Min son har förmodligen autism

Den här bloggen kanske inte bara behöver handla om spel. Den här bloggen kanske kan handla om allt.

Jag känner att jag är på väg att hitta tillbaka till kraften att skriva. Att skriva någonting med mer substans. Inte för att spel inte har substans för mig. Spel är viktiga för mig och har absolut substans. Det är någonting av det viktigaste i mitt liv, men jag känner mig klar (för tillfället) med maniskt rabblande av spel och spelhistoria.

Det händer så mycket annat i mitt liv.

Nyligen har vi fått bekräftat genom utredning att vår son med största sannolikhet har diagnosen autism.

Ovan: E spelar Super Mario World. En let's play med tal.

Jag går fortfarande med hopp om att det inte är en diagnos, att han är normal. Ja, jag säger normal fast jag vill påstå att det inte är något fel på att ha autism. Det är fel. Det är fel att det inte är något fel på att ha autism. Det är ett stort jävla fel, och det förpestar känslan av att någonsin kunna leva normalt igen.

Var det därför jag slutade skriva pjäser? Varför blev trycket för högt för mig? Egentligen?

Idag var vi vid en lekplats inte långt ifrån där vi bor. Han vägrade cykla in på själva lekplatsen eftersom ett annat barn var där med sin mamma. Jag sa det vanliga "Hejhej!" och hon svarade på samma sätt. E började skrika, ville gå till en annan lekplats.

J, hans lillasyster ville bara gunga, men efter tre-fyra sving i gungan tog jag fram mackor som jag hade tänkt att vi skulle äta eftersom aptiten brukar vara bättre utomhus. E vägrar för tillfället äta. Han vägrade äta. Jag och J åt våra mackor och jag slängde bryskt ihop all shit i väskan. "Jaha, nä, men då går vi väl då!" snäste jag och gick med J före E, ville straffa honom för att han betedde sig så som han alltid beter sig. Socialt missanpassat. "Pinsamt för fan" muttrade jag och E började skrika bakom oss. "Nej, du vill ju inte vara med andra, så du kan ju cykla där bakom oss!" Jag ångrade mig direkt, men det är så ofta jag hamnar i det där. Kan inte hindra ilskan.

Ofta har jag tänkt "vad är det för fel på dej?" och ofta när det där kommer över mig, går en skugga genom mitt medvetande och dagen förstörd.

Det blev förstört idag också. Det blir en spiral. Vi blev sittande framför Youtube och jag fortsatte gå runt och snäsa, tappade snart humöret på J också. Strax började de slå på varandra och skrika och lika snart var jag där och höll dem ifrån varandra hårt och skrek "Vi slåss inte här!" och jag släppte inte greppet, "Här kramas vi!" och så försökte jag som en lunatic krama mina barn som nu var rädda för mig.

Det är ett helvete.

Jag vet inte hur en gör, och mina tankar går till flyktbeteende. Jag vill inte vara kvar. Jag valde inte det här jävla livet, tänker jag. Vad fan ska jag med barn till?, tänker jag.

Det bästa jag gjort på senaste tiden är att gå ifrån det där jävla tvätteriet jag jobbade på, att bli arbetslös. Den dagen jag kom hem utan jobb var den bästa på flera år, även om jag fattar att jag behöver en inkomst. H var bestört när jag konstaterade att jag inte har något jobb. "Jaha? Vad ska vi göra nu?" "Inte vet jag, leva vidare?" "Du vet vad jag menar" "Jag vill inte jobba kvar där, vad fan har du med det att göra?" "Jag vet inte, vi har barn ihop?" "Ja, men då får vi väl för fan skilja oss då?"

Och så började bråket. Men det är chill nu. Jag vill såklart dra mitt strå till stacken. Jag vill såklart tjäna pengar på något sätt, men jag vet inte var jag passar. Jag passar ingenstans längre.

Idag fick jag nobben på ett uppdrag som skulle passat mig, ett som jag sökte för sent eftersom jag inte har kvar mitt nätverk och därför missade ansökningsdatumet. Det var ett uppdrag för Kultur i Väst.

Jag är rädd för att bli nobbad. Jag blev aldrig nobbad när jag levde som dramatiker. Jag hade rykte om mig att skriva snabbast, att vara på topp, att leverera. Jag behövde inte skriva cv eller ansökningar efter att jag debuterat. Det är helt nytt för mig. Jag blev tillfrågad. Jag levde på uppdrag på uppdrag.

Min verklighet ser helt annorlunda ut idag, efter tre år på ett traditionellt jobb. Jag måste debutera igen, och jag måste få in foten som blivit utestängd.

#autism #gräl #skilsmässa #barn #lekplats #socialtmissanpassad #supermario #fru #minfru #familj #familjeliv #levamedautism #diagnos #bokstavskombination #nyblogg

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229