Sonic the Hedgehog 2 - 1992 - Megadrive/Android m.fl.

"Jaha, roligt" muttrar jag sarkastiskt när jag tvingar mig själv att spela uppföljaren till ett spel jag tidigare mer eller mindre sågat

Sonic är tillbaka i ännu ett spel som har exakt samma plot som sin föregångare från 1991. Dr. Robotnik vill åt kaosemeralderna, och av den anledningen(?) har han kidnappat och förslavat alla fluffiga och gulliga djur. Det finns dock vissa skillnader mellan spelen.

Robotnik planerar, utöver sina redan onda handlingar, att bygga en beväpnad rymdstation under namnet the Death Egg, vilket är en parodi på Star Wars the Death Star.

På resan har Sonic nu fått med sig Tails, en påhängsen sidekick, vars bakgrund helt enkelt är att han idoliserat Sonic sedan barnsben. Ja, Tails är könsbestämd. Hans fullständiga namn är Miles "Tails" Prower, och det är tydligen viktigt att denna fiktiva räv är en pojke och att spelaren med sin egen fantasi inte får göra den avgränsningen.

Sonic har snopp. Tails har snopp. Ingen i Sonics universum har snippa.

Jag ska inte haka upp mig på det nu, men tycker för övrigt att det är värt att poängtera över huvud taget inom kultur i stort. För mig personligen med spel då min ena dotter, Amy, är gamer och då min andra dotter, Judith, ska få möjlighet att bli gamer.

Det är dock fortfarande 1990-tal, så jag lär gå hårdare åt den här punkten (lite då och då), ju närmare moderna tider jag kommer.

I övrigt är jag positivt överraskad av Sonic the Hedgehog 2, i synnerhet då jag i princip smutskastade dess föregångare, där jag också har för mig att jag med domedagsstämma sa ungefär att serien aldrig riktigt lyfte. Jag hade fel.

Trots att allt är igenkännbart från Sonic the Hedgehog (1991), och trots att kontrollen i stort är densamma, finns det detaljer som gör att denna uppföljare blir skönare att spela. Dels känns det som att spelet flyter på mer smooth, och dels har jag mer kontroll över den blå igelkotten (och hans rävpolare). Jag kan också krypa ihop till en liten speed-boll och med ett knapptryck katapulta mig framåt i superfart.

Banorna i spelet känns mer fantasifyllda och det händer grejer lite överallt. Ibland tappar man kontrollen och far hit och dit i svindlande backar och flyger runt i loopar, men det blir en skön känsla.

Det är okej att dö i slutet av den där berg- och dalbanan som spelet stundtals blir. Jag imponeras av att spelet, trots sina år på nacken, just kan kännas svindlande i dess snabba pace.

En av mina favoritbanor i Sonic the Hedgehog 2, en bana där jag i mycket kontrollerar spelet genom att använda Sonic som en flipperkula, har helt klart öppnat upp för ett av mina minst omtyckta spel i serien, nämligen Sonic Spinball (1993).

Sonic the Hedgehog 2 är ett kärt återseende och har möjlighet till split-screen där två spelare kan spela samtidigt och på så vis, på varje bana, befinna sig på olika platser samtidigt, vilket i det här läget av spelhistoria är ganska unikt.

"...en bana där jag i mycket kontrollerar spelet genom att använda Sonic som en flipperkula..."

Jag förtjusas över möjligheten att spela spel som i princip är lika, men som ändå kan skänka så olika lite/mycket spelglädje. Det gör mig positivt inställd till att fortsätta harva spelhistoria och att prova allt.

Sonic the Hedgehog 2 blev det näst mest sålda spelet till Sega Megadrive, slagen av sin föregångare Sonic the Hedgehog.

Min version är köpt här via Steam. Upplägget i grafik, att försöka tillföra en vardagsrumskänsla med tjockteve (i mitt tycke ett misstag) är anledningen till att mina screenshots blir konkava.

Läs om fler spel i serien här

Dessvärre slutade mitt headset nyligen fungera, varför jag inte har något gameplay att presentera. Ett nytt headset är dock på väg.

#gaming #retro #spelkrönika #sonic #sega #megadrive #plattform

  • 1992

Gillar

Kommentarer