Kung Fu Masters / Kung Fu (1984)

Kung Fu är ett spel jag som barn inte fick spela på grund av allt våld. Inte förrän brorsans kanin dog under mystiska omständigheter.

För att förtydliga var det inte jag som dödade brorsans kanin som protest mot att spelet var förbjuden frukt. Det visade sig att Hoppe dött på grund av harpest, men den sorg som följde på kaninens död var ett evigt tjut i våra föräldrars öron. Ett tjut som tydligen enbart kunde botas med att få hyra Kung Fu.

Och visst kan det te sig grymt att alla tårar vi fällt över det djurtjyrkogårdskors vi spikat och dunkat ner i komposten bredvid Hoppe torkade så snart vår far kom hem med spelet. Hoppe glömdes bort redan innan vi pluggat i konsolen, och sorgen ersattes av darrhänt upphetsning.

Kung Fu är helt klart ett spel och ett minne jag bevarar nära hjärtat, även om det inte ligger högt rankat på några listor, om det ens är ihågkommet. Det är ett plattformsspel med ytterst korta banor, även om jag minns det som att det tog en evighet för storebrorsan att komma till tredje bossen. Själv höll jag på att kissa på mig när jag klarade första. Kung Fu är egentligen ett speedrun-spel där man relativt snabbt möter boss på boss.

Även om andra säkert skulle klanka på Kung Fu har jag inte hjärta att göra det. Det här spelet tog min absoluta Nintendo-oskuld, även om Super Mario Bros. (1985) för enkelhetens skull oftast får äran för det.

Nedan kan du dels se mig försöka återskapa mitt allra första gameplay, och dels se mig idag spöa skiten ur spelet.

(för tillfället ligger mina gameplays på is, men för Kung Fu var jag tvungen att göra någonting särskilt)

#retro #gaming #spelkrönika #letsplay #åretsblogg #våld #spelvåld #kungfu #kampsport #thomas #mr.x #nintendo #nes #irem #drake

  • 1984

Gillar

Kommentarer