Skruvpasta eller maffiafarsa

Innehåller affiliate-länkar

Jag ligger bredvid E, klappar honom, nynnar, med en snäcka i örat. Lyssnar på dagens nyheter för att komma ikapp med vad som händer utanför våra väggar, utanför vår lilla värld. Jag hör att det pratas om att kanske rota i vraket efter Estonia. Kanske/kanske inte röra i gravfriden. Jag hör om vad som kanske/kanske inte är hedersrelaterat våld i Mölnlycke. Mer tar jag inte in. Jag ser hans ögonlock bli tyngre och jag vet att ögonblicket ögonen sluts är han i djup sömn. E älskar att sova.

Jag blir sittande vid sängkanten, har fortfarande svårt att ta in beskedet. Ingenting är egentligen förändrat. Vi är som vi alltid varit. Jag är mjukare. Jag är snällare, som att han har feber och att jag är lite len. Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen.

Du har alltid varit så nära mig, men ändå verkar det som att du är så långt borta.

Jag vet inte vad jag ska göra med det här, med informationen. Autism typ 2. Jag vet inte vad det innebär. Egentligen. Det låter bara som så mycket svårare än vad jag föreställt mig.

Fortfarande uppfattar jag det som Vadå autism? Han har ju humor. Han förstår andras känslor, eller? För jag är inte påläst. Jag vet inte vad autism innebär. Jag misstänker att jag har förutfattade meningar kring tillståndet. Tillståndet? Det är ingenting övergående, kan jag få in det i mitt korkade pappahuvud?

Vi har ett barn till. Får inte tappa fokus på henne. Hon har valt det här lika lite som oss, och hon är yngre. Hon borde vara i större behov av vår uppmärksamhet.

J ville ha en bulle och ett glas mjölk när vi kom hem från förskolan. E ville titta på shredder-film på Youtube. "Pappa sitta här, pappa sitta här!" skrek J i längtan efter att bara få vara med mig en stund. Hon, jag, bullen och mjölken. Han skrek att det var fel film, att det var reklam, att han inte ville äta. Jag var tvungen att flänga till honom hela tiden, passa upp. När jag slutligen satte mig bredvid J låg hon med huvudet på bordet, tyst. Jag rörde vid hennes arm. Hon ryckte den till sig. Hon gör så när hon fått skäll eller känner sig kränkt. Inte en tår, bara tystnad och ledsnad.

Jag hade tänkt gå på seminarium för barnteaterakademin, men det var föräldramöte på förskolan. På J:s avdelning.

En förskolesal med uppställda stolar och en film om vad förskolan gör för barnen. Jag tog inte in någonting, satt tyst och kände mig obekväm med alla föräldrar. Försökte som vanligt tänka på att inte korsa armarna, då jag hört att det är en försvarsmekanism. Så var det dags för mingel. Barnens föräldrar har bondat, grupperat sig. Jag står utanför. Jag vill inte tillhöra, men det stör mig att folk pratar med varandra. Det stör mig för det sätter fokus på att jag står för mig själv. Jag kan inte smälta in i den ensamhet jag trivs i, eftersom situationen kräver att jag ska mingla.

Är jag som E? Är det såhär han känner? Jag har inte autism, det vet jag, men är min smärre sociala fobi besläktad med den enorma sociala fobi han känner. Jag satte mig in i det. Gick runt, från rum till rum. Tillät mig vara obekväm. Ställde mig opassande nära andra, helt tyst. Bara för att.

Jag såg bilderna som barnen ritat. Jag hittade en bild som J ritat. Hennes bästis, hon har en sådan, hade ritat bilder som täckte halva väggen. Hennes var titulerade "stenar" eller "pappa och stenar" eller "stenar och träd". Jag fnissade för mig själv, betraktade verken som på ett museum.

Jag trodde alltid att jag hatade barn, att jag hade svårt för barn. Egentligen har jag svårt för föräldrar. Jag gick därifrån utan att säga ett ord till någon.

"Ska du ha en macka då?" "Jag vill bara ha chips" "Ja, det kommer du få på fredag, men du, vi kan leka att flingorna är chips?" "Chips" "Vill du det?" "Chips" "Alltså flingor som chips, vi kan leka det" "Nej" "Nej? Okej, men är du inte hungrig, hungrig i magen?" "Nej" "Vill du ha pasta då? Du kan få pasta till frukost?" "Pasta" "Skruvpasta" "Ja" "Ja" "Men du får inte prutta pappa" "Jag lovar, tummis"

E är selektiv i sin kost. Han tycker ibland om pasta. Ibland tycker han om nuggets. Ibland gillar han korv. Han vill bara dricka vatten. Psykologen sa att vi ska undvika att ge chips eller godis som belöning. Det har vi i stort alltid gjort. Jag förstår inte hur han växer, att han ändå är ganska kraftig i kroppen.

Lämning. På väg till förskolan lyssnar jag vidare på gårdagens Studio ett, för att höra vad som händer utanför vårt lilla samhälle, vår lilla värld. Vid grinden till J:s avdelning står två illmariga ungar, en av dem flinar mot E. "Är han" börjar den ena ungen med ett flin. Jag spänner blicken i ögonen på femåringen. Min blick kan få en tungviktare att bli osäker. Jag har använt den många gånger. Nu spänner jag den rakt in i ögonen på en snorunge på fem år. "Kan han, är han, kan han" stammar ungen, och jag skiter i om ungens mamma står precis där. I mammans värld kanske hon ser det som att hennes fittunge är lite social och trevlig, men jag känner igen det där flinet. Jag hade det själv som barn. Jag var själv en fittunge.

E väntar på mig utanför dörren när jag lämnar J. När jag kommer ut ser jag den andra ungen stå och flinglo på E på avstånd. När vi rör oss åt det hållet hör jag "Nu kommer han" Det har alltså börjat. E är märkt. Utpekad.

Jag har förvisso tendenser till social fobi, men eftersom jag valt, ja, jag har valt. Eftersom jag valt att vara ensam betyder mina nära så mycket mer för mig. Min familj och de få vänner jag har betyder allt. Ingen jävlas med någon som jag anser står mig nära. Ingen. Jag skiter i alla andra, men när det kommer till de som tillhör mig. Ingen tillhör mig som ett materiellt ting. Det är inte det jag menar. De som tillhör mig, den där auran som är en förlängning av mig, mina vänner, min familj, är skyddade av mig så långt jag kan gå i mitt beskydd.

Jag minns särskilt två detaljer kring det här med familjen när jag växte upp. Det ena är när jag var liten, kanske åtta. Jag hade fått en smäll på käften och berättade det för pappa. Nästa gång min antagonist, tillika vän, kom hem till oss, tog pappa tag i honom och sa att nästa gång det hände skulle han, farsan, ge igen. Det var lite skämmigt i stunden, men efteråt sa pappa att "Vi är inte som andra, vi är Corleone" för han hade sett Gudfadern på teve kvällen innan. Jag var otroligt stolt över det.

Det andra var när jag i tonåren blev fysiskt mobbad och samtidigt försökte tillhöra det där gänget som misshandlade mig på rutin. När farsan kom för att hämta mig vid ett tillfälle, blev jag spöad vid vägkanten. Farsan klev ur bilen. De sa att vi kör karate, att det var en våldslek. Att alla var med. Jag kunde inte säga någonting. Farsan började måtta sparkar mot mig, till deras skratt och förtjusning. Han gjorde osmidiga rundsparkar. "Så" skrattade han, "kom nu så åker vi hem". Han sa ingenting om det. Han var rädd för tonåringarna. Han var rädd för mina plågoandar.

Jag tror aldrig jag haft så lite respekt för någon som jag hade då.

Men jag kommer hålla fast vid det stolta jag tog med mig som barn. Jag är som Corleone, och ingen fuckar med min famiglia.

#autism #familj #maffia #gudfader #förskola #corleone #gudfadern #mobbare #mobbad #afzelius #typ2 #plågoandar #bullar #bullarochmjölk #socialfobi #social #associal

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229