I skogen kan ingen höra din diagnos

1. När jag nattar E, sjunger jag Björn Afzelius "Det finaste jag vet", första versen om och om igen. Jag byter ut ord som fåglarna och vindarna mot änglarna och måsarna. Ibland byter jag ut jorden mot månen eller solen.

I fredags när jag började mixtra ännu mer och sjöng "Du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen, du är som hundarna, som katterna, som måsarna, som barnen uti världen" hörde jag hur han liksom gick från tröttma till irritation. Det var när jag sjöng "som barnen uti världen". Det slog mig att han ofta blir irriterad eller jättearg om jag jämför eller ställer honom som bild av en människa. Däremot tycks han i min mediokra cover på Afzelius bli lugn av allt som gör honom jämförbar med naturen eller dess element.

Han älskar naturen. Även om han oftast tröttnar efter ett tag är det där ute i det fria, utanför husets väggar som han tar sin plats och mår bra. H tog initiativ till att vi skulle åka till skogen i helgen. Hon är bra på sådana initiativ. Jag är inte så bra på det.

I lördags packade vi full ryggsäck med mackor, pepparkakor och mandariner och åkte till Jonsered för att strosa runt i skogen. När vi kom fram hade det börjat spöregna och den skogsstig vi hade tänkt följa var förseglad med en surrad grind. Där i gläntan betade får. J ville in och klappa. Jag försökte hitta en väg in i skogen, tills jag liksom vaknade upp. Jag blev den jag är. En grind är bara en grind. Om någon bonde pallar sig ut i ösregnet för att jiddra trespassing så får han väl för fan göra det. "Så, nu slutar vi vara Svenssons och blir Lehtonen en stund" sa jag och hivade över ungarna, kände mig som min egen pappa. Det kändes bra. Det kändes pappigt.

Direkt när vi kommit in i skogen ville E äta. Som ombytt från köksbordets stridigheter och kastande av bestick och matstrejk, glupade han nu efter mackor. Förvisso hans speciella leverpastejmackor på rund vetekaka, smörade med både smör och leverpastej, men utan att det är ränder på leverpastejen eller att smöret syns. Leverpastejen måste bredas över hela rundkakan så att inga kanter blir direkt synliga, men ändå så att det inte kladdar mot fingrarna.

J knaprade i sig pepparkakor.

Jag har själv känslan av att jag älskar att vara i naturen. Jag tror genuint att jag gör det, men när det regnar och marken blir lerigare och en unge blir förbannad på att hon inte får klappa fåren för fåren springer iväg och en annan unge står och klafsar, klafsar, klafsar i lera och skvätter ner allt och alla med gyttja, blir det där naturkärvänliga skrattet lite mer mekaniskt.

Vi hittade en smal stig, kantad av taggtråd åt båda hållen, där vi försökte hålla tillbaka ungarna från att halka i det leriga underlaget, in i taggarna. Den där känslan av natur hade övergått i en lång kö för en hägrande åkattraktion på Liseberg. Grindar kan jag hoppa över, men taggtråd. Där går min gräns. Plötsligt började jag snäsa åt J som rörde sig så jävla långsamt, som i sirap längs stigen och sen stannade för att hon hittade någon typ av bajs, kanske kobajs, jag hann inte se, för E pinnade iväg mot en till synes murken bro över någon grå vattenmassa, och regnet pissade från sidan. Sen fortsatte vi liksom uppför, uppför, till någon jävla skylt och det kändes bara som att hela den här skogen var en utstakad vandringsled. Vilket det också var, men det var inte vad jag hade sett framför mig då vi skulle åka till skogen. "Ska vi dra hem eller?" frågade jag efter ett tag. Vi vände.

E föll plötsligt ihop på marken och blev liggande, exakt så som han ibland gör när han ligger på golvet hemma, till synes apatisk och drar förstrött en bil hit och dit.

"Så, kom nu, vi ska hem, så, kom nu, kommer du, kom nu, men kom nu då!" skrek jag till slut, "Vad är det med dej? Vad gör det att han ligger där? Vad gör det dej?" pepprade H. "Jag vet inte, jag ser bara hur han ligger här ute i regnet hela natten" "Jaha?" "Jaha?" "Ja?" "Nej, jag vet inte, nej men ligg där då" och jag visste att jag var idioten i sammanhanget. Jag är den som brukar påpeka att alla ska ta och chilla lite. Det är jag som brukar vara av åsikten att stress är vanvett. Men inte nu. Inte i skogen, förlåt vandringsleden, i regnet, med leriga kläder och händer. Jag ville bara hem. "Vad har du där? Vad har du, har du, du har hittat en mask! Han har hittat en mask!" "Titta pappa! Mask!" Jag var en idiot. Jag är en idiot. Jag är ofta en idiot.

Han är så fin, min E, som jag så ofta tappar tålamodet på, som ofta får mig att fråga "Men vad är det nu?" Han hade hittat en mask, grävt fram den med sina händer, kanske frenetiskt. Han gillar maskar. Han är rädd för spindlar. Han tycker om att sparka sönder svampar. Han letar alltid efter träkojor.

En gång för längesen sa han att vi skulle hitta dörren. Dörren i stenen. Det var kul till en början, sen fortsatte han älta det, mer grinigt, vi måste hitta dörren, dörren! Dörren pappa! Dörren i stenen!

Det finns ingen jävla dörr i någon jävla sten! skrek jag till slut.

Nu kom han med masken, en lång en, dinglande. Han var stolt. Han bar med sig den.

2. Idag tog vi den närmsta skogen, den bästa skogen. Den magiska skogen. Det här var ett område vi upptäckte våren efter att vi flyttat till Floda. Vandringsleden med plats för picknick precis vid vattnet. En av den tidens söndagsfrukostar åt vi vid strandkanten, mousserande med jordgubbar hade vi också med. E låg i en liten babykorg bredvid och sov med morgonens solstrålar spelandes, som den dans lövverket bildar.

Idag var jag på bättre humör, kanske för att solen sken, kanske för att den här skogen känns hemma.

Vi hittade en tekanna som låg i vattenbrynet. Jag fyllde den med vatten och lät barnen hälla ut vattnet på en stock att plaska händerna i. De gick ner i en grund bäck, gick motströms, jag gick efter, plaskade och klafsade. Vi hängde upp tekannan i ett träd i närheten av den där kojan vi alltid besöker när vi är här, en hälsning från oss till andra som besöker samma koja, eller till de som byggt kojan.

E är i sitt element i den här skogen, även om han ibland blir tvärförbannad på mig. Det är inte hans fel. Det är jag som så länge inte begripit honom. Det är jag som dömt honom, det är jag som snäser åt honom. Det är jag som gripit tag onödigt hårt i hans arm bara för att visa att det är jag som bestämmer.

Men här blir en situation aldrig omöjlig, så länge alla är med. Nej, så länge H är med. Vi vore förlorade utan henne.

Det är någonting med luften i skogen, särskilt om hösten. Den påminner mig om min egen barndom, det luktar drakar och demoner, inte som skogslajv, för det vet jag inte. Jag var aldrig lajvare, men jag var spelledare för penna-och-papper-rollspel. Jag skrev egna äventyr, och alla äventyr jag hittade på kom jag på när jag var i skogen som barn. Det är en speciell doft, särskilt om hösten, doften av multnande, annalkande död. Det finns någonting spännande, mystiskt i det, samtidigt så praktfullt och bedårande, en rysning av turen att ha fötts här bland all denna skönhet. Det är någonting friskt i den svala morgonbrisen efter ett regn, en inre bild av att ha längre hår som fladdrar lätt snett bakåt.

E klättrade upp på en hal stor sten. Jag bad honom vara försiktig, eftersom mossan är hal. Han tittade trotsigt på mig, tog ett grepp med ena handen över mossan, satte en fot på kanten av stenen, tryckte till, kastade sig upp, ett steg till, i minst 65 graders lutning, och han satte sig där. På toppen.

Han är så modig, min E. Jag ser det när vi är i den här skogen.

Det är i den här skogen som E letade efter dörren i stenen.

I slutändan visar det sig alltid att det är jag som är idioten. Det är alltid jag som är idioten så snart vi kommer till skogen. Den här dörren kommer jag gissningsvis skriva om i en kommande pjäs, om den blir av, om jag kan samla mod att skriva den. Om jag kan vara modig som E och bara ta tag i den hala mossan och börja kliva mot toppen.

#skog #floda #autism #sten #stenen #magi #magisksten #utflykt #helg #skogspromenad #skogen #picknick #barn #familjeliv #pappablogg #promenad #promenera #vandrare #vandra #bilder #poesi #åretsblogg

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229