Phoenix (1980)

Phoenix är en Invader-klon, men det behöver förstås inte vara någonting negativt med det

Det fanns inte så många andra koncept att köra på för tiden kanske. Det verkar ha funnits fyra huvudgenrer. Space Invaders-skjutare, Sport (som Pong), Farkost i rymden (som Asteroids) eller Labyrint (som Maze Craze). Men att koncepten är få gör inte så mycket. Inte om man, som jag, fascineras av spelhistoria och dess utveckling.

I varje koncept ryms i princip oändliga versioner av den ena eller andra klonen, där klon kanske borde skrivas med citationstecken. Phoenix är kanske inte världens mest innovativa spel, men som shooter tycker jag det är utmärkt. Kontrollen är följsam och skön och efter ett tag börjar man inse att man själv har kontroll på att värja för fallande projektiler.

Det finns en bandesign med tre typer av banor vad jag kan se.

Jag fnös när jag såg på howlongtobeat.com att spelet skulle ta 38 minuter att klara av, för jag trodde inte att det gick att varva. Det brukar inte gå med spel från den här tiden, eftersom spel från den här tiden baseras på high score. I de fall skulle kanske jag gå med på att man har varvat spelet när man kommer till en kill screen. Men Phoenix går att varva.

För mig tog det tio minuter, och du kan se det nedan. Jag kom förstås in i ett fokuserat mode ungefär samtidigt som min treåriga son skulle bajsa på pottan. För att göra en lång historia kort har grabben haft svårt att skita på pottan sedan han fick en lillasyster, så nu måste han lära sig igen. Därför blev jag också spänd mitt i mitt gameplay.

Hur som helst! Jag gillar Phoenix, och jag har spelat det på onlineemulatorn virtualatari.org.

#retro #gaming #spelkrönika #letsplay #spaceinvaders #invaders #rymd #skepp #farkost #pangpang #pang #rymdskepp #aliens #utomjordingar #atari #atari2600

  • 1980

Gillar

Kommentarer