läs om fler spel i serien

Se och hör mig spela spelet 30 år efter dess release

  • 1988

Gillar

Kommentarer